September 2010

I lördags vändes mitt och Mikaels liv upp och ned. Jag vet inte hur många timmar vi varit på sjukhuset, hur länge jag suttit vid hans säng där, hur mycket jag gråtit och hur många gånger jag tänkt att det måste vara, det bara måste vara, en mardröm.

Men det är ingen mardröm. Så tills jag orkar, tills allting landat och vi vet hur saker och ting blir så kommer jag blogga väldigt lite om än något alls. Kanske är jag tillbaka om ett par dagar, eller om en vecka.

Jag hoppas ni förstår. Just nu är Mikael allt som betyder något.

Jag känner mig lite torr i huvudet för tillfället. Har en hel del att blogga om men ingenting känns riktigt rätt när det kommer ut. Kan ni inte berätta vad ni vill se/höra/läsa här? Så får jag lite inputs och inspiration från de som vet bäst, ni!

Eftersom jag den här veckan har en livskris härligt uppblandad med en yrkeskris är allting lite upp och ned. Jag önskar att min garderob såg ut som Jane på Sea of Shoes. Att jag är på modeveckan i NYC och gör TV och andra roliga saker som modebloggsgiganterna. Att ett par Doc Martens i storlek 34 uppenbarade sig bland mina skor. Osv.

Men tills det händer ska jag ta på mig nedanstående kombination (!) och ge mig iväg för att rösta efter att jag jobbat här hemma på ön ett tag.

Less is more is boring.

Jag ritar väldigt sällan av människor. Av den enkla anledningen att jag inte är bra på det. Sen känns den delen av bloggillustrationer gjord liksom. Vi har ju Anna till det. Den bästa av bästa. Men ibland trillar jag över bilder som får det att klia i händerna och tja, då blir det en tolkning. Den här gången (som ganska ofta faktiskt) var det vackra Signe.

Second hand at its best.

En sorts cape som någon med stor omsorg har sytt och dekorerat för hand. Varje guldtråd är fäst med handsydda stygn, varje krusidull är lagd med största noggrannhet.

Jag är fruktansvärt glad, lycklig och framförallt tacksam att jag fått vuxit upp i ett land med demokrati. Där jag har rätt att göra min röst hörd.

Det här valet blir mitt andra och jag kommer naturligtvis att rösta. Inte bara för min skull utan för er och min framtid. Det finns ingen bortförklaring för oss som har åldern inne. Har vi någonsin varit glada för att bo i detta demokratiska land är det också vår skyldighet att gå till vallokalerna och ta ett beslut. Jag personligen anser inte att en röst på Sverigedemokraterna är en röst för vare sig oss, vår framtid eller vårt land. Det är en röst för allt som är ont, dåligt och bakåtsträvande. Det hoppas jag ni också tycker.

Det här valet ligger i våra händer, se till att ta hand om det.