Mars 2011

Ett bussbolag tyckte att man för allas trevnad ska prata svenska på jobbet. Även facket tyckte att detta var en bra idé. SvD skrev om detta och sedan blev det ett jävla liv bland alla pk-politiker land och rike runt.

Skämtar ni med mig? Klart som fan man pratar samma språk. Ta vår studio till exempel. Här talar alla svenska med varann... om vi inte har besök från utlandet förstås. Då körs det engelska istället (universalspråket i vår bransch). Ingen ska ens FUNDERA över vad som sägs här. Att några babblar en stund på sitt språk, det fnissas lite och sedan sitter övriga och funderar vad som precis sades. Om det sitter två stycken holländare ensamma i en studio och jobbar så är det självklart att de kan prata vilket språk de vill.

Jag har en gång suttit i vårt fikarum med några jävla finnar som snackade finska hela tiden. Sjukt irriterande och till slut, eftersom de inte själva förstod grejjen (hallå, finnar!) så fick vi förklara hur vi jobbar här. Två av finnarna tyckte det var en töntig regel och vi förklarade snällt att det faktiskt finns andra studios där de kan utöva sitt språk bäst de vill. Men HÄR är det viktigt att alla är med och att vi kör med öppna kort.

Sedan hör det inte till saken att man fan blir sinnessjuk av att lyssna på finska. Jag har sagt det innan.. finska är inte ett språk, det är en sjukdom i halsen.

För att återvända till ämnet. Vi tycker transparans och delaktighet är enormt viktigt i skapadeprocessen men även för den sociala miljön på kontoret. Därför har vi den oskrivna regeln hos oss att vi pratar ett språk som alla kan förstå. Det kallas för HYFS!

Kom an bara lilla facket, politiker eller andra idioter som ni vill försöka få bort VÅR policy på VÅRT bolag.

Jävla nötter.

Uppdaterat:

Tydligen är det majoriteten som tycker som jag enligt SvDs lilla röstning. Skönt att veta.

Exp -

Jag fick en länk, följde den och blev riktigt glatt överraskad. Det finns tydligen ett riksförbund för tankspridda! Hur trevligt som helst. Jag gillar nämligen tankspridda människor. De är ofta riktigt glimrande på något sätt men suger benhårt på vardagsbestyr. Tänk själv, många professorer eller tänkare är jävligt väck när det kommer de enklaste saker. Det är som om deras hjärnor tycker att det är banalt att slänga bort kapacitet på att komma ihåg enkla saker som att ta på sig strumpor.

Jag är själv tankspridd och har accepterat att jag är det. Jag blir t.ex inte längre överraskad när jag hittar min iPhone i kylen. Det var säkert en bra tanke just när jag placerade den där men exakt vad som rörde sig i skallen när det hände har jag givetvis glömt. Eller när jag är på fest och kommer hem med samtliga gästdeltagares tändare i mina fickor. Flickvännen står morgonen efter med en näve full med tändare och tittar undrandes på mig och jag har givetvis inte en aning om hur de kom dit. Det tar till och med tid för mig att koppla varför hon står och blänger på mig. Vad symboliserar tändarna? Var fick hon dem ifrån? Varför håller hon i mina byxor? Vad vill hon?

Det är ok att vara tankspridd. Det är till och med bra. En vän till mig kallar tankspriddhet för en slags försvar mot allt jävla brus i samhället. Det är en hjärna som säger "har inte tiiiiid..." och helt enkelt ignorerar saker så att det ska bli någon slags lugn och ro i skallen på en. Det blir dock fel ibland (ofta)... eftersom det t.ex är svårt att starta en bil utan nyckel. Då måste man sucka, banna sin hjärna, gå heeeela vägen tillbaks, hämta nyckeln, sedan gå ut till bilen igen.

Tankspriddhet är alltså förmågan att fokusera på något att så allt annat liksom försvinner. Poff! Borta! Problemet är att andra människor blir lite irriterade på en när man konstant har tankarna fladdrandes på annat håll. En bortglömd födelsedag är alltså inte en "diss" från min sida... det är bara det att jag inte någonstans har det där datumet i mitt huvud. Eller ens dagens datum.

På Tankspriddas Riksförbund är det humor, "glimten i ögat" blandar med lite allvar som gäller. En mycket frisk fläkt om man säger så. Det märks bland annat på deras texter. Några exempel:

Om varför du ska bli medlem:

• Du får ett medlemsdiplom att visa upp eller diskret peka på när du glömt saker. Det ökar din omgivnings tolerans.
• Ibland får du ett nyhetsbrev med senaste nytt för tankspridda (när förbundet kommer ihåg att skicka det).
• Du kan maila förbundet. Och eventuellt få svar.

Deras beskrivning om hur föreningen kom till:

"De Tankspriddas Riksförbund startades av ett gäng tankspridda studenter i Lund på det glada 1980-talet. De såg att tankspridda behöver stöd i ett samhälle som kräver att man ska hålla reda på så mycket på en gång. Mycket bra tänkt. Men initiativtagarna glömde att kalla sina medlemmar, hålla årsmöten och till och med att registrera sig. Tjugo år senare kom plötsligt en av grundarna ihåg förbundet, grundade föreningen och denna hemsida."

Jag ska själv direkt dit och anmäla mig. Jag vill nämligen ha det där diplomet. När folk kommer in och tjafsar om "viktiga" saker jag glömt ska jag peka på det där och se irriterad ut.

Gå genast till: www.tankspridd.se - innan du glömmer bort det. ;)

1 -

Expressen har tydligen ett pris de delar ut som heter "Årets kvinna 2010". Vem blev då årets kvinna? Jo, en överpriviligierad kronprinsessa vid namn Victoria! En kvinna som inte bara föddes med en silversked i munnen, utan en hel jävla flygel av guld uppkörd i häcken, blir alltså av Expressen utnämnd till "Årets kvinna"? För vad?! Verkligen?

Snyggt Expressen! Jag vet fan inte var Expressen slutar och kungafamiljens kollektiva röv börjar. Snacka om rövslickeri. Men å andra sidan är det väl på Expressen som fläskkotlettfrillan Johan T. Lindwall arbetar? Jo, visst är det så.

Årets kvinna... tja... en hårt arbetande mamma som kämpar med att få livet gå runt är typ en miljon gånger mer värd den där titeln än Victoria. Eller varför inte en av de kvinnliga företagarna som har skapat imperium från ingenting alls? Ni vet... kvinnor som har åstadkommit något mer än att få just en guldflygel uppkörd i häcken. Hårt jobb? Victoria kan inte ens stava till "hårt jobb".

Att utnämna den där grävskopekäften till "Årets kvinna" är bara dålig smak. Kanske "Årets man 2010" kan bli hennes snubbe Westling? Den där snubben vars "utbildning" vi skattebetalare dessutom ska betala. En utbildning som tydligen kostar flera miljoner.

Vad då för utbildning, undrar jag? Lobotomi och degenererande genterapi?

Jag dissar med jämna mellanrum Melodifestivalen. Mest för att den alltid, tack vare en viss Christer Björkman, alltid suger hästpung kvalitetsmässigt. Den där snubben är flera decennier förbi sitt bäst-före-datum.

Skitsamma. Men kära svenskar som tittar och röstar på den här förbannade skittävlingen... förklara för mig varför Sara Varga kunde vinna med sin mes-sång?

Hon låter som en efterbliven bebis som dutte-dutt sjunger något jävla svammel om hur det är att vara... erhm... jag vet inte... en mes? En mes som man efter att ha lyssnat i typ tio sekunder vill döda. Texten som hon framför med den där gnälliga kom-och-skjut-mig-rösten får mig att må illa samtidigt som jag fantiserar om att någon ur publiken rusar upp och skallar henne i självförsvar.

HON och hennes bebislåt röstar ni fram? Öööh, vänta nu här... förklara för mig... är ni som röstar helt efterblivna? Jag menar som i ett kliniskt tillstånd med förtvinade hjärnor? Är det så?

Japp. Så är det.

Förresten... röstningsskandal? Ja, det är det! Det är en skandal att NI RINGER OCH RÖSTAR PÅ TRAMS! Då menar jag ALLA bidragen! Inte ett enda bidrag är bra. Alla suger hårt.

Och som vanligt är allt - utan närmare förklaring så klart - Christer Björkmans fel. Libyen? Christers fel. Charlie Sheens flipp? Christers fel. Valfri naturkatastrof? Christers fel. Osv, osv, osv... ad infinitum.

Jävla Christer. Jag citerar en film... "He's like a turd that won't flush."

1 - 1 - 2 - 3 - 4 -

Jag tog en kopp kaffe med en kollega. Lite fredagschill med lite snack. Bredvid oss på kaféet satt det ett gäng blondinbrudar som snackade om deras framtidsplaner att åka till USA och arbeta med mode.

Tonårsblondinbrudarna var så kraftigt sminkade att man kunde se sprickorna i fasaden. Jag undrar om de använder en slags roller när de smetar på skiten. De tog bilder där de med putande munnar pekade på sina lattes. De där höll de på med i några minuter... ta bilder, ta bort dem, ta bilder, ta bort dem... tydligen blev inte bilderna bra... någon kanske putade fel med läpparna... vad vet jag. Jag ser fan inte skillnad på dem! Det är som om jag för första gången ser en ny ras... och alla ser likadana ut för mina ögon. Jag kan inte sklija dem åt! Blonderade, alldeles för mycket make-up och... nej... jag kan inte ens beskriva skiten.

På vår andra sida sitter två par i kanske 25-års åldern och diskuterar Big Brother. Någon hade åkt ut och tjejerna spekulerade vilt i något om sinnessjukdom. Killarna hängde på och blev konspiratoriska. Kanske det var planerat? De pratar alltså med mycket stor passion om en jävla dokusåpa? Hur innehållslöst måste inte deras egen existens vara?

En tjej vid det första bordet frågar de andra barbieblondinerna om de tycker hon ska fylla ut sina läppar. De nickar och pekar... kommer med förslag. Uppmuntrar till och med. En del av mig blir sorgsen. De duger som de är... de ska inte sitta och diskutera hur de ska ändra sitt utseende för att passa in i en artificiell ytlig värld skapad av några få.

Det kommer in en mamma med barnvagn. Hon sätter sig vid ett bord, beställer och börjar läsa de där kändistidningarna med stort intresse. Då och då blippar det till i telefonen och det sms:as (eller är det Facebook? Jag vet inte). Ungen sitter och pockar på uppmärksamhet men misslyckas. Tyst! Mamma är upptagen med ytlig skit! Precis som alla andra i den här förbannade staden. Mainstream mediokerhet dyrkas av massorna. Bilderna av andra människors liv är mer intressanta är vår egen avkomma mindre än en halvmeter bort.

Min kollega och jag snackar lite löst vidare. Jag känner att jag har blivit trött och uppgiven. Visst, jag jobbar själv i en ytlig bransch men jag har med mig ett visst förakt för det hela. Hur sjukt är inte det? Desto mer ytlig världen blir, desto mer pengar tjänar vi. Desto mer kändiskåta fans vi kan få ihop desto bättre tider blir det. Och tiderna har tragiskt nog aldrig varit bättre.

Men så händer det där som gör att min dystopi av mänskligheten splittras och jag ser framtidens neonglimrande hopp sippra in. Några ungdomar kommer inflängandes på fiket. Killarna har punk/cybergoth-stil... svart hår, piercing, trasiga kläder. Tjejerna ser ut som om de är tagna från någon mangaserie med neondreads, futuristiska "goggles" på huvudet och världsrekord i coola boots. De bökar sig in, slänger sig ned på en soffa vid ett bord. Beställer kaffe och "den billigaste mackan ni har!".

Bloggbrudarna visar sin avsky genom att blänga på dem och tissla och tassla. En av mangabrudarna märker det, gör det absolut snyggaste fingret jag någonsin sett mot blondinbrudarna och avslutar med att ta en bild på dem med sin mobil. "Naw! Tre Stureplanskloner! Till min BLOGG!" säger hon och hela sällskapet skrattar.

När vi går så passerar vi deras bord. Jag slänger ett öga på dem och får en blick tillbaks av några av dem. Först kan jag se det där underbara föraktet blixtra fram i deras ögon men när ögonen stannar kvar ett tag så är det som om något händer. En slags insikt, antar jag. Tjejen som gjorde det snyggaste fingret jag sett ger mig en avvaktande nick. Jag nickar tillbaks och ger en tumme upp till gänget. Jag får ett blixtrande rebelliskt rovdjursleende tillbaks.

Pungsparkarattityd. Så jävla rätt.

Ha en skön helg!