Illustration av mig.

Det HÄR är så himla läsvärt.

Och så även DETTA.

 

Fantastiska Yoicks. Sätter fingret på det där som man själv tänker, upprörs, funderar och diskuterar över men aldrig själv får ned i skrift. Hur många gånger har inte jag känt att jag känner mig "fel" som modeintresserad? Jag har inga milslånga jagharmodellatlitenärjagvaryngre-ben, Elin Kling-min och en garderob i storlek 32-34. Som Yoicks skrev i pappers Rodeo: "Jag bloggar om mode men har aldrig kallat mig för modebloggare. Det finns två anledningar till det. Den första är motviljan att identifiera mig med typen, den andra är rädslan för att andra inte ska identifiera mig med typen. Modebloggaren är just en typ, en lång tjej med stor och bra kamera som lägger upp redigerade bilder på sina nya skor eller artsy Youtubeklipp och svartvita bilder. Jag är en och sextiofem och har bara Paint på datorn…" Jag har kallat mig modebloggare men jag blir lika beklämd varje gång jag gör det. Av just ovannämnda skäl.

 

Och hela grejen med Schumans, aka the Sartorialist, bildtext till ett streetstylefoto han tagit i Milano. Herregud. Återigen kan jag bara instämma. Känslan av en dålig, besk, sur smak i munnen är vad som dröjer sig kvar. Varför måste man placera människokroppen i olika fack? Och vem bestämmer egentligen vad som är normalt, smalt, kurvigt, päronformat etc? Är det modeindustrin som går från skev till skevare? Eller tjejen på ICA som faktiskt har mer gemensamt med de flesta andra i världen än den där handfullen med modeller som Schuman oftast plåtar utanför modehusens visningar.