Jag tog en kopp kaffe med en kollega. Lite fredagschill med lite snack. Bredvid oss på kaféet satt det ett gäng blondinbrudar som snackade om deras framtidsplaner att åka till USA och arbeta med mode.

Tonårsblondinbrudarna var så kraftigt sminkade att man kunde se sprickorna i fasaden. Jag undrar om de använder en slags roller när de smetar på skiten. De tog bilder där de med putande munnar pekade på sina lattes. De där höll de på med i några minuter... ta bilder, ta bort dem, ta bilder, ta bort dem... tydligen blev inte bilderna bra... någon kanske putade fel med läpparna... vad vet jag. Jag ser fan inte skillnad på dem! Det är som om jag för första gången ser en ny ras... och alla ser likadana ut för mina ögon. Jag kan inte sklija dem åt! Blonderade, alldeles för mycket make-up och... nej... jag kan inte ens beskriva skiten.

På vår andra sida sitter två par i kanske 25-års åldern och diskuterar Big Brother. Någon hade åkt ut och tjejerna spekulerade vilt i något om sinnessjukdom. Killarna hängde på och blev konspiratoriska. Kanske det var planerat? De pratar alltså med mycket stor passion om en jävla dokusåpa? Hur innehållslöst måste inte deras egen existens vara?

En tjej vid det första bordet frågar de andra barbieblondinerna om de tycker hon ska fylla ut sina läppar. De nickar och pekar... kommer med förslag. Uppmuntrar till och med. En del av mig blir sorgsen. De duger som de är... de ska inte sitta och diskutera hur de ska ändra sitt utseende för att passa in i en artificiell ytlig värld skapad av några få.

Det kommer in en mamma med barnvagn. Hon sätter sig vid ett bord, beställer och börjar läsa de där kändistidningarna med stort intresse. Då och då blippar det till i telefonen och det sms:as (eller är det Facebook? Jag vet inte). Ungen sitter och pockar på uppmärksamhet men misslyckas. Tyst! Mamma är upptagen med ytlig skit! Precis som alla andra i den här förbannade staden. Mainstream mediokerhet dyrkas av massorna. Bilderna av andra människors liv är mer intressanta är vår egen avkomma mindre än en halvmeter bort.

Min kollega och jag snackar lite löst vidare. Jag känner att jag har blivit trött och uppgiven. Visst, jag jobbar själv i en ytlig bransch men jag har med mig ett visst förakt för det hela. Hur sjukt är inte det? Desto mer ytlig världen blir, desto mer pengar tjänar vi. Desto mer kändiskåta fans vi kan få ihop desto bättre tider blir det. Och tiderna har tragiskt nog aldrig varit bättre.

Men så händer det där som gör att min dystopi av mänskligheten splittras och jag ser framtidens neonglimrande hopp sippra in. Några ungdomar kommer inflängandes på fiket. Killarna har punk/cybergoth-stil... svart hår, piercing, trasiga kläder. Tjejerna ser ut som om de är tagna från någon mangaserie med neondreads, futuristiska "goggles" på huvudet och världsrekord i coola boots. De bökar sig in, slänger sig ned på en soffa vid ett bord. Beställer kaffe och "den billigaste mackan ni har!".

Bloggbrudarna visar sin avsky genom att blänga på dem och tissla och tassla. En av mangabrudarna märker det, gör det absolut snyggaste fingret jag någonsin sett mot blondinbrudarna och avslutar med att ta en bild på dem med sin mobil. "Naw! Tre Stureplanskloner! Till min BLOGG!" säger hon och hela sällskapet skrattar.

När vi går så passerar vi deras bord. Jag slänger ett öga på dem och får en blick tillbaks av några av dem. Först kan jag se det där underbara föraktet blixtra fram i deras ögon men när ögonen stannar kvar ett tag så är det som om något händer. En slags insikt, antar jag. Tjejen som gjorde det snyggaste fingret jag sett ger mig en avvaktande nick. Jag nickar tillbaks och ger en tumme upp till gänget. Jag får ett blixtrande rebelliskt rovdjursleende tillbaks.

Pungsparkarattityd. Så jävla rätt.

Ha en skön helg!