Min kamera är lite ledsen. Eller snarare, tror jag, mitt objektiv. Det beter sig som en småberusad tonåring. Lite suddig, svårt att hitta fokus och småvimsig. (Mamma och pappa: vi, jag och kameran, önskar oss kanske ett besök hos en snäll kameradoktor i föllispresent. Annars blir det nog inga bilder från Mexiko..) Men vi klämde fram några bilder ihop i alla fall. Jag gick nämligen bananas på en hel hög med plastblommor och skapade hårband som får en midsommarstång att se blek ut.

Detta är ett utav dem. 

Ibland är livet: äta sova dö. Ibland är livet även: sitta på t-centralen i 4 1/2 h, inte äta och vilja döda någon. Det senare var början på min långhelg som sedan kantades av loppis i typ dagarna tre, sommarhushäng och utbristande i "bara ben! tänk att man kan ha bara ben!". 

Sedan åker man hem, skiljs på stationen som ett olyckligt kärlekspar i en film, trycker ansiktet mot en glasruta, vinkar farväl med darrande underläpp och stirrar ut i timmar på ett landskap där rådjur strosar fram. Och så är det tillbaka i äta sova dö. Fast snarare: sova 4 timmar, plåta modejobb med sjutusen mil tyll under blommande träd och äta surdegsmacka i en park med sjuttioelva glada hundar. 

Och det är ju faktiskt vår nu. Och ibland kan man ha bara ben. 

Nytt på den där inredningsfronten är alltså tre glas- och metallkuber som jag stoppar saker i.

Väldigt komplicerat. Rena rama kärnfysiken.

Exempelvis kan man stoppa en handblåst loppisvas i den turkosa kuben eftersom turkost och brunt som vi alla vet är en förträfflig kombination. 

Har det ett syfte ihop? Inte överhuvudtaget. 

Sen Mikael och jag blev delvis särbo så har jag köpt på mig tre nya plantor av olika slag. Minst. En psykolog skulle kanske se det som att jag försöker skapa ett substitut.

Jag ser det som att när han inte är här mellan måndag till fredag kan jag bygga en djungel i lägenheten.

Nyaste tillskottet bor i en syltburk och får mig att tänka på juratiden-grönska.

Sen tejpade jag upp en affisch (såklart från världens bästa tidning Frankie) också.

Men det är ju en annan femma. 

Jag har en samling med drivvedspinnar. Den samlingen är så åtråvärd att andra stylister skickar bud efter dom till plåtningar och bönar och ber att få köpa samlingen. Jag håller fast vid dom som om det vore en förlorad Beatlesmedlem. Eller ett signerat exemplar av "A brief history of time".

  Men eftersom ett i sinnet kliande behov av att måla saker kom över mig för ett par helger sedan så valde jag ut de pinnar som jag trodde hade minst chans att få ett lukrativt parfymkontrakt för Dior Cherie och bände upp färgburkarna.

Såhär gick det då.

Insidan av underarmen innan våren kommit-rosa, citrongult med neonhybris och en mustigt vin som blandats med rost-röd var det självklara valet för make overn.

Kom på att det behövdes en färg till och slängde in ett tiokronorsnagellack från Sicilien som jokern i leken. Målade sedan ränder i en evighet.

Inte helt färgäkta bild men såhär blev pinnarna.

Men vad ska man med bara randiga pinnar till? Ingenting. Så jag knöt luddigt hampasnöre runt allihopa och gjorde ett vindspel.

Lättare än en plätt och väldigt fint att hänga ungefär varsomhelst utom från spisfläkten.

Nu måste jag bara åka till havet och samla på mig ett helt gäng med pinnar till så jag kan massproducera!