"Hejsan! Jag ringer från..." hör jag en tjej piffigt kvittra i luren.

"HUR VÅGAR DU!" ryter jag till.

"Va?"

"Vem fan tror du att du är?! Över sextio gånger har du ringt hit! Fattar du hur jävla trötta vi är på dig?!" säger jag. Jag pratar fort och kör med oj-vad-jag-är-upprörd-rösten.

"Jag har inte ringt innan, jag skulle bara..." piper en nervös röst i andra änden.

"Nej. Nu lyssnar du på mig! Vi har redan polisanmält det här! Polisen har lämnat en liten dosa här och du kan vara säker på att de tar kontakt med dig och det där skitföretaget du representerar! Jag menar... detta uppfattas ju för fan som TRAKASSERIER!"

"Men hallå väntanuuuuuulite! Jag har ju inte... jag menar... jag bara..." gnäll pip yl pip gnäll snyftsnyftstress oj-vad-jag-mår-dåligt gnäll snyft.

"Riktigt korkat av dig att ringa hit igen. Lycka till med rättegången!"

"Mee..."

*klick*

Ännu en telefonförsäljare är hanterad. En portion vardagsångest utdelad.

En kollega tittar förvånat in på mitt kontor några sekunder efter att ha hört min upprörda röst.

"Vad var det där om?" undrar han.

"En telefonförsäljare." svarar jag.

"Aaah. Nice! Men vänta nu här... var det inte MIN tur att svara på säljsamtal?"

"First come, first serve du vet."

"Skit också. Hit med växeltelefonen! Nästa är min." säger kollegan och tar med sig telefonen in på kontoret.

Ah... dessa små glimtar av roligheter i vardagen.