Recension av Café Opera – av Allan T.

Nu har jag fått nog!

Kön rör sig långsamt och jag tänker för mig själv ''går det nåt bra på tv ikväll?'' Kommer ur min vanliga förvirring till ljudet av en mörk stämma ''Å hur vare härå?''

''Jorå, det står härliga till!'' sa jag. Gav mina skrynkliga lappar till kassören och gick in. Folk rör sig i ett tydligt flöde, fram och tillbaka från bord till bar. Alla är välklädda och högljudda till den nivå att det känns som myrornas krig i trumhinnorna. ''Det här bådar gott'' sa jag högt till en förbipasserande transvestit i boa. Hen log och gav mig en klapp på kinden, det kändes bra.

Kvällen blir en av de dyraste krogbesöken Allan upplevt. Jag skyller helt klart på etablissemanget, de visste att det va dyrt där inne men sa inget till mig. Dålig stil.

Trillandes ut hittar jag en fridfull plats på gatan, perfekt för reflektion! ''Hit vill jag inte gå igen'' mässade jag för mig själv. Det är dyrt, fullt med folk som söker bekräftelse (även jag), tydlig elitism på tapeten, en stark innanför-grupp och en svag utanför-grupp som ser upp till alfapersonerna med ögon stora som tefat. Det här är inte gemenskap, det här är inte det Stockholm jag vill visa för mina suparpolare från utlandet.

Gå hit om du vill visa upp dig och känna en smak av glamour, gå inte hit om du vill förverkliga dig själv på nåt plan.

Piss out, Allan