Lill-Pezster sitter och mediterar vid bryggan :D
Min son är 9 år. Tiden bara flyger iväg och idag fick jag nästan panik vid tanken på att - shit! - han börjar bli stor! Så nu har jag suttit här och tänkt på förr... när han var mindre... jag har haft tårar i ögonen på det där sättet man bara kan ha när det gäller ens barn. För, ärligt talat, har man inte barn själv har man inte en jävla aning.
Jag älskar den där lille pojken så det fysiskt känns i hjärtat. Vid speciella minnen hoppar hjärtat över ett slag och det spänner till i halsen. Jag känner hur mina ögon får tårkänningar och så sitter jag där som en idiot och ler. Vid de tillfällena är jag den lyckligaste och rikaste människan i världen.
Minnet av en liten pojke på två år, i gråa hängslebyxor, vit skjorta och en liten keps på huvudet. Pojken far iväg med ett hjärteglittrande skratt efter några kråkor i parken. Kråkorna flaxar och flyger iväg... sonen vänder sig om mot mig och ger mig ett stort leende som säger: "SÅG DU PAPPA!? JAG GJORDE DET DÄR!" Han skrattade åt de där fåglarna som han hade skrämt iväg. Han skrattade så han fick sätta sig ned på marken en stund. Hans skratt får mig att må bra. Barnskratt är det enda vi har kvar i den här världen som kan klassas som magi.
De där små ögonen som tittar upp mot mig tittar rakt in i min själ och det där leendet som strålar från hans ansikte förintar alla mina små bekymmer till damm. Just den där dagen hade jag andra tankar i skallen men hans enorma närvaro i nuet, skrattet och blicken väcker mig ur min vardagstrans... plötsligt är jag DÄR... i nuet igen... och så far vi iväg tillsammans och skrämmer kråkjävlarna på andra sidan buskarna.
Vi låg i gräset efter vi terroriserat fåglarna i nästan en timme, vi drack juice och åt mackor... sen somnade han bredvid mig och jag satt där i sommarparken och log.
Nu är han nio år gammal och han jagar inte kråkor längre. Fast med jämna mellanrum glittrar de där ögonen av upptäckarlusta och fascination mot mig. Med jämna mellanrum slår hans skratt på mitt hjärtas strängar och ger mig en dos av den där magin.
Det är de stunderna jag lever för.
"Leraine" har alltid varit en favoritlåt för den är förknippad med min son. Jag vill gärna tro att början på låten representerar "vardagsbruset"... sedan slår en händelse hål på det och - BAM! - så är man i nuet igen. Och så upptäcker man att livet är så vackert att man tappar andan.
"Det är de stunderna jag lever för."
Vackert. Och det är dessa inlägg jag läser bloggen för.
Lev väl!
Du med! Och tack!
Detta är vad jag kallar för ett blogginlägg! Jag har glädjetårar inför det som ska komma! (min flickvän är gravid!)
Ha en skön söndag! (du brukar inte skriva på helger!)
Hehe... nej, jag vet. Men den här söndagen så blev det så.
Tack!
Jag har precis sett The Time Traveler's Wife som fick mig att spruta tårar, som för det första fick mig att minnas hur min mor var, och för det andra hur mycket man glömmer att uppskatta medan tiden susar förbi. Så går jag in här och läser detta inlägg. Vill du torka ut mig?
Fint skrivet.
:D Tack.
Vackert! Torkar en tår av igenkännande....
Min som fyller körkort i april. Jag fattar inte var tiden tar vägen. Det som förvånar mig är att jag trodde inte att man kunde älska sina barn MER än när de är små och som sötast och mest sårbara. Men jag kan avslöja att kärleken bara växer och växer och växer!!!! Och detta trots att de blir trotsiga, finniga och rätt ego som tonåringar.... : )
Vänta till den dagen då sonen åker iväg några dagar eller hel vecka (läger eller resa med mormor). Så står man där på en flygplats eller tågperrong och väntar på honom att han ska komma hem. Och magen är i oro och hjärtat slår dubbla slag och så ser man honom komma långt därborta. Så står man bölande som en idiot när allt brister och hjärtat svämmar över.....
"Men morsan, vad pinlig du e!"....fast han ler lite generat och och nog ser jag det glimma till i ögat ändå.
Vackert! Torkar en tår av igenkännande....
Min som fyller körkort i april. Jag fattar inte var tiden tar vägen. Det som förvånar mig är att jag trodde inte att man kunde älska sina barn MER än när de är små och som sötast och mest sårbara. Men jag kan avslöja att kärleken bara växer och växer och växer!!!! Och detta trots att de blir trotsiga, finniga och rätt ego som tonåringar.... Visa hela »
ARGH! Blir de tonåringar?!
PS. Det är gott att höra från pappor som bryr sig! Värmer.
:D
Vad då? Vi är väl ingen sällsynt företeelse?
Underbar text. Min son är en man numera. Han jagar inte heller kråkor längre men hans glimt i ögonen finns kvar, lika stark.
Så hav tröst, pågen växer men kärleken kommer alltid att finnas kvar. Den bara skiftar lite till sin karaktär men den är lika stark, minst.
:)
Pezster - igår 22:03
ARGH! Blir de tonåringar?!
Ha ha, vänta du bara...Om ett par år kommer står du där och försöker sälja in "sommarlov med farmor och farfar" som ett bättre alternativ till "Aiya Napa med polarna":)
Håller med de andra...Väldigt vackert skrivet
Suck... det är nog så... fast nu förstår jag mina föräldrar mer än någonsin... ;)
Tack!
Om vi tittade mer med glädje och kärlek på mer i vår omgivning, och var tacksamma för de vi har och inte oroa oss för de vi inte har skulle vi alla må bättre. Jag blir varm och lycklig i kroppen av att se min man och mina djur, (har inga barn). Vi behöver mer kärlek och värme. Blir också glad av underbara föräldrar, de finns allt för många barn som borde få mer uppskattning.
Fan va' mycke' sentimentala inlägg.... Nån som hällt nån ny kraftfull testosteronantagonistisk drog i dricksvattnet?
Sentimentala kommentarer, typ? Tja... det finns tid för sådant också. Drick lite vatten! ;)
Ah, fint skrivet Pez!! Den senaste tiden har jag själv suttit med klumpen i halsen och funderat på sånt här, återupplevt minnen och bara desperat försökt behålla så mycket av min sons barndom som möjligt. Det går så SJUUUKT fort när dom växer upp.
Hade en läskig upplevelse i helgen som verkligen fick mig att tänka till och verkligen kändes som en iskall järnklump i hjärtat. Satt i en bil med min bror och mamma och hade en stor flyttkärra påkopplad. Just när vi kom över ett krön efter en lite slingrig väg vart vi tvungna att tvärbromsa (isig väg). Mitt på vägen stod en liten parvel på ett år och störtgrät. Jag och min bror sprang fram till pojken, fanns inga föräldrar i närheten, ett hus på ena sidan av vägen och ett sågverk på den andra (det var dit han verkade vara på väg). Efter en stund kommer en man springandes från huset, panik och chock i blicken. Tydligen hade barnet somnat i vagnen ute på den inbyggda altanen och föräldrarna gjorde annat inne i huset. Barnet vaknade, hittade inga föräldrar, fick panik och började stapla iväg för att hitta dom och kom bara längre bort.
Efteråt började skallen snurra, tänk om vi inte sett barnet, tänk om vi inte hunnit flytta det från vägen i tid (kom bilar strax efteråt från andra hållet som körde som idioter) och så föll tankarna på min egen son...... fy fan vad världen är läskig och så mycket ont som kan hända ett litet barn.
Ah, fint skrivet Pez!! Den senaste tiden har jag själv suttit med klumpen i halsen och funderat på sånt här, återupplevt minnen och bara desperat försökt behålla så mycket av min sons barndom som möjligt. Det går så SJUUUKT fort när dom växer upp.
Hade en läskig upplevelse i helgen som verkligen fick mig att tänka till och verkligen kändes som en iskall järnklump i hjärtat. Satt i en bi... Visa hela »
Men nu var ni där! Det är det viktiga!
Mina tankar hade också rusat efter en sådan grej.
De är så små... så oskyldiga... och man vill förstöra allt och alla som gör dem illa...
Tombosto: usch ja!! Tur att utgången blev lycklig...tänk att vara den som kör på ett barn....ryser...nej, vill inte ens tänka tanken!!!!
Pez: Jo, tyvärr är inte närvarande pappor så självklart....både jag, sambon och min son, har växt upp utan pappor (min började ignorera på heltid att han hade två barn när jag var 10 och syrran 7, sambons far tog livet av sig när sönerna var 4 och 1, och min sons far valde att inte träffa barnet alls).....
Det gäller att hitta manliga förebilder på annat håll, samt att inte se det som ett handikapp: "stackars lilla dig som ingen pappa har...."
"Det man inte vet har man inte ont av." Så klarar man sig bäst utan att falla i offerrollen.
Tombosto: usch ja!! Tur att utgången blev lycklig...tänk att vara den som kör på ett barn....ryser...nej, vill inte ens tänka tanken!!!!
Pez: Jo, tyvärr är inte närvarande pappor så självklart....både jag, sambon och min son, har växt upp utan pappor (min började ignorera på heltid att han hade två barn när jag var 10 och syrran 7, sambons far tog livet av sig när sönerna var 4 och 1, och min... Visa hela »
Usch... spontant tänker jag bara vilka jävla idioter till pappor... som inte fattar vad de missar... med andra ord så går de bort... för de förtjänar inte barnen och definitivt inte deras tårar.
Their loss.
Pez, ... "och man vill förstöra allt och alla som gör dem illa... "
Förslag. kanske spränga bilen med överblivna nyårssmällarna som nästa projekt... : )
Scchhh... inte så högt... det är nästa nivå på projektet. ;)
Gött! Bara vi får se bilderna på bloggen sen..