Om jag får tillåta mig att orera lite om designsamarbeten så tänker jag göra det ett kort slag.

Jag brukar ju varken stå först, eller sist, i kön när H&M lanserar sina collaborations helt enkelt för att de sällan tilltalar mig. Tänker lite såhär, är inte hälften så snobbigt som det låter, att om jag vill ha ett märke så köper jag just märket; inte ett samarbete med det märket.

   För visst tyckte jag att nästan allt av Marni for H&M var jättefint (särskilt Coppolas film med Bryan Ferry + Roxy Musics gudomliga Avalon). Men.. jag vill inte dela dom plaggen med halva Stockholm. Chansen, dvs risken, är ju extremt mycket mindre att jag möter någon med ett plagg från Marnis huvudlinje. Dyrare ja, men desto mer unikt. Inte för att jag vill vara elitistisk men jag ser inte meningen med att köpa Marni for H&M eftersom det vattnar ur plaggets värde för mig.

Jag tycker det är bra att modehusen gör sig tillgängliga för den stora massan men i slutändan intresserar det inte mig. Kläderna tappar helt enkelt lite av sin.. untz.

Men OM jag skulle satsa på ett köp där någon av de dyra bjässarna gör ett gästspel i ett främmande rum så skulle det nog bli något utav ovanstående. Kenzo gör 60-talspoppiga tygskor med Vans, Marni rockar schyssta Acapulcodoftande plaststolar och Missoni låter Converses sneakers zigzaga sig fina. Jajemänsan.