Namn: Kajsa A Tengvall.

Piercingar: Har ingen. Har aldrig haft något.
Tatueringar: Nej. Men är väldigt fascinerad av andras.
Längd: 160 cm prick!
Skostorlek: 33/34
Hårfärg: Guldblond.
Fräknar: Jepp. Mest på sommaren. Då blir det invasion.

Önskar du att du bodde någon annanstans? Jag trivs väldigt bra precis där jag är just nu.
Tycker du att du är attraktiv? Ibland.
Vilket schampo använder du? Jag blandar hej vilt. Just nu blir det mest en sort med hjortron som jag fått av Pretto PR.
Vad är du rädd för? Emellanåt är jag rädd för så mycket saker att det är skrämmande. För det mesta är det dock det vanliga såsom att de jag älskar ska skada sig, vara ledsna eller försvinna. Sen är jag löjligt rädd för att bli magsjuk. Särskilt när jag reser.
Gillar du berg- och dalbanor? Absolut.


 

Senaste…
Filmen du hyrde? Oj. Kan det ha varit Inception? Hyr sällan film.
Filmen du köpte? Oj igen. Ingen aning. Köper sällan film.
Låten du hörde: Rihannalåt från någon reklam.

Låten du laddade ner? Oj åter igen. Minns ej.
Personen du ringde? Mikael.

Personen som ringde dig? Min ena storebror, Jesper.
TV-program du såg? Kollar med ett getöga på en dokumentär som heter 'en värld utan sömn' på kunskapskanalen i detta nu. Väldigt fin, stillsam och eftertänksam.
Person du tänkte på? Min kompis som har uvi och fick åka till sjukhuset.

Favorit…

Låt: Gillar Florence + Machine lite extra mycket för tillfället.

Sak att göra: Vara ute i solen, cykla, sitta på gräset, dingla med benen från en brygga, lukta på sommaren, äta jordgubbar, känna solglasögonen glida ned på nästippen, fånga solkatter, sitta på varm asfalt med vänner, trycka ansiktet mot en hästmule som är len som sammet.
Sport: Just idag skulle jag vilja spela volleyboll.
Kläder: Lösa klänningar som ändå inte känns formlösa.
Film: Svårt. Cabaret är dock en evig kärlek.
Bil: Eh. Ganska oviktigt?
Serie: Flying confessions of a free woman. Egentligen en dokumentär. Såg den för flera flera år sedan och jag tänker på den än. 

Har du någonsin…

Gråtit över en pojke? Ja, men inte särskilt mycket faktiskt.
Gråtit över en flicka? Ja, men inte särskilt mycket där heller. Gråter inte så ofta.
Ljugit för någon? Ja.
Varit i slagsmål? Haha. Jag växte upp med två äldre bröder. Det var vardagsmat när man var yngre!
Blivit arresterad? Nej.

 Antal…

Gånger du varit kär? Oj. Är det hemskt att säga en? Har ganska svårt att bli kär.
Gånger ditt hjärta brustit? Över annat än kärlek? Många. Över kärlek? Ingen.
Hjärtan brustet på grund av dig? Vet inte riktigt. Ett par?
Tjejer du kysst? Inte kysst men pussat, absolut!
Gånger ditt namn varit med i tidningen? I och med att jag delvis jobbar som frilansande journalist så en hel del.

Senaste…
Boken du läste? Läste ett antal i helgen. Den jag gillade mest var Jo Nesbos senaste.
Personen du fick e-mail av? En inredningsstylist jag jobbar med på fredag.
Personen du fick brev av? Ida Pyk.
Personen du fick sms av? Ida Bobbo på Elite Model.
Gången hela din familj åt middag tillsammans? Oj jäklar. Jag har i n g e n aning. Vi rör oss mycket i vår familj. Kan sällan matcha in att ses allihopa. Vi har mycket telefondejter istället!
Saken du köpte? Glass och turkisk yoghurt igår.

Jag har unnat mig lyxen att inte bara inköpa ett supersnabbt internet utan även skamlöst ägna ungefär 95 % åt den här söndagen att streama film till förbannelse samtidigt som jag mer eller mindre konstant äter på någonting och vältrar mig i min egen trötthet.

Jag kallar det post-besökssyndrom med en släng av förkylning på återtåg och rekreation efter cirka 9 timmars plåtning i fredags som följs upp av två plåtningsdagar i veckan som kommer. 


Och såhär fyra filmer senare tycker jag att den som vill ska kolla på filmen Le Tableau (Tavlan).

Jag är inget Disneyfan och har aldrig riktigt sett tjusningen med glättiga barnfilmer överhuvudtaget men denna är väldigt fin. Handlar om en tavla som konstnären lämnat halvfärdig och figurerna i motivet som lever hierarkiskt utefter om de är färdigmålade eller ej. Mest gillar jag nog helt enkelt hur den är animerad, karaktärernas utformning och färgerna. 

Se den och bli glad. Det blev jag. 

Förutom att våndas över livet i allmänhet, oroas över min kameras kinkiga tonårsfasoner, förbanna avståndet till Halmstad och få en härlig förkylning som uttryckte sig i tuberkulosliknande hosta så är ju det mesta bra, va. 

Det är ju fantastiskt att jobba på en tidning där man inte bara får skriva utan även pyssla, illustrera och dessutom göra ruskigt roliga modejobb. I och med dessa fyra härliga arbetsområden har jag ju dock inte riktigt alltid tid för att göra annat än sova utöver det. Och det där skitsnacket om att man kan sova när man blir gammal fungerar inte på undertecknade. Jag åldras sju år om jag sover mindre än sju timmar och vill tvångsmässigt yla hela vägen till Ropsten som hyenorna i Lejonkungen under tidiga mornar. Så jag mest jobbar. Tänker på Mexiko emellanåt. Gör lite situps till the Big Bang Theory. Och så ibland hinner jag klämma in att teckna för min egen skull. Och då blir det exempelvis såhär. Hattifnattglass. 

Min kamera är lite ledsen. Eller snarare, tror jag, mitt objektiv. Det beter sig som en småberusad tonåring. Lite suddig, svårt att hitta fokus och småvimsig. (Mamma och pappa: vi, jag och kameran, önskar oss kanske ett besök hos en snäll kameradoktor i föllispresent. Annars blir det nog inga bilder från Mexiko..) Men vi klämde fram några bilder ihop i alla fall. Jag gick nämligen bananas på en hel hög med plastblommor och skapade hårband som får en midsommarstång att se blek ut.

Detta är ett utav dem. 

Ibland är livet: äta sova dö. Ibland är livet även: sitta på t-centralen i 4 1/2 h, inte äta och vilja döda någon. Det senare var början på min långhelg som sedan kantades av loppis i typ dagarna tre, sommarhushäng och utbristande i "bara ben! tänk att man kan ha bara ben!". 

Sedan åker man hem, skiljs på stationen som ett olyckligt kärlekspar i en film, trycker ansiktet mot en glasruta, vinkar farväl med darrande underläpp och stirrar ut i timmar på ett landskap där rådjur strosar fram. Och så är det tillbaka i äta sova dö. Fast snarare: sova 4 timmar, plåta modejobb med sjutusen mil tyll under blommande träd och äta surdegsmacka i en park med sjuttioelva glada hundar. 


Och det är ju faktiskt vår nu. Och ibland kan man ha bara ben. 

Nytt på den där inredningsfronten är alltså tre glas- och metallkuber som jag stoppar saker i.

Väldigt komplicerat. Rena rama kärnfysiken.

Exempelvis kan man stoppa en handblåst loppisvas i den turkosa kuben eftersom turkost och brunt som vi alla vet är en förträfflig kombination. 

Har det ett syfte ihop? Inte överhuvudtaget. 

Sen Mikael och jag blev delvis särbo så har jag köpt på mig tre nya plantor av olika slag. Minst. En psykolog skulle kanske se det som att jag försöker skapa ett substitut.

Jag ser det som att när han inte är här mellan måndag till fredag kan jag bygga en djungel i lägenheten.


Nyaste tillskottet bor i en syltburk och får mig att tänka på juratiden-grönska.

Sen tejpade jag upp en affisch (såklart från världens bästa tidning Frankie) också.

Men det är ju en annan femma. 

Jag har en samling med drivvedspinnar. Den samlingen är så åtråvärd att andra stylister skickar bud efter dom till plåtningar och bönar och ber att få köpa samlingen. Jag håller fast vid dom som om det vore en förlorad Beatlesmedlem. Eller ett signerat exemplar av "A brief history of time".

  Men eftersom ett i sinnet kliande behov av att måla saker kom över mig för ett par helger sedan så valde jag ut de pinnar som jag trodde hade minst chans att få ett lukrativt parfymkontrakt för Dior Cherie och bände upp färgburkarna.

Såhär gick det då.

Insidan av underarmen innan våren kommit-rosa, citrongult med neonhybris och en mustigt vin som blandats med rost-röd var det självklara valet för make overn.

Kom på att det behövdes en färg till och slängde in ett tiokronorsnagellack från Sicilien som jokern i leken. Målade sedan ränder i en evighet.

Inte helt färgäkta bild men såhär blev pinnarna.

Men vad ska man med bara randiga pinnar till? Ingenting. Så jag knöt luddigt hampasnöre runt allihopa och gjorde ett vindspel.

Lättare än en plätt och väldigt fint att hänga ungefär varsomhelst utom från spisfläkten.

Nu måste jag bara åka till havet och samla på mig ett helt gäng med pinnar till så jag kan massproducera!

Ensam hemma med endast filmen Clueless som sällskap gjorde jag världens enklaste pyssel. Jag gick loss med lite färg på alla större träbestick. 

Klart, slut. 



Jag har nog alltid tänkt att jag är ganska personlig på den här bloggen. Vilket jag är. Men jag har likställt det med privat. Och det är jag inte. Och kommer fortfarande inte att vara.

Men efter att jag tog de här bilderna insåg jag att jag haft någonting av Mikaels kläder på mig varje dag den här veckan. Av anledningen att han numera bor delvis i Halmstad och jag ändå behöver ha en del av honom med mig hela tiden. Och då blir det privat med ens. För han och jag är precis lika mycket vi som förr. Men han följer en dröm någon annanstans samtidigt och då är särbo en del av följderna. 

Slut på privat meddelande, vill inte framstå som en karaktär ur the Notebook. 

Kjol från Indiska, skjorta från Whyred, halsband från Glitter och ringar från H&M, Indonesien och Sri Lanka. (varav Ganeshan såklart fortfarande är min förlovningsring)

Kattballerina direkt härmapade från originalet Marc Jacobs via Charlott Olympia. Lika glad är jag för det. Mina kostade 300 kronor. 

Jag fick en idé häromdagen som innefattade gamla glasflaskor, snöre och blomster och eftersom mitt tålamod är ungefär lika långt som min nedbitna fingernagel, dvs knappt existerande, så satte jag tänderna i projektet på en gång.


Plockade fram några flaskor och burkar och valde ut ett par som jag gillade extra mycket. Syltburk, kombucha- och Snappleflarra blev det. På väg hem från gymmet hade jag vältrat runt i ett dike och plockat på mig de sista himlasträvande små blomster som dagisbarnen runt knuten inte fått tag på, så dessa åkte ned tillsammans med några påskliljor. 

Påskliljor är ingen direkt favorit men med tanke på att färgskalan utanför dörren är lika med forna Sovjet en grådassig dag så känns det som pyttesmå solar. 

Och sen knöt jag snören runt alla halsar och hängde upp dem kanske lite otippat i..

..ljuskronan ovanför vår säng. 

Men det fanns ett skriande behov om ett vårlöfte och detta kändes så nära jag kunde komma. Och då ville jag ha dom på lagom avstånd att både dofta och se på.

Så nu hänger dom där. Mina flygande blomster.

Tänker att det skulle vara fantastiskt med en hel mängd flaskor på samma sätt i en festlokal med högt i tak. Som en trädgård ovan huvudet.

Nu har jag både en himlavägg och en handfull av våren i sovrummet. 

Det är uppenbarligen i Norrland som guldet finns (associerar genast till Kalle Ankatidningarna där Joakim von Anka är i Klondike som ung och vaskar guld så det sprätter runt hans platta fötter) eftersom min snubbe kommer hem med den här läskigt fina lilla teakbyrån. Alldeles gratis från deras stuga. Blocket kan ta sig i brasan med sina snordyra varianter från Midsommarkransen som någon hipster hamstrat på sig sen 2003.

   Naturligtvis ska det stå en pelargon på den. Teak och pelargoner hör ihop.

Men eftersom det är mitt hem platsar även en elefantlampa och en urliten vas. 

En vas - tre möjligheter. Jag har placerat körsbärskvistar i den och ser nu hur de bristande knopparna kämpar för glatta livet med att lösgöra sig vinterns alla helvetes kval. Heja heja!

Den är i oförskämt gott skick om man bortser från lite trötta insidor på lådorna.

Så fort den har fått en plats kommer den få nytt papper i botten och därmed må som en prins. Eller prinsessa. Eller en hen-essa. 

Vanligtvis är jag ingen större förespråkare av djurslakt för det höga nöjets, eller troféjaktens, skull men en och annan fyrfota vän får då och då sätta livet till hemma hos oss. Det rör sig dock allt som oftast om plastvarianter och inte päls/fjäll/läderhudtäckta sådana. 

För ett par veckor sedan inhandlades en afrikansk elefant i pytteformat för att sedan förvandlas till något annat. Jag hade nämligen en briljant idé som så ofta förr. 


Såhär såg den ut först. 

Sen satte jag mattkniven i den, och i mitt eget finger så vår blodspillan var något utjämnad, och skapade ett trevligt hål. 

Och i det hålet planterade jag en liten skojfrisk växt.

Mitt i naturen och Planet Earth på en och samma gång, i mitt vardagsrum, liksom.


Nu ska jag köpa lite fler djur och skapa mig en armé av krukor som egentligen inte är krukor. 

Men, stackars lilla blogg. Ska du få lida för att jag har ett uppochnedliv som inte är direkt synkbart med..tja, någonting?

Jag behövde helt enkelt en paus. Jag har bloggat sen jag var 17-18 tror jag och i år fyller jag 25. Den här bloggen har blivit vuxen med mig, den har gett mig möjligheter bortom min vildaste fantasi och den har varit min alldeles egna sfär av saker jag tycker om. Men någonstans tog måsten över och ångesten av att inte hinna med ersatte lyckan av att ha en plats som var som ett pyttelitet eget magasin. Jag döpte bloggen till aenigma då på gymnasiet för att det var min lilla hemlighet. Bloggar var nytt och jag gjorde det enbart för mig själv. Sen blev det stort och fint och fantastiskt (och ibland jobbigt men ändå värt det på något sätt) och mycket vatten har runnit under broarna. Och idag jobbar jag för tillfället heltid på tidning samtidigt som jag gör massor av illustrationsjobb och är stylist. Det är saker jag är så otroligt lycklig över. Men jag måste ärligt talat säga att det också gör mig otroligt trött ibland.

Det behövdes en paus.


Och den här bloggen behöver en omstart. Den ska inte vara en modeblogg. Den ska inte vara någonting specifikt alls tror jag. Den ska vara någonting som den var från början. Saker jag gillar, tycker om och blir löjligt förtjust i. Och därmed antagligen både mode och inredning, saker jag ser när jag jobbar, konst och design, resor och pyssel.


Så jag presenterar mig: Hej, jag heter Kajsa och är snart 25 år gammal och det gör mig skräckslagen för jag var ju nyss 19 och livrädd för livet samtidigt som jag ville sluka det helt. Inte rädd för att jag känner att jag inte levt, tvärtom!, utan för attjag har en inneboende duktig flicka som  dejtar en snubbe som heter Jante och dessa gärna påminner mig om att jag minst borde vara miljonär, ha åstadkommit sju miljoner grejer till och uppfunnit ett cancervaccin OCKSÅ. Jag älskar mode men dör inte för det eftersom jag anser att man inte kan ta någonting ytligt på för stort allvar. Kläder är så fruktansvärt roligt eftersom det är en kreativ förlängning av ens personlighet. 

Jag är uppenbarligen ganska eklektisk eftersom min garderob ser ut som en bohem korsats med en vimsig konstnär och strösslats med lite zigenarfölje. 

När jag är ledig så går jag helst på loppis, tecknar/pysslar/kreerar, åker skidor eller helt enkelt reser jävligt långt bort. Jag är nog egentligen helt OK lycklig så länge jag får vara kreativ.

Jag har absolut inget tålamod, är vansinnigt förälskad i min fästman Mikael, är sjukligt morgontrött, tycker mat är ett nödvändigt ont oftast, är väldigt förtjust att träna men hinner inte så mycket som jag vill och drömmer om att ha ett hus i Skåne och dela min tid mellan det och Stockholm. 

Jag känner mig som en hycklare som jämt vevar med mitt pekfinger sådär hätskt i luften och kläcker ur mig kommentarer om överkonsumtionenssamhället och hur det äcklar mig med slit och slängkultur. Och sen i princip lägger upp en liten miljon med inlägg på nya saker jag köpt. Eh. 

Men till mitt försvar kan det tilläggas att jag köper saker då och då och sen plåtar det efter hand och lägger in allt ungefär samtidigt på bloggen. Sådetså.


För priset av en latte ungefär (vad vet jag om vad en latte kostar egentligen, jag dricker ju inte kaffe förutom när jag tror att jag ska dö vissa tisdagsmornar och shottar en espresso) fick jag dessa skapelser ovan. Nummer ett ska få sig en redesign i form av plexiglasfåglar och de andra använder jag redan friskt såsom de är. 80-talsflåsande neonartade.

Visar 1-15 av 683