Augusti 2010

Den här helgen gick hela trilogin "Sagan om ringen" på tv. Jag såg om delar av varje film och det slog mig hur extremt dålig snubben som spelar Frodo är. Hela filmen består av att det händer grejjor, Frodo gör sedan en min som ser ut som om han sitter på toaletten (han slår sig - gör bajsminen, han blir förgiftad - gör bajsminen, får spjut på sig - gör bajsminen, sätter på sig ringen - gör bajsminen osv osv osv). Så där pågår det i nästan 8 timmar.

En annan sak som slog mig är hur jävla GAY filmerna blir tredje gången man ser dem. Frodos skumma blickar mot allt och alla med ett slags kåtleende blir till slut för mycket.

Fan... när ska jag lära mig att inte se om filmer? Nu är "Sagan om ringen"-upplevelsen helt förstörd för mig.

Så här:

Den där snubben som spelar Frodo (Elijha någonting... mormon!) har alltså helt själv med hjälp av bajsminen förstört en av filmhistoriens dyraste filmer. Bra jobbat!

Det är så illa... att jag anser honom vara lika dålig i "Sagan om ringen" som den där rödhåriga kotten Birk var i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Ronja Rövardotter". Svensk films i särklass absolut sämsta casting någonsin. Man hatar Birk från början till slut och man blir besviken i slutet eftersom han inte dör. Döda Birk! Jag kräver att man gör om filmen och med digital teknik ser till att lille Birk dör en våldsam död ensam ute i skogen. Alternativt att han svälter ihjäl redan fem minuter efter man ser honom första gången.

Morr.

För helvete! Jag läser i DN att Miljömuppspartiet är lika stort som sossarna i vår kära huvudstad Stockholm. WAT DA FAAAAACK?

Vad är det för en satans jävla trädkramande, hampaodlande, fjällräven kånken bärande idiot som med fullt allvar lägger sin röst på Miljöpartiet?! Verkligen! Jag vill veta! Ger er till känna och berätta VARFÖR ni röstar på the miljömupps. Sedan ska ni fan ta mig argumentera och förklara varför ni vill lägga er dyrbara röst på ett sådant orealistiskt och populistiskt skitparti (jag skriver populistiskt för de rider fortfarande på klimathysterin och felaktiga siffror - där jag kommer ifrån kallas det för antingen att man ljuger eller att man är en idiot).

Jag har fan mer respekt för folk som lägger sin röst på "Kalle Anka"-partiet med parollen "fri sprit och bredare trottoarer".

Nu ska jag ringa ett printföretag och kolla vad de ska ha för att ta fram en dekal jag kan ha på min motorhuv. Det ska vara en påkörd miljömupp med blodeffekter och vars ena hand hållandes en veganburgare ska gå hela vägen upp mot min vindruta.

Det är valarbete a' la Pezster. Det kommer bli skitsnyggt.

Lite rolig fakta:

I Expressen kan vi läsa om en miljömupp som kom med idén att man kanske skulle ha lite clowner på äldreboenden för att piffa upp stämningen lite. Muppen heter Esabelle Dingizian och har, som de flesta (alla) inom MP, problem med att få hjärncellerna att utföra den där synkroniserade dansen som kännetecknar HJÄRNAKTIVITET!

Läs förresten den här artikeln som tar upp det idiotiska med vindkraft. Good shit.

När jag läste Wiliam Gibsons "Neuromancer" var det som en slags tripp för min hjärna. Språket, slangen, miljön och tempot var något jag aldrig tidigare upplevt. Som exstacy för en science-fiction nörd som mig.

Sedan gick det en herrans massa år innan jag snubblade över en bok som gav mig samma känsla. Trilogin om Takeshi Kovacs.

Köp, läs... njut!

1. Richard K. Morgan, Altered Carbon
2. Richard K. Morgan, Broken Angels
3. Richard K. Morgan, Woken Furies

Good shit, helt enkelt.

"The personal, as everyone’s so fucking fond of saying, is political. So if some idiot politician, some power player, tries to execute policies that harm you or those you care about, take it personally. Get angry. The Machinery of Justice will not serve you here – it is slow and cold, and it is theirs, hardware and soft-. Only the little people suffer at the hands of Justice; the creatures of power slide from under it with a wink and a grin. If you want justice, you will have to claw it from them. Make it personal. Do as much damage as you can. Get your message across. That way, you stand a better chance of being taken seriously next time. Of being considered dangerous. And make no mistake about this: being taken seriously, being considered dangerous marks the difference - the only difference in their eyes - between players and little people. Players they will make deals with. Little people they liquidate. And time and again they cream your liquidation, your displacement, your torture and brutal execution with the ultimate insult that it’s just business, it’s politics, it’s the way of the world, it’s a tough life and that it’s nothing personal. Well, fuck them. Make it personal."

Från "Things I Should Have Learned by Now, Volume II"

Quellcrist Falconer, "Altered Carbon"

Jag känner mig som ett litet barn som med tindrande ögon avundsjukt ser på en snubbe som leker med en stor såpbubbla. Precis den där känslan jag hade som liten när jag jagade efter en såpbubbla och ett magiskt ögonblick precis innan fingrarna nuddade vid bubblan trodde jag att jag skulle få hålla i den... och då sprack bubblan.

Killen heter Okotanpe och låten i andra akten heter "Soreiyu" (Sol) och sjungs av Yoshie Nakano och allting bara passar ihop så bra att det nästan blir jobbigt.

Ett hypnotiserande ögonblick från en park i Japan som av någon anledning gör att jag sitter framför skärmen och känner mig som en glad liten unge.

Stod i kö i Netto igen idag. Framför mig står det två feta tanter i extremt fula blommiga klänningar och pratar. Den ena berättar en historia om hur hennes mans bil började rulla när han glömt lägga i handbromsen. Hon visar hur hon panikartat skrek på mannen genom att vifta med båda armarna i luften.

"LAAAASSSE! Så skrek jag till honom! LAAAAAASSEEEEE! Bilen ruuulllaaar!" halvropar hon i affären till sin väninna och viftar illustrerande med armarna.

Jag står där bakom och kan inte slita ögonen från gäddhängen som fladdrar hejvilt. Jag har aldrig sett så mycket fett på ett par armar i hela mitt liv. Jag var förbluffad över hur elastiskt ett gäddhäng kan vara. Ett tag undrade jag om inte en av de fladdrande fettpåsarna skulle få sånt momentum av hennes viftande att det skulle träffa mig i ansiktet. BLAFF! För att sedan fara iväg åt andra hållet och däcka killen bakom kassan. Allt medan de två feta kvinnorna stod där och skrattade.

Trauma.

Jag sitter vaggande i fosterställning i lilla hörnet på kontoret och gråter.