Läste en artikel på DN om att Downs syndrom är på väg att försvinna i vårt grannland Danmark. De har sedan 2004 tillåtit kontroller så att föräldrarna kan avbryta graviditeten om de vill. Om alla kurvor stämmer så ska statistiskt det sista barnet med Downs syndrom födas runt 2030.
Detta tycker danskarna är bra. Jag håller med dem. Men inte alla. En förälder säger till tidningen:
"– Vad står på tur? Är det barn med diabetes som kommer sorteras bort? frågar sig Ulla Brendstrup, mor till ett barn med Downs syndrom."
Diabetes är väl inte riktigt samma sak, va? Inte riktigt samma "impact" på vare sig barnets eller föräldrarnas liv.
Det här är ett otroligt känsligt ämne. Inte bara pga av att vissa har problem med abort, utan även för att det finns många som idag lever med Downs Syndrom. De är levnadsglada och härligt annorlunda människor! Det är givetvis inte de som redan är här som vi pratar om... nej, det vi pratar om är att förhindra barn (att kalla det för barn i det stadiet är enligt mig fel, men det är en separat diskussion) att födas med ett handikapp.
Man ska inte glömma att Downs Syndrom ÄR en defekt. En defekt som i stor grad påverkar både föräldrarna och barnet. Någon gång KOMMER barnet undra över varför det inte är som alla andra. Man får inte heller bortse från hur mycket mer det kräver av föräldrarna.
Tidningarna har intervjuer med familjer som har barn med Downs Syndrom, folk till höger och vänster ifrågasätter de föräldrar som har tagit det mycket jobbiga beslutet att avsluta en graviditet. Man pratar om att det är fel att "sortera bort" människor.
Så jag vill härmed införa en annan aspekt i debatten. Låt oss vända på det. Är det ansvarsfullt att låta en graviditet fortsätta när man VET att något är fel?
Fundera en stund på det.
DN - SvD - Svt - SR - GP - SDS - 1 - 2 -
