Kunde inte sova idag. Försökte men... fan. Så... Jag tänkte jag skulle dela med mig om en händelse för några år sedan. Det kan nog förklara lite varför jag brinner så för att barn ska ha det bra.
Jag var bjuden på fest i Helsingborg av några vänner till min dåvarande flickvän. Det var en vanlig fest... till en början... sedan började alla bli fulla och det blev snabbt stökigt. Sjaviga människor... Jag kände direkt att här hörde jag absolut inte hemma.
Mitt i allting fanns parets två barn. 3 och 6 år gamla. Vardagsrummet var fullt av berusade vuxna med cigg i munnen och konstant drinkspillande på golvet. Klockan var tio när den yngsta somnade i sitt rum... den lilla flickan gick själv in och la sig, med kläderna på och lyckades somna... trots ljudnivån.
Den äldre pojken var fortfarande uppe vid 00-tiden. Han ville att mamma eller pappa skulle lägga honom, men det hade de minsann inte tid till. Den här lille killen, i otvättade kläder och stora ledsna ögon... kunde inte få sina egna föräldrar att natta honom. Han ville bara att de - som han sa - skulle "bädda ned honom och pussa godnatt".
Jag, som vid det här laget hade idiotförklarat föräldrarna, frågade om inte jag kunde läsa något för honom. Jag saknade min egen son, det gör jag alltid när jag inte har honom och att läsa lite för den här lille pojken, hade gjort lika gott för mig, som för honom.
Hans mamma tyckte jag var konstig.
"Vill du inte hålla igång med oss?" Undrade hon. Hennes ögon var glansiga och okoncentrerade när hon fortsatte:
"Visst... gör du det." Sedan tog hon sitt glas, spillde ut halva sin drink och gick ut till de andra.
Jag torkade upp gin och tonic inne på den lille pojkens rum.
Jag satte mig sedan i hans säng och vi valde tillsammans ut en bok, Nalle Puh, som var hans favorit. Jag hämtade lite vatten till honom i köket och sedan började vi läsa. Jag föreställde rösten för de olika karaktärerna (min Tiger är oslagbar) och ibland stannade vi upp för att prata lite om vad vi precis läst. Han sög i sig varje bokstav, varje bild, varje mening och...
...plötsligt börjar han gråta.
Jag frågar vad det är. Han berättar att han älskar sagor och han är så ledsen för att vi inte hinner läsa ut berättelsen innan jag ska gå. Han berättar att han är ledsen för att han inte kommer träffa mig igen. Han är ledsen... för det är så sällan att han får en saga på kvällen.
Jag säger att det är klart vi ska läsa ut sagan. Det måste vi ju, annars vet vi inte hur den slutar. Han frågar om jag inte hellre vill vara därute med de andra och jag säger att det vill jag inte alls... de klarar sig så bra, men du som är ledsen behöver helt klart en saga.
Jag förklarar att jag saknar min son och att läsa lite för honom, här och nu, gör mig glad.
"Jag läser för dig för att jag vill göra det", berättar jag. Han ler och gosar ned sig bland sina kuddar.
"Du luktar inte sprit," säger han, "som mamma gör..."
Han kämpar som en galning för att inte somna ifrån sagan... för han vet att jag inte kan fortsätta imorgon. Han ler trött och han håller min arm. Han skrattar, fnissar och ögonen tindrar. Han somnar tyvärr innan sagan är slut. Fem sidor ifrån slutet orkar han inte längre. Han ligger där med ett snett leende och jag hoppas att han drömmer om Nasse, Tiger och Puh.
Jag sitter där i mörkret, hör fyllehundarna utanför och upptäcker att jag är ledsen. Jag är ledsen för pojkens skull. Jag är ledsen för att ingen läser för honom på kvällarna. Jag är ledsen för att han verkade vara så.. ensam.
Jag... en främling på fest hos hans föräldrar... sitter där och undrar vad hans föräldrar håller på med. Nu blir jag även lite förbannad... eller mycket. Jag undrar var jag är någonstans och vem alla dessa sjaviga människor är. Hur hamnade jag här?!
Jag hör mamman skråla därute. Jag skakar på huvudet och bäddar ned den lille killen och går ut.
Folk är rejält berusade och jag sänker ljudet på stereon i stora rummet. Vilda protester från alla. Jag säger att jag inte är ok med att två barn ligger i sina rum samtidigt som alla dricker sig redlösa. Det blir tyst. Mamman säger att så här brukar det vara. Bry dig inte om barnen, de är vana, typ.
"Kanske vi borde gå ut istället?" Säger mamman. "Det finns en krog nere på hörnan."
Gästerna håller med om att det är en bra idé.
Jag tittar på allihop där... kan liksom inte börja förklara... vill inte behöva förklara... Kom igen nu, försöker jag... fast det verkar bara som de tycker jag är konstig... så här brukar de ju göra... vem fan är jag att tycka som jag tycker?
Jag inser att här är det problem med spriten. Fyllesladdriga ord flyger genom luften och ingen, jag menar INGEN, tycker att det är konstigt att föräldrarna nu ska gå ut och lämna två barn ensamma i en spritosande lägenhet?!
Jag måste ut därifrån, känner jag.
Jag måste bort.
Så jag sticker.
Det var flera år sedan nu och jag har aldrig mer träffat någon från den där lägenheten igen.
Ibland när jag läser för min son, så tänker jag på den där lille pojken. Jag tänker på hur han låg där bredvid mig och tittade med stora ögon på bilderna i boken. Jag tänker på hur han fnissade åt min Tigerröst. Jag tänker på hur svältfödd han var på närhet. Det var tjugo minuter sagoläsning som jag aldrig någonsin kommer glömma bort.
Jag hoppas han är en glad pojke idag...
Samtidigt som jag hoppas... försöker jag att inte tänka på hur det brukar gå.
För det gör alldeles för ont i mig då.
