2010

Jag tänkte att jag skulle göra en liten årsresumé som man sig bör. Som vanligt fokuserar jag mer på det kreativa året än det.. tja, modebloggiga.

Mycket har hänt det här året. Det har varit ett otroligt jobbigt år. På många många sätt. Jag har lärt mig gråta under dessa månader. Men jag har också skrattat kanske mer än någonsin? Det är nog så, olycka och lycka går hand i hand. Skratt och gråt är varandras motpoler men också ying och yang i samklang.

Jag ser fram emot 2011. Inte för att komma ifrån 2010 för det har ändå varit ett år där jag lärt mig mer än någonsin. Men jag ser fram emot 2011 för att nya saker väntar vid horisonten och jag är så laddad att uppleva, smaka, testa, våga och fånga det.

Januari

Vi har precis spikat planerna för nyår här uppe i norr. Jag tycker att nyår ungefär är den mest överskattade dagen/kvällen på året men det blir vad man gör det till. Fest med fina vänner i Åre det vill säga. Dessutom ungefär exakt densamma vänner, + några till, som kom och hälsade på mig och Mikael i Portgal i somras!

Och appropå Portugal skulle jag inte tacka nej till sammetssand, rasslande palmkronor och turkost hav just nu. Men istället för att suckta efter det så åker jag skidor på Åreskutan istället i turkos dunjacka!

Ibland är man inte fäshion utan enbart bekväm av sig. Men kolla bruna beeeeeeeeenen! Och mina adoptivhundar.

Hanging by the bus. Notera Kalle inuti bussen. 

Har jag nämnt att jag ibland är en pygmé bland normallånga människor? Eh.

(det är uppenbarligen min grej att hänga med huvudet på Mikaels arm också.)

Jag skriver inte längre krönikor för tidningen jag började min "karriär" på, Länstidningen i Östersund. Inte så konstigt då jag ju inte längre bor här i norr, där jag är på jullov nu. Men åh vad jag saknar det! Att få den där idén som gör att man 02.57 måste tända lampan och tassa upp till datorn och skriva skriva skriva tills fingrarna stannar och sinnet är tomt.

Tills den dagen det står på min jobbagenda igen att skriva krönikor så kikar jag ibland på några av mina gamla. Som denna. (från 2009-10-03)

Jag sitter i vår lägenhet på 46 kvadrat. På golvet ligger det inga kläder, i fruktskålen hittar man vindruvor och i soffan ligger filten och kuddarna i snörrätta rader. Det är ett hem vi är i. Väggar, golv och tak. Vårt hem, jag och bästa vännen – nu i sambosförpackning. I kylskåpet kan man hitta allt ifrån mjölk till återförslutbara förpackningar och grönsaker. Det vilar en slags låtsasvuxenhet över oss. Vi storhandlar, fryser in matlådor och diskuterar gärna hur det kommer sig att dammet samlar sig i små trupper så fort dammsugaren ställts in i sitt skåp. Fast ibland undrar jag om hela grejen inte är en charad. För jag har ju lovat mig sedan jag var liten att ”när jag flyttar hemifrån ska jag inte bli tråkigt vuxen”. Jag skulle äta bullar så att smulorna kaskadhoppade i sängen, vara uppe till tre bara för att man kan, äta glass till frukost och aldrig bädda sängen.

Så jag ställer mig frågan i smyg då och då. Mest de stunder när vi i samförstånd tittar på varandra när man hör ungdomars gälla skratt nere på gatan sent på kvällen. (För vad kan man annat vänta sig av dagens unga? Ovetandes om att vissa ska upp morgonen efter) Eller när vi diskuterar huruvida det är behov av långa eller korta gardiner.

Vad hände med oss, kan jag undra. Vi skulle vara o-vuxna, knapra godis istället för middag och ha på oss pyjamas två dygn i sträck eftersom allt annat är smutsigt. Jag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scanköttbullar. 

Mest vill jag i stunder som dessa krossa ett paket Digestivekex och sen skaka det över hela vår lilla värld innan för fyra väggar. Men jag gör ju inte det. För det är ju jag som ska städa upp det sen. (och slösa på mat på det där sättet?) Det är väl bara att inse att man i och med de första vinglande stegen utanför barndomshemmet helt enkelt förvandlas till en sorts vuxen. Snabbare än vi hann säga 5kronorsnudlar så var vi det.

Miniatyrvuxna.

Så istället för att få ett våldsamt digestiveutbrott och låta grannarna höra neanderthalarvrålen skalla så börjar jag planera nästa storhandling. Vilket inte är hard core någonstans men nödvändigt. Ack och ve om pastan tar slut ju och vi får spontanäta quinoa istället en dag.

Jag trodde jag lovade Stockholm en Kajsa med omaka strumpor som gick mot röd gubbe. Men det blev en lightversion av det. Väldigt light.

Ibland ställer jag mig dock på vänster sida i rulltrappor. Så att barn-jaget kan känna sig lite, lite nöjd. (och ibland lämnar vi disken till dagen efter istället för att ta den direkt efter middagen!)

Min dator strular så jag tänkte att jag skulle posta lite inlägg som ligger mig extra varmt om hjärtat. Inlägg som jag skrev för tre månader sedan, tre veckor sedan eller kanske tre år sedan! Men som jag står lika mycket för idag som jag gjorde då. Inlägg som är viktiga.

Det här med feminism har jag funderat så mycket på. Vänt och vridit. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är en personlig tolkning och otroligt subjektivt. För mig är feminism antagligen ganska olik vad den är för min pojkvän eller hon två dörrar bort i min trappuppgång. Men grejen jag kommit fram till är att jag insett hur mycket det spelar roll för mig vad andra tycker i frågan.
För mig är det väldigt viktigt att andra respekterar mig för mina åsikter. Får jag respekt, de behöver inte hålla med mig i vad jag tycker men låta mig känna och tycka såsom jag gör, från andra kan jag respektera dem. Men en människa som kallar sig icke feminist får en krackelerad yta i den mentala bilden hos mig.

Jag är uppvuxen i ett jämställt hem. Nu handlar feminism inte bara om det ytliga, lätta skrapandet på ytan som den rena jämställdheten vi så gärna talar om men det är en viktig del såklart. Men i mitt hem har det alltid varit en balans, eller obalans om man då vill kalla det så, av jämställdhet. Min mamma kan lika gärna byta däcken på bilen och bära in veden såväl som att min pappa toppar mitt hår och hjälper mig stryka. Jag är uppvuxen med uppmaningen om att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder utifrån våra kön. Naturligtvis inser man som flicka att man är olik sina bröder som barn. Men jag har aldrig fått höra att jag inte skulle klara något för att jag var tjej. Eller vice versa. Det har styrkt mig och kanske är det därför jag idag benhårt håller fast vid att det inte är könet på oss som stakar ut vad vi har för förutsättningar utan vilka vi är som individer.

I min värld är det självklart att se livet som möjligheter där mitt kön inte är ett problem från min sida utan möjligen enbart från någon annans. Därför finner jag det otroligt sorgligt, tråkigt men framförallt faktiskt nästintill provocerande med tjejer, och killar, som inte vill kalla sig feminister. För att de enligt den klassiska feltolkningen tror att en feminist är fasligt förtjust i kroppsbehåring, hatar män och är ful och radikalt bitter. Eller för att de helt enkelt inte vill förstå att vad feminism handlar om är att krossa en könsnorm som säger att vi är olika som män och kvinnor och inte ska ha samma förutsättningar och rättigheter.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag har en skara med stadiga vänner. De som jag antagligen kommer hålla fast vid i resten av mitt liv. Naturligtvis vill jag träffa mer människor och stifta nya bekantskaper. Men det är inte som när man var yngre och inte lika trygg, när man hade ett annat behov av nya vänner och kontakter. Idag har jag råd att välja mina vänner men framförallt välja bort. Jag behöver inte vara någons kompis.
Naturligtvis skulle jag inte rynka näsan, få en äcklad min och vända ryggen till en människa som idag säger till mig att den inte är feminist. Men på något sätt har det blivit en ståndpunkt hos mig som väger tungt. 
För eller senare kommer ämnet alltid på tal när man talar med mig. Som en enkel fråga, i en diskussion eller vad som helst. Och jag gör då en slags bedömning. För en människa som inte vill att jag och mina bröder, min mamma och min pappa, killen i ICA-kassan och hon i samma trappuppgång ska ha samma chanser och möjligheter vet jag inte om jag vill vara vän med. 

Grejen jag tror att många missförstår när det kommer till feminism är att de flesta som inte är så insatta tror att det är en slags grupp som alltid är på kvinnans sida. Saken är ju att feminism handlar om att det ska vara jämställt åt båda hållen. Att pappan ska kunna vara pappa-ledig lika mycket, ta ut föräldraledighet och ta sig in på arbetsmarknader där andelen kvinnor dominerar. Det ska vara en balans åt båda hållen.

Nyköpt klänning som jag susade omkring i under en inspelningsdag i huset med alldeles för stora pumps till. Hemmasydd sidenklänning i bästa färgen med precis rätt bohemiska känsla för att jag ska spinna som en nöjd katt.

Jag har haft en så himla bra jul. Åre är magiskt vackert som vanligt, minusgraderna är på stadiga 31, julklapparna blev precis vad jag önskade mig och jag får äntligen umgås med min familj i lugn och ro.

Idag har jag träffat en vän som bor i Australien och känner jag mig själv rätt så dröjer det inte länge innan vi spikar datum då jag åker dit för att uppleva landet med henne. Men först ska jag uppleva klart Stylisterna och det gigantiska äventyret såklart!