Min flickvän gav mig en gång en prenumeration på en dagstidning. I tre månader fick jag en tjock bunte papper som - om inte flickvännen var där och läste - jag använde till fuktuppsugning under diskstället.

När prenumerationen var slut började folk på den där tidningen att ringa mig. De ville fråga mig saker om tidningen, om jag var nöjd och så. Jag berättade att tidningen lästes och uppskattades av flickvännen när hon var här och att jag uppskattade tidningens absorberande kunskaper i min egen användning av den. Sedan frågade de om jag ville förlänga prenumerationen till ett mycket fördelaktigt pris. Jag svarade att jag nog måste tänka över mitt behov av vattensugande tidningar på dagsbasis till mitt diskställ.

Det gick några dagar sedan ringde de till mig igen. Jag var pratade lite strunt med dem ett tag och sa att jag fortfarande inte bestämt mig. Sedan fick jag för mig att kolla hur envisa de var med att ringa upp igen när jag var upptagen med annat. Jag har använt förklaringar till att jag inte kunde prata när de ringde som "jag är och övningsklättrar i berg i parken", "jag är mitt i att tillverka en egen tandborste", "grillar egenproducerad svamp på stranden", "bowlar med mjölkpaket och en grapefrukt", "jag passar ad/hd-igelkottar och har inte möjlighet att..." osv, osv. Så där har det pågått i några månader...

Idag ringde en försäljare tålmodigt till mig för 16:e (!) gången och undrade om jag ville fortsätta prenumerationen. Jag avslutade experimentet. Jag inser när jag är besegrad.

"Nej, det vill jag inte." suckade jag i luren.

"Får jag fråga varför?"

"Helst inte. Jag bygger slott av begagnade tandpetare så det är lite tight med tiden här."

"Ok. Jag kan återkomma om några månader om du vill."

"Tack. Men det behövs inte."

"Jaja, jag måste fråga. Ha en bra dag."

"Du med."

"Lycka till med slottet."

"Det är mer en friggebod faktiskt."

Jävlar vad envisa. Nästan imponerande.