<h1> <</h1>

Betyg 2

; ;

Debutanter och doldisar


Rebecca Unnerud har hittat, sett och recenserat några av filmerna på Stockholms filmfestival som lätt glöms bort bland alla storfilmer. Samtliga filmer görs av långfilmsdebutanter och har kvinnor i bärande roller. En film faller dock inte Rebecca i smaken.


Bluebird

Regi: Lance Edmans

Land: USA

Skolbusschauffören Lesley når slutstationen på sin rutt i ett litet vinterfruset samhälle i Maine. Som vanligt följer hon rutinerna och tittar igenom bussen innan hon låser den men hon distraheras av en fågel och glömmer kontrollera de bakre sätena. Nästa morgon sitter en liten pojke kraftigt nedkyld och medvetslös i ett säte och hela hennes liv faller i spillror. Medan pojken svävar mellan liv och död bestämmer sig den vilsna och dysfunktionella 20-åriga mamman för att straffa Lesley.

Bluebird är ett gripande drama om hur ett litet misstag kan få ödesdigra konsekvenser. Filmen är fylld av komplexa karaktärer och det är lätt att bry sig om dem, särskilt den traumatiserade Lesley (Amy Morton). Även om John Slattery (Roger Sterling från tv-serien Mad Men) gör sin roll som Lesleys man mycket bra är det kvinnorna som är i fokus och deras skuldkänslor över att inte räcka till som människa. Genom filmen blir det tydligt hur kvinnor alltid döms hårdare än män av sin omgivning när de gör såväl omedvetna som medvetna misstag.

Det är en sevärd långfilmsdebut av Lance Edmands som griper tag i betraktaren men du bör inte ha svårt för långsamma filmer, stundtals berättas filmen i ett lägre tempo än nödvändigt och filmens upplösning är inte helt tillfredställande. Filmen samproduceras med Svenska Filminstitutet och är dessutom klippt av svenske Dino Jonsäter, som bland annat har arbetat med Tinker Tailor Soldier Spy.

Betyg: 3/5, Biopremiär 17/1

Ömheten

Regi: Sofia Norlin

Land: Sverige

Ömheten är skriven och regisserad av Sofia Norlin, Stockholms filmfestivals första stipendiat. Filmen handlar om en brytningstid både för Kiruna och för de ungdomar som bor där. Man får följa ungdomarnas väg in i vuxenlivet och hur de tvingas hantera konsekvenserna av en stad i förändring.

Regissören har tillsammans med fotografen Petrus Sjövik verkligen lyckats skildra Kirunas fantastiska och skiftande landskap, skimrande vackert och skrämmande på samma gång. Tyvärr är fotot en av få behållningar med filmen eftersom den lider av stora manusproblem.

Karaktärerna Marcus (Sebastian Hiort af Ornäs), Daniel (Alfred Juntii), Zerin (Lina Leandersson) och de andra blir bara ytligt beskrivna och som åskådare känner jag mig frustrerad över att jag aldrig får lära känna dem. Lina Leandersson (Låt den rätte komma in) har den minst tacksamma karaktären, en roll som hade kunnat skrivas ut ur manuset utan att historien hade fallit för det, vilket är oerhört synd.

Många scener i naturen utan dialog ger ett långsamt berättartempo och ibland blir det för poetiskt. Det bestående intrycket av Ömheten är en stor tomhet trots stora intentioner och förutsättningar. Jag ser kvalitéer i Norlins regi (samtliga skådespelare är riktigt bra, några av dessa är debutanter) och jag hoppas och tror på hennes nästkommande filmer.

Betyg: 2/5, Visas på filmfestivalen på söndag 17/11 (17.00 på Grand) och har biopremiär 6/12

Ilo Ilo

Regi: Anthony Chen

Land: Singapore

Gravida modern försöker ta hand om den upproriske sonen Jiale, arbeta och samtidigt upprätthålla en perfekt fasad medan pappan i hemlighet har problem med karriär och ekonomi. Teresa, familjens hushållerska, har liksom många andra filippinska kvinnor kommit till Singapore i jakt efter ett bättre liv. Jiale visar tidigt sin bestämda avsky mot henne men de finner trevande varandra i det utanförskap som de båda är i.

Filmen utspelar sig 1997 då den asiatiska finanskrisen började märkas i regionen. Filmen tar upp klass- och könsaspekter, det senare i sin skildring av modersrollen då pojkens mamma inte vet hur hon ska hantera sin svartsjuka på sonens kärleksfulla relation med hushållerskan. Den kinesiska titeln kan översättas "Mamma och pappa är inte hemma” och beskriver situationen för så många asiatiska barn som tas om hand av utländska barnflickor medan föräldrarna arbetar för att behålla en lyxig livsstil.

Det märks verkligen inte på filmens utformning att det är Anthony Chens långfilmsdebut. Han har skissat nyanserade porträtt av samtliga i familjen och hur samhället definierar lyckad familj och lycklig människa. Det märks särskilt på pappan som får sparken från sitt jobb och hemlighåller det från övriga familjen eftersom han skäms över att inte vara familjens huvudförsörjare. Karaktären Teresa är trots sitt underläge ingen dörrmatta och hon gestaltas varken som helgon eller martyr.

Filmen är vinnaren av Camera d'Or i Cannes 2013 och Singapores bidrag till Oscarsgalan 2014. Det här är en väldigt realistisk och lågmäld film med ett imponerande skådespeleri. Att filmen inte får ett högre betyg av mig beror på att jag saknar några scener som verkligen ruskar om och ger filmen det lilla extra. Ilo Ilo är en mycket värdig långfilmsdebut av Anthony Chen, blott 29 år gammal.

Betyg: 3(+)/5, Visas på filmfestivalen på lördag 16/11 (18.30 på Zita) och Biopremiär 2013-01-10

Traitors

Regi: Sean Gullette

Land: Marocko, USA

Sean Gullette (som egentligen är skådespelare och bland annat spelar huvudrollen i Darren Aronofskys Pi) har en väldigt cool och intressant huvudkaraktär i sin långfilmsdebut "Traitors". Malika är sångerska i ett feministiskt punkband med namnet Traitors och går med på att smuggla knark för att undvika att hennes familj blir utkastade ur sitt hem och för att finansiera studiotid till en demoinspelning. På vägen får hon sällskap av Amal, som hon bestämmer sig för att rädda ur klorna på knarkhandlarna. Amerikanske Gullette har även skrivit filmens manus och bor i Marocko där filmens utspelas.

Chaimae Ben Acha är ett fynd i rollen som Malika och äger varje scen hon är med i (vilket nog är alla…). Jag älskar Malika, hon är en cool tomboy-tjej som inte ser ut som de andra tjejerna i Tanger där hon bor. Hon har jeans och smuts under naglarna, vilket är anledningen till att hon inte har någon kille enligt sin pappa. Hon lägger hellre sin tid på att skriva politiska låttexter än att ränna runt på klubbar för att ta droger och hitta en kille som ska försörja henne. Hon är frustrerad över sin låsta tillvaro och när hon inte får jobb på sin pappas bilmekanikerfirma bestämmer hon sig för sitt beslut. Det vore inte konstigt om det visar sig att Gullette har inspirerats av Stieg Larssons Lisbeth Salander när han skrev karaktären för hon påminner om henne både utseendemässigt och i sätt att tänka och vara.

Filmen har en helt annan handling än Lukas Moodyssons ”Vi är bäst” och är betydligt mörkare men innehåller samma kraftfulla, punkiga känsla, med mycket energi och bra musik (Nina Perssons man Nathan Larson har skrivit flera av filmens originallåtar). Filmen lyckas verkligen gestalta hur enskilda personer drabbas av de övergripande politiska strukturerna där de rika bara blir rikare och de fattiga bara blir fattigare (och desperatare).

Betyg: 4/5 Visas på Stockholms filmfestival lördag 16/11 (11.30 på Victoria) Ingen svensk distribution är känd i skrivande stund

FEM BONUSTIPS

Fredrik Adolvsson är en riktig festivalräv och har hunnit se många filmer på årets festival. Till vardags jobbar han som skyltmakare på ATA och skribent på MovieZine. Här listar han fem filmer som tar upp genus på olika sätt.



1. Vic + Flo Saw a Bear

Handling: Det lesbiska paret Vic och Flo är tidigare straffade brottslingar som slår sig ner på Quebecs landsbygd när den förra släppts från fängelset. Men snart börjar Vic känna sig instängd av det nya samboskapet och hennes övervakare dras in i relationen. Mystisk berättelse med mörk humor, oväntade utvecklingar och excentriska karaktärer.

Motivering: Nej, de är inte lesbiska, proklamerar regissören Denis Côté. De är människor som råkat bli förälskade i varandra och så känns det. Kvinnor som tillåts vara såväl tuffa som känslosamma. Det är ovanligt.

2. Miele



Handling: Skådespelerskan Valeria Golino, mest känd från Hot Shots-filmerna och som Tom Cruises flickvän i Rain Man, gör nu en visuellt slående debut som långfilmsregissör. Miele ägnar sitt liv åt att hjälpa sjuka människor få ett värdigt slut på livet, ibland utan lagen på sin sida. Hon ifrågasätter allt när en deprimerad man vill bli hennes klient.

Motivering: Detta är en stark debut av en kvinnlig regissör (Valeria Gorino) med en kvinnlig huvudrollskaraktär som undviker att falla in i en oerhört klassisk typ av relation.

3. Will You Still Love Me Tomorrow

Handling: Weichung lever sedan nio år tillbaka i ett stabilt och tryggt äktenskap med sin hustru Feng. De har en sexårig son tillsammans och allt verkar frid och fröjd, åtminstone tills Weichung träffar en gammal vän som också är gift men på sidan av lever som homosexuell singelman. En annorlunda romantisk komedi om oväntade uppvaknanden i ett samhälle styrt av konventioner.

Motivering: Filmen ifrågasätter olika typer av normativa strukturer. Och vare sig de faller tillbaka eller ej så sker det på kvinnans villkor.

4. Carrie (visades som suprisefilm under Horror Night)

Handling: Den blyga Carrie White blir konstant mobbad och förödmjukad av sina klasskamrater och sin mamma Margaret, en religiös fanatiker med vanföreställningar. När hennes plågoandar en natt går för långt visar sig Carries övernaturliga krafter och hon slår tillbaka med full kraft.

Motivering: Jag minns inte Carrie såhär viljestark, så egen, och det är underbart. Kampen mellan Carrie (Chloë Grace Moretz) och hennes mor (Julianne Moore) är oslagbar. Detta är en riktigt bra, effektiv, uppdatering. Biopremiär 29/11

5. Losers



Handling: En svensk långfilmsdebut som bjuder på både nattsvart humor och gastkramande spänning. Ett gäng arbetslösa ungdomar åker ut i skogen vid Borlänge som ett projekt via Arbetsförmedlingen, men väl där infinner sig en klaustrofobisk och ödesmättad känsla. Losers är en ambitiös thriller som lyckas göra väldigt mycket med sina små resurser.

Motivering: Även om de här karaktärerna inte alltid behandlas med respekt av varandra, görs de det av kameran. Av manuset, av regissörerna. Oavsett sådant som kön och utseende. Biopremiär 24/1

Texten publicerades i dagens Feministiskt Perspektiv

; ;

Filmspanarna är en klubb där ett gäng filmnördar skriver om olika teman på sina respektive bloggar varje månad. Jag gick med klubben för ett år sedan och har skrivit en hel del texter på min förra blogg Djungeltrumman men har inte skrivit något här så kände att det var dags nu. Månadens tema är: utmana din smak. Jag har tidigare skrivt om en filmupplevelse utöver det vanliga, mat, snö, omstart, på väg och specialeffekter.

Det blev killarna bakom podden "Har du inte sett den?" som förärades uppdraget att välja film till mig. Erik frågade mig vad för filmer jag inte brukar se för att göra hans val lite lättare. Jag berättade att jag allra mest ser filmer inom drama och thriller och att han kan välja något inom (romantisk) komedi, skräck eller science fiction, genrer som jag oftast brukar välja bort. Egentligen var jag bara lite halvärlig för skräck tycker jag om (men ser det för sällan eftersom jag inte har någon i min närhet som gillar det) och renodlade komedier ser jag men tycker att de som regel inte blir särskilt lyckade. Sci- Fi däremot, där var jag helt ärlig. Jag har jättesvårt för övernaturliga inslag. Självklart var det just två sådana filmer han sedan kom med förslag på: "Timecrimes" och "Primer". Jag bestämde mig snabbt för "Primer" eftersom jag har ett minne av att jag har sett den affischen och titeln. Jag läser inte så mycket om filmen innan jag tar mig an filmen men tittar på trailern och får "Das Experiment"-vibbar vilket är något positivt. Såhär efteråt med facit i hand har "Primer" egentligen inget alls gemensamt med det tyska dramat (med en amerikansk remake) och jag ångrar att jag inte valde den andra filmen som Marcus föreslog. "Primer" är långtifrån dålig, bara konstig.

Aaron och Abe, två ingenjörer, jobbar på ett storföretag men vid sidan av det försöker de med några andra vänner komma på olika uppfinningar. En dag gör Aaron och Abe en upptäckt av något som kan vidareutvecklas till att bli en tidsmaskin. De håller allt hemligt för kollegorna och familjerna. De börjar resa tillbaka i tiden för att kolla vilka aktier som har stigit och köper just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Men snabbt ställs de inför paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Här står vi och är svåra.

Jaha, var ska man börja. Jag läser att det här är lite av en kultfilm som många verkligen älskar. Jag har svårt att förstå varför men att den är imponerande kan jag inte slå ifrån mig. Det är lågbudget (7 000 dollar !!) och det är en person (Shane Carruth) som gör nästan hela filmen. Han har skrivit manus, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot och spelar dessutom huvudrollen. Och så vidare. En film som har mejslats fram av en superentusiast vill jag bara älska.

Geniet Shane Carruth.

Jag gillar den dokumentära känslan som filmen har och modet att våga ställa krav på tittaren. Det är en intressant och häftig idé. Jag älskar det gryniga 16 mm-fotot som spär på den realistiska stämningen, trots den ologiska historien. Problemet är att jag inte känner någonting när jag ser filmen. Den är svår att hänga med i och det är kanske meningen (regissören är i grund och botten ingenjör och verkar inte ha någon avsikt att "dummifiera" handlingen och dialogen) men jag tror snarare att det handlar om en distansering från åskådaren. Jag förlorar kontakten med filmen flera gånger. Shane Carruth kom in som "sakkunnig" på tidsresor i manusskapandet av "Looper", en film som jag gillar mycket mer. Visst, den är kommersiell och lättillgänglig men den är skicklig och besitter stor berättarglädje. Samma sak gäller filmer som "Source Code" och "The Butterfly Effect". En annan film innehållandes tidsresor är "Donnie Darko" som jag verkligen älskar och som gör mig känslomässigt involverad, minst sagt. Anledningen till varför "Primer" bara blir knappt godkänd av mig när det egentligen är en välgjord och imponerande film kan listas med följande fem punkter:

1.        Jag får inte veta NÅGOT ALLS om huvudpersonerna.

2.        Jag får inte särskilt mycket förklarat för mig och känner mig dum. Men mest ointresserad och ger sakta men säkert upp.

3.        Jag gillar dialogtyngda filmer (exempelvis triologin om Celine och Jesse) men i denna film pratas det hela tiden (om saker jag inte förstår, filmen är full av facktermer och teknologbabbel) men det händer desto mindre. Kort och gott: För mycket babbel och för lite handling.

4.        Just när filmen börjar bli intressant slutar den, filmen klockar in på 1.17. Och kvar sitter jag med alla lösa trådar som jag inte får förklarat för mig.

5.        Det här känns som en film som man "borde" ge ett högt betyg eftersom den är smart, snygg och svår. Särskilt om man har sjukt många universitetspoäng i Filmvetenskap. Men jag står på mig. Däremot är jag övertygad om att filmen bör ses mer än en gång för att tillgodogöra sig och uppskatta den till fullo. Därför kommer denna recension inte avslutas med ett sedvanligt betyg. :)

 

 

Läs vad de andra filmspanarna skrivit på temat "Utmana din smak".

 

Johan och Markus (podden Har du inte sett den?)

 

Erik (podden Har du inte sett den?)

 

Moving Landscapes

 

Except Fear

 

Flmr

 

Filmitch

 

Jojjenito

 

The Velvet Café

 

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Movies Noir

 

Fripps filmrevyer

 

Fiffis filmtajm

 

;
;