Vi var på Netto idag och handlade lite stuff till kontoret. Utanför såg vi en tant som försökte kombinera två välfyllda kassar med en rullator. Det såg inte ut att fungera.
Det syns på henne att hon har ont. Hon är liten och gammal. Vi står i kön och ser hur folk går förbi henne. Några ungdomar vänder sig och skrattar. Faktum är att de flesta ser hur hon kämpar... men ingen gör någonting. Vuxna, äldre, unga... de ser henne... de ser hur hon kämpar... men ni vet... ingen gör något.
Till slut blir jag förbannad och går ut till henne. Frågar om hon behöver hjälp. Hon berättar att hon har handlat lite extra för hennes barn kommer med barnbarnen och hon ville se till att hon verkligen har allting hemma. De kommer inte så ofta, berättar hon och ler mot mig.
Jag, som nu fått förstärkning av min kollega, insisterar på att hjälpa henne. Så vi går där bredvid henne och bär hennes två kassar. Vi småpratar om allt möjligt. Det går inte fort med rullatorn men det gör ju inget.. vissa saker får ta sin tid. Hon berättar lite om sina barn och någonstans går en bit sönder i mig för de bor i samma stad men tar sig bara tid att träffa henne "någongång om året", något hon säger sig förstå, men hon är så glad över att de kommer. Hon har köpt glass och godis och "finkaffe". Det är världens sötaste lilla tant som kämpar sig framåt med sin rullator med förväntan inför kvällen i sina ögon.
Efter kanske 300 meter kommer vi fram till hennes port. Vi sätter kassarna i hissen och önskar henne en trevlig kväll med sina barn och barnbarn. Hon kommer fram till oss, lägger handen först på min kind sedan min kollegas och säger tack med glittrande glada ögon. Det är vi som ska tacka för pratstunden, säger vi och börjar gå tillbaks till kontoret.
Jag hoppas att den lilla tanten får en härlig kväll med sina barnbarn. Fy fan, vad jag hoppas att det blir en höjdarkväll för henne. För den där lilla promenaden var jobbig för henne. Hoppas hennes släktingar uppskattar det hon gör och framför allt besöker henne lite oftare i framtiden.
För min egen del har jag fått en liten klapp på min kind av en liten tant med snälla ögon som behövde hjälp. Det är "good shit" det. Ni vet... sånt som livet egentligen handlar om.
Pezster - Everyday hero. Sånt gillas.
Det är alldeles för lite respekt för våra äldre i dag.
Faktiskt. Många är ensamma dessutom... Så en för dig liten akt av vänlighet kan rädda dagen.
Pez, sånt där tycker vi om.
Det har jag sagt förut. När ditt rosa fluff kommer fram. Your true colors shining through.
:)
klart man är lite så där fluffig på insidan... Ibland...
Stackars Människa :(((
Ja... Hon kändes så där jobbigt ensam... Usch...
Bra jobbat, Pez. Det är alldeles för mycket gamla som får kämpa själv för att barnen "glömd" bort dom.
Det är så lite som behövs... ibland undrar man ju hur vi blev så kalla som vissa verkar vara...
Fint.
Jag brukar fråga om folk behöver hjälp om de ser ut att ha det jobbigt (igår var det någon stackare med bruten hand på bussen som stod och fumlade med en massa bärkassar), men det är ytterst sällan de medger att de behöver det. Vissa människors stolthet antar jag. :)
Haha, helvete Pezster. Jag blev så rörd att jag började gråta.
:) Du skulle sett den lilla tanten. Hur gullig som helst. Jag hoppas bara att hennes kväll blev bra... hoppas... hoppas... hoppas...
Du sa det själv: "good shit" och som tack fick du solsken just idag!
:D Härlig tanke det där!
Detta visar att du har ett gott hjärta=)
Jodå... ibland är det lite "fluffigt" hos mig med...
Tack. :D
Stackars tanten :((( du fick mig att gråta! Mitt hjärta klarar inte av alla ensamma gamlingar :(
Riktigt fint skrivet (och handlat)! Och du har så rätt, känslan man får av att hjälpa en annan människa är fantastisk. Verkligen win-win!
Det är så rätt jobbat.. det är hjärtskärande när man ser gamlingarna på stan själva som trasslar med sina matkassar.. brukar med försöka att hjälpa till eller iallafall fråga när man går förbi.. =)
har en gubbe i min trapp som alltid kämpar med att dra upp sin väska för trappen när han väl är där - han tar sig fram ett steg på den tid det tar mig att lunka upp hela vägen. både jag och granntjejen erbjuder hjälp då och då, men han brukar alltid bara le och säga att det går så bra så :>
Starkt jobbat. Som du säger, det är lite det livet handlar om.
Här visar du på en helt annan människosyn än ditt senaste inlägg... du kanske har en liten softie längst inne du med...
Spelar ingen roll om det svåra är självförvållat eller inte, man ska alltid försöka bry sig om sina medmänniskor i den grad man kan och orkar.
Fint. Samma sak hände mig i Sthlm. En liten tant försökte bära sin rullator upp för en trappa och alla gick förbi. Jag blev skitarg och bar upp den åt henne. Då fick jag också en klapp på kinden. En annan gång körde vi hem en tant som gått vilse och fick samma hjärtliga tack tillbaka. Förstår inte varför man väljer att gå förbi.
Konstigt med folk som bara gör det.
Skönt att det inte bara är jag som reagerar med irritation över det.
:D
Du skriver verkligen bra.
Tack!