Sitter hemma och är allmänt småolycklig över livet sådär som det är ibland. (fast på den senaste tiden har det varit lite väl mycket av den varan) Försöker peppa mig att skicka viktiga mail och få saker att hända men om självförtroendet inte finns så är det svårt. Jag tvivlar jämt på vem jag är, vad jag gör och mina förmågor. Det är min onda cirkel. Ett mail med ett nej, eller en kommentar som jag tolkar som vass kan få mig på totalt fall. Jag blir en mental sjöstjärna och tänker att det ju är naturligt, för varför skulle jag vara bra? Jag är mjuk och degig med spretiga ben. 

En öroninflammation som kom studsande tillbaka, kliande allergiprickar på benen och mensvärk x 7 gör ju dessvärre ingenting bättre heller. 

Men allt handlar alltid om att bryta mönster. Så jag kokar en hyffsat majestätisk kopp med te, filar på texter och tänker att så länge mamma tycker att jag duger och är bra, då måste jag ju ändå vara det? För mammor är allsmäktiga. 

Skriv en kommentar

Min plan ÄR ju att sukta dig så himlans mycket med Aussie som möjligt så du kan komma hit och våldgästa :P

Mammor är allsmäktiga! Lita ALLTID på dem <3 Och nån som tecknar så fint som du kan ju inte vara annat än bra!

Du är så väldigt fin du.

· Svar till S

Tack. Verkligen, tack.

känner igen mig i det där men då brukar jag säga saker i stil med "vet du en sak? jag är bäst!" till folket som står mig närmast, antingen håller dom med eller skämtar med en hur som helst mår man lite bättre efteråt :)
känner även igen mig i det kroppsliga sakerna även om jag tack och lov nu bara har ett litet helvetesärr som kliar och mens som för en gångs skull inte vrider ut och... Visa hela »

Tycker du är helt fantastisk som person. Det fina och imponerande som du skapar är mest en krydda på det hela. En förlängning av dig själv. Men å vad jag ändå förstår vad du menar med tvivlet, på pricken.

Kommentera