Flickvännen har ju flyttat in i lägenheten. Hon tog med sig massor med prylar, möbler och flyttkartonger. Det hela har gått väldigt bra och det har blivit väldigt trevligt här.

Och en katt! Men eftersom katten numera (av någon anledning ser hon mig som en inkräktare i hennes (MITT!) hem) är sur på mig så har jag inte märkt henne. Hon håller jävligt låg profil hemma när det bara är jag och hon hemma. Hon märks bara när hon äter (smaskljud från köket) och när hon raskt susar förbi mig på väg till toan när hon inte kan hålla sig längre.

Jag märkte henne även idag när jag låg i badet. En fet SMÄLL ifrån köket precis när jag tvättade håret. Jag stängde av vattnet och lyssnade. Min son vaknade inte och brandlarmet gick inte igång så jag duschade vidare. 

När jag kommer ut ser jag till min stora förvåning katten i stora rummet på sin plats på soffan. Hon gäspar, meh! mjauar lite så där patetiskt som bara hon kan och ser så där charmigt trött nyvaken ut som bara katter kan göra.

Mjuk, fluffig och helt oskyldig katt.

"Men ditt lilla... vad har du nu gjort?" undrar jag direkt. Kommer att tänka på det där ljudet från köket och bestämmer mig för att kolla läget.

oups...

Ah... lilla nyfikna kissen med liten hjärna och koordination som en full hamster (hon kan spontanramla ned från sin vässa-klorna-stolpe när hon sitter och tänker) har kollat runt i fönstret. Hur i helvete hon nu lyckades nå dit. Inte konstigt hon ligger och skuldslappar i soffan.

Innan ni frågar... nej, det blev inga märken på golvet och knivarna är från Ikea och kan inte bli sämre ens om man kör över dem med en bandvagn.

Öh... erhm... just det. Det blev inga märken på katten heller.