I Christopher Nolans nästa film "Interstellar" kommer Hoyte van Hoytema stå för fotot, häftigt! Det är en löjligt begåvad man den där Hoyte.. Holländaren har imponerat på mig (och en hel värld) med sina insatser i "Låt den rätte komma in", "Flickan" och "Tinker Tailor Soldier Spy". Dessa filmer har gemensamt att de är bra men där fotot (i min mening) är ännu bättre än filmen i sig. En av världens intressantaste regissörer tillsammans med den bästa fotografen - mästerverk?!!
Baz Luhrmanns "The Great Gatsby" kommer att ha premiär på Cannes Festival. Detta blir Luhrmanns tredje film som visas i Cannes, 1992 visades "Strictly Ballroom" och 2001 "Moulin Rouge".
"The Great Gatsby" bygger på den klassiska boken av Francis Scott Fitzgerald med samma namn. Det är andra gången boken filmatiseras (förra gången var 1974). Historien kretsar kring amatörförfattaren Nick Carraway som lämnar landsbygden och beger sig till New York våren 1922 där han möts av en värld av jazz, moraliskt förfall och dekadens.
Jag ser verkligen fram emot filmen som kommer att vara julafton för oss som älskar film, musik (Lana Del Rey, Beyoncé, André 3000, Florence & The Machine, The xx och så vidare) och mode.
Den italienska modeskaparen Miuccia Prada har skapat ett 40-tal av filmens charlestonklänningar i nära samarbete med kostymören Catherine Martin. Vi har 20-talsmode att se fram emot med ett överdåd av fjädrar, stenar och annat glamouröst.
Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan. Kan Leonardo få sin första Oscarsstatyett för rollen som Nick Carraway?
Filmen får biopremiär två dagar efter Cannes, 17 maj.
Det är många kärleksmöten mellan mode och film i år. "Anna Karenina" och "Oz the Great and Powerful" går för fullt på bio och två fantastiska (på förhand) biografier med Prinsessan Diana (Naomi Watts) som kommer i höst + Grace Kelly (Nicole Kidman) som kommer nästa år.
Rust and Bone finns nu på dvd! Här följer min recension som jag skrev efter att ha sett den på Stockholm Filmfestival förra året.
Marion Cotillard är en bra skådespelare men ingen personlig favorit. Hon är ofta reducerad till lättglömda flickvänsroller á la den ljuva, vackra, förföriska och mystiska tjejen. Ett undantag är i "La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf" där hon spelar titelrollen Edith Piaf som hon rättvist Oscarbelönades för. Det är väl det som har varit problemet, att så fort hon blev en del av Hollywoodindustrin och lämnade Frankrike har hon blivit typecastad. I "Rust and Bone" av ”Stockholm Visionary Award”-vinnaren Jacques Audiard är hon tillbaks på hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i - Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Allt som Stephanie lever för rycks bort från henne och hon börjar ty sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som försörjer sig på ströjobb och street fighter. Två vilsna själar med sargade kroppar inleder en invecklad relation med flera motsättningar. De blir varandras hjältar.
I ett tidigt skede av filmen som åskådare noterar jag att ingen av karaktärerna är genomgod. Både Ali och Stephanie har mörka och smutsiga sidor även om de också har vackra drag, vilket bidrar till en realistisk film. Men eftersom jag stundtals har svårt för karaktärerna (särskilt Ali) och irriterar mig på deras handlingar är historien ibland störande att titta på. Filmen känns också ganska spretig och jag är inte fullt nöjd med filmens slut. Filmens starka sidor överväger dock. Den är stundtals så oerhört vacker i redigering, musik och foto att jag baxnar (se den helst på bio)! Och så tillbaks till Marion Cotillard, som i Stephanie får visa upp sin bredd som skådespelare. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret.
Några av filmens bästa och mest hjärtskärande scener är när hon på egen hand dominerar filmrutan.
Som nedan scener:
Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Förklaringen är säkerligen att Jaques Audiard, som i tidigare filmerna "Mitt hjärtas förlorade slag" och "En Profet" skildrat unga män på glid, inte är van att ha med kvinnor i sina filmer och lätt fastnar i gamla mönster. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad minst lika mångfacetterat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. En realistisk film med karaktärerna och berättelsen i fokus, som så ofta i franska filmer. Marion Cotillard, välkommen tillbaks!
Betyg: -4
I samarbete med film2home har jag en tävling där tre personer får två biljetter var (gällande valfria filmer på siten) på posten.
För att vinna räcker det med att du kommenterar här och skriver att du är med (och din postadress) + följer mig på Bloglovin. Skynda och vinn!
En av 2012: års största filmsnackisar och som överlag fick fin kritik hos både publik som kritiker är Ang Lees "Life of Pi". Den belönades också med fyra Oscarstatyetter, däribland för bästa regi. Ang Lee är en favoritregissör som har gjort fantastiska filmer som "Brokeback Mountain", "The Ice Storm", "Lust, Caution" och "Crouching Tiger, Hidden Dragon". Det som jag gillar mest med Lee är att han, i sina filmer, kombinerar visuellt storslagna inslag med starka historier och han vågar röra sig mellan olika genrer som drama, thriller, äventyr och action.
"Life of Pi" handlar om en indisk pojke vid namn Pi som tillsammans med sin familj och deras zoo ska flytta från Indien till Kanada. På väg till Kanada tillsammans med alla djuren så råkar de ut för ett skeppsbrott. Fartyget sjunker och Pi är den enda överlevande på en liten livbåt tillsammans med några djur, bland annat en tiger vid namn Richard Parker.
Filmen är baserad på romanen "Life of Pi" av Yann Martel från 2001 och till filmens fördel (?) har jag inte läst boken. Det här är en visuell smällkaramell, bland det vackraste jag sett på en biograf och färgerna, miljöerna, specialeffekterna och musiken tar andan ur mig. Jag blev dock inte så berörd av historien som jag trodde att jag skulle bli. Det är en bra historia och innehåller intressanta moraliska frågeställningar. DOCK (!) blir det filosofiska i slutet för mycket och i kombination med några störiga karaktärer blir betyget "bara" en väldigt svag fyra. Klart sevärd alltså, men när det kommer till Ang Lee så brukar han göra mästerverk så på något sätt är jag ändå besviken.
Betyg: 4/5
Hyr filmen på film2home.
