"Mobilexplosionen gör att fler föräldrar än någonsin spårar sina barn med gps. Experter varnar nu för att övervakningen kan vara negativ för barnens utveckling."


Det står att läsa i DN. Jag sitter bara och gapar när jag läser. Detta är när trygghetsknarkandet går ett jättesteg för långt. Vilket forskare i artikeln även - om än typiskt svenskt försiktigt - påpekar.

Jag ser sedan föräldrar som både kommenterat och bloggat om detta. Som försvarar intrånget i barnets privatliv med att "bättre att vara säker och...". Det är fan otroligt. Här kämpar vissa med att minska allt jävla lagmepplande som pågår för att ta ifrån oss rättigheter och så börjar vissa idioter VÄNJA BARNEN VID ÖVERVAKNING!? 

Om min son kommit på mig med att i hemlighet hålla koll på honom hade han - med all rätt - blivit förbannad. Det sveket hade tagit lång tid att reparera. Det hade varit i konflikt med precis allting som jag försöker lära honom.  

Det heter tillit... och tillit förtjänar man med samtal, kramar och förståelse. Man kan inte tvinga tills sig det eller retarderat gömma sig bakom begrepp som "för säkerhets skull". Och jo... det fungerar även på våra små medborgare barnen. Tyvärr verkar det vara en trend att på något sätt stämpla barn och ungdomar som mentalt efterblivna och oförmögna att fatta korrekta beslut på egen hand. När det i själva verket verkar vara tvärtom.

Låt ungarna vara ifred. Låt dem ha sina små hemligheter och äventyr utan teknologisk kontroll. Och kanske viktigast av allt... VILL vi verkligen uppfostra en generation som är helt ok med att någon har kontroll på var de befinner sig? Absolut inte.

"Företaget Lociloci med över 10 000 kunder använder sig av mobilmaster för att spåra. I sin marknadsföring riktar de in sig på föräldrar och att man alltid kan se ”var dina nära och kära är”.


– Folk är ute efter att få en trygghetskänsla. Vi får uppemot 500 nya användare i månaden, säger Fred­ric Gunnarson, styrelseorförande i Lociloci."

Otroligt sjukt. 


Skriv en kommentar

Usch! Va fan hände med världen du och jag växte upp i? Vi hade fan inga mobiler eller nåt annat jävla tjafs och vi överlevde!

Inte var jag särskilt övervakad heller. I början av tonåren fick jag en sådan där cool sak som hette mobiltelefon, så jag kunde ringa mina föräldrar ifall det var något eftersom jag nu tog mig själv till skolan som låg någon promenad från hemmet. Enda gången de ringde var om jag inte var hemma vid utsatt tid, och det vara bara för att koll att allt var ok och om jag var på väg hem eller fastnat hos... Visa hela »

att man vill spåra barn som har fötts med, eller fått någon form av allvarligare problem.. det går jag med på. men annars, vad har hänt med tillit, och att helt enkelt fråga?

barn har också rätt till privatliv.

När jag växte upp på 70-talet drog man hemifrån på morgonen. Cyklade, lekte i skogen, var hemma hos kompisar. Om man blev bjuden på lunch någonstans kanske man lånade telefonen (ni vet den där gråa Stasi-varianten) och ringde hem. Framåt femtiden kom man oftast hem och åt middag.

Hade någon förälder propsat på att konstant ha koll på sina barns rörelser ner på meter-nivå så... Visa hela »

Kommentera