Min hjärna är nu uppe i sinnessjuka varvtal och det är en enorm effektivitet som pågår. Jag går bort för att ta en kopp kaffe med skallen fullproppad med jobbsaker och där står han... kollegan. Leende, långsam, seeeg och ska plötsligt berätta något för mig. Han börjar prata om en kul grej som hände på hans väns bensinmack.

Jag tittar på honom, sneglar på kaffekoppen som sakta fylls på. Jag trummar otåligt med fingrarna och undrar om Martin på skivbolaget har gått på lunch. Kollegan fyller ut sin berättelse med meningslösa detaljer. Världen är just nu som sirap. Satte jag igång filöverföringen till England? Hmm. Allt går långsamt och jag har redan luskat ut kollegans berättelse i skallen... men han pratar fortfarande... jag har redan hans poäng klar och nu ska jag - mottagaren av historien - invänta honom. Känns frustrerande. Jag får snabba upp det här lite.

"Höhöhö… iallfall, så då kom den här galningen tillbaka…" säger han.
"Med släpet… jaja. Sen då?" fyller jag i.
"Öh, ja, just det… och då sa jag till honom att…"
"Han hade glömt stänga där bak."
"MenåhSLUTA!" säger han irriterat.
"Vad?"
"Att avsluta mina meningar!"

Men ååååååh! Prata snabbare istället, din snigel! Komigenkomigenkomigeeeeeeeen!!