Skolan har informerat oss föräldrar om att det förekommer snöbollskrig på skolan. Skolan vill att vi hemma ska ha ett snack med våra barn om riskerna med snöbollskrig som en "förstärkning" i skolans informationskampanj mot snöbollskastning.
Jag ringer dit och frågar om det är någon som skämtar med mig via skolans epostadress. Ungarna har väl alltid kastat snöbollar på vintern? Och har de inte den där fotbollsplanen där alla de som ville kasta snöbollar kan hålla till? Jodå. Men barn som inte ville vara med hade tydligen andra ärenden inne i krigsområdet. Detta ledde till att nervösa föräldrar har hört av sig till skolan och nu är alltså snöbollskastning förbjudet.
Snöbollskastning kan tydligen leda till blindhet, allvarliga ansiktsskador och döden enligt skolan. Ok, jag kanske överdrev lite där... skolan sa inget om att man kunde dö av snöbollar. Men skolan nämnde glassplitter, vassa istappar, hundbajs.... allt var något som man fick sken av utspelade sig varje dag... i varje snöboll. Tydligen är det helt enkelt bara ren tur att jag överlevde mina barndomsvintrar utan några men för livet.
Suck... senare ringde dessutom en lärare på en ANNAN skola till mig och tyckte att min son och hans kompisar inte skulle kasta snöboll (efter skolan) i parken bredvid sagda skolas fritids eftersom personalen hade problem med att hålla snöbollskrigssugna fritidsungar i schack.
"Ge du fullständigt fan i vad min son och hans vänner gör i den offentliga parken utanför din artbetsplats. Jag är säker på att det ingår i dina arbetsuppgifter att hålla koll på dina fritidsungar även om det kastas snöbollar i parken utanför."
"Så kan man väl inte resonera?"
"Nehej. Så här då, vi på jobb vill inte bli frestade av god öl och julfirande på restaurangen på andra sidan gatan. Ska vi be dem stänga så att våra liv blir enklare?"
"Öh..."
"Precis. Istället för att störa folk som arbetar så kan du börja göra just det. Arbeta alltså."
Sedan när blev snö ett sånt traumaämne?