För lite mer än en vecka sedan så fick min lille katt somna in. Tomrummet efter denna lilla pälsboll är oerhört... faktum är att jag fortfarande håller på och lär mig hur mycket jag uppskattat att ha henne i mitt liv. Jag ser henne överallt och jag bryter fortfarande ihop när jag hittar hennes små tussar och leksaker i lägenheten.
16 år... så länge har hon varit min kompis. Hon har funnits där, bitit mig i tån när jag varit självupptagen, skallat mig med sin söthet när hon velat ha uppmärksamhet, rivit lägenheten för att vara i centrum, betett sig riktigt jävla skumt, tjatat om mat och betett sig ufo minst en gång i veckan.
Jag var förberedd på att säga hejdå.... men jag var inte alls förberedd på mina känslor efteråt...
Jag var med henne in i det sista, jag höll hennes huvud i min hand... det var lugnt, tryggt och värdigt i vårt hems - för henne - välkända dofter. Hon tittade mig i ögonen och slappnade av... sedan sipprade hon sakta iväg mot det okända...
När det var över så bäddade jag in och lyfte hennes livlösa kropp... jag bar försiktigt ned henne till veterinärens bil. Jag kommer ihåg hur skumt det kändes med hennes lilla livlösa kropp i min famn.
Jag minns henne varje dag och ska jag vara helt ärlig så längtar jag faktiskt efter den dag då hjärtat inte går fullständigt sönder varje gång jag påminns om henne. För det börjar faktiskt bli lite jobbigt.
Sov gott, min katt.
Äntligen ett ickehatiskt inlägg här Pezster, känns skönt...O jag håller med till hundra!
Är mer gubbe än du är men gråter lite när du berättar.
Jag känner igen allt så förbannat väl så jag inte vet vad jag ska säga.
Harry som levde tillsammans med mig/oss i stort sett i alla år som jag/vi blev vuxna.
Britta som hade koll på allt på gården o såg till att det skulle vara som hon ville, men som samtidigt inte kunde låta bli att se till att man blev "morfar" alldeles för många gånger trots att man försökte trycka in dessa jädra p-piller nästan varenda dag.
O framförallt Sixten! Han följde dottern varenda dag ut till stora vägen oavsett årstid, sommar som vinternatt, till hennes skoltaxi o satt alltid där när hon kom tillbaka!
Dottern saknar honom ännu.
Dom små liven är större än man kan tro.
Ha det
Jan
Äntligen ett ickehatiskt inlägg här Pezster, känns skönt...O jag håller med till hundra!
Är mer gubbe än du är men gråter lite när du berättar.
Jag känner igen allt så förbannat väl så jag inte vet vad jag ska säga.
Harry som levde tillsammans med mig/oss i stort sett i alla år som jag/vi blev vuxna.
Britta som hade koll på allt på gården o såg til... Visa hela »
Hahaha... jo. Även en stöddig typ som jag har mina gränser. I mitt fall var det en liten katt med stora gröna ögon som förvandlade mig till en gråtfärdig mjukis. Sorgen känns rätt och jag vet om att det går över... fast just nu kämpar jag inte mot sorgen... jag omfamnar den och förhoppningsvis går det snart över.
Det är skönt att läsa alla kommentarer om liknande känslor... jag är med andra ord inte ensam och den insikten... om att bli så ledsen över en liten katt... känns... bra.
Tack för dina ord. De värmde!
Hahaha... jo. Även en stöddig typ som jag har mina gränser. I mitt fall var det en liten katt med stora gröna ögon som förvandlade mig till en gråtfärdig mjukis. Sorgen känns rätt och jag vet om att det går över... fast just nu kämpar jag inte mot sorgen... jag omfamnar den och förhoppningsvis går det snart över.
Det är skönt att läsa alla kommentarer om liknande känslor... jag är... Visa hela »
Fan vad tråkigt, beklagar verkligen. En rörande beskrivning av hennes sista stund, tror att hon hade 16 väldigt bra år tack vare sin husse.
Ge det tid, det kommer att kännas bättre!
Tack! Det betyder mycket.
Finns inte mycket att skriva. Förlorade vår lille peppar i somras. Gjorde samma sak. bäddade år honom i hans låda. Sorgen ändras till saknad och sedan till glada minnen av skutt och ufo-beteende. Men det gör ont ett tag. Så är det bara.
Cg
"Sorgen ändras till saknad och sedan till glada minnen av skutt och ufo-beteende. "
Det är det jag längtar till. Tack för orden.
Än en gång... en liten katt vid namn Peppar... det måste varit en skön katt!
Been there... Värsta jag varit med om. Förstår dig fullständigt. Man tror inte att man skall reagera som man gör. Det tar tid att sörja klart.
Sorgen är på ett vis ett kvitto på att man uppskattade sin katt... jag är dock överraskad över över mina känslor.
Lägger fortfarande filtar tillrätta till henne här hemma... det känns rätt på något sätt.
Åh Pezster :( ledsen.
Det gör ont, blev på mind om mina två missar i katt himlen. Eld blev 14 och lilla bebis Peppar bara ca 10 veckor. Stockar sig i halsen och tårarna väller fram fast man försöker låta bli.
Nu måste jag gå och snyfta ner pälsen på någon av mina 3 andra katter här hemma.......
Eld och Peppar... glimrande namn på katter!
Snyfta lite från mig med.
Och tack för orden.
Förstår verkligen hur du känner!
Efter två överkörda (vem fan siktar på katter ute???) och en av sjukdom så kan jag säga att det kommer att kännas bättre dag för dag...dock är det asjobbigt när man hittar deras leksaker lite här och där...
Som förste kommentaren sade, de har större inverkan på en de små liven än man tror!!
Precis... en sådant litet pyre kan åstadkomma så mycket...
katter är underbara djur
De fastnar något enormt...
Hejdå Katten, vi ses i Nangijala...
:) Vackert.
Jag är övertygad om att det där var en katt utöver det vanliga. Sådana brukar lämna svarta hål hos oss.
En klok man sa: sorgen skall bekämpas men saknaden kan få vara livslång. Det tror jag är riktigt.
Låt min medkänsla få omfamna dig.
Tack... det värmer.
Ledsamt att höra Gubben :( Sänder en tanke
Vet exakt hur den där känslan känns, man förväntar sig att den lilla hårbollen ska välkomna en när man kommer hem från jobbet och jama sig till en portion mat, väcka dig när du egentligen vill sova på en lördag eller söndag. Helt plötsligt upphör det.
Ett tomt hål uppstår i vardagen, saknaden är gigantisk.
Man förlorar en familjemedlem. Man vet dock att hårbollen kände sig älskad in i det sista.
Här kommer ytterligare medkänsla.
Vet exakt hur den där känslan känns, man förväntar sig att den lilla hårbollen ska välkomna en när man kommer hem från jobbet och jama sig till en portion mat, väcka dig när du egentligen vill sova på en lördag eller söndag. Helt plötsligt upphör det.
Ett tomt hål uppstår i vardagen, saknaden är gigantisk.
Man förlorar en familjemedlem. Man vet dock att hårbollen kän... Visa hela »
Så himla fint skrivet, och hjärtskärande. Bävar verkligen inför den dagen då jag måste säga hejdå till mitt lilla pälsstycke :(
Vet precis hur det känns..var med mamma i mellandagarna och tog bort vår fina tjej efter nästan 16 år..var det svåraste vi gjort i hela vårt liv :(
Började seriöst gråta av ditt inlägg och filmen. Vet hur det känns, saknar fortfarande min Lillen. Han fick cancer och fick somna in 2009. Det blir lättare, men man glömmer aldrig. Ta hand om dej!
Det va en fin katt! En fin husse!/C