För ett tag var jag i princip helt övertygad att jag aldrig skulle få se röken av den igen. Samvetet och kroppen har såklart legat och gnagt på men finns den inte så finns den inte. Men så i helgen - äntligen! Jag pratar såklart om min lust att träna och röra på mig. När vår älskade hund Selma blev dålig och slutligen lämnade oss i höstas släppte jag allt vad träning hette. Jag var hemma med henne dygnet runt under de två månader som hon var dålig - på det följde sedan en omfattande turné med en massa jobb och sedan kom semestern följt av slask och kyla när vi kom hem igen.
Jag har såklart märkt av att konditionen försämrats och min energi dämpats en del; annars har jag inte sett så mycket kroppsliga förändringar. Visst musklerna har minskat lite i volym och kanske ersatts med lite fett men viktmässigt har jag stått still eftersom jag på det stora hela skött min kost ungefär såsom jag brukar med några få undantag under semestern.

Igår var första besöket på gynnet på läääänge, och det var riktigt kul att vara tillbaka! Träningsvärken kom som ett brev på posten redan imorse men taggad av gårdages endorfiner blev det ännu ett gymbesök nu ikväll. Känner redan nu åter det välbekanta och härliga pirret i kroppen av att vara igång, känner hur syret åter pumpar och den sköna känslan av att vara på rätt spår igen. Underbart!
Ser verkligen fram mot en vår fylld av energi och aktivitet - hänger ni på? Det räcker med en rask halvtimmes promenad om dagen - det gäller bara att komma igång!
Kram/M:)
PS! Har du läst Magnus blogginlägg från idag? Klicka här så kommer du dit - mycket läsvärt!