Plötsligt händer det

Klockan närmar sig två på natten och min urinblåsa värker. Jag har inte kastat vatten sedan tidig kväll, och sju Red Bull senare börjar läget bli akut.
Jag sätter på en sexminutersdänga och rusar genom folkhavet i sikte mot personaltoaletten. I köket passerar jag en livlig och glad folksamling i spritluckan. Platschefen är dirigent, men jag hinner inte reflektera över vilka de övriga är. 
Efter ett halleluja-moment på muggen rusar jag tillbaka bara för att bli stoppad av Platschefen.
– Niko, hälsa på Sean Banan!
Och där står han. Herr Banan. Jag agerar reflexmässigt.
– Jag har bråttom, men ta min banan, säger jag och sträcker fram mitt bananformade visitkort.
Sean Banan tittar på det och rynkar på näsan.
– Det här är ju varumärkesintrång! utbrister han.
– Måste springa. Ta det med min agent, säger jag och pekar på Platschefen och krigar sedan vidare i jakt på mitt dj-bås.




Fotbollen var länge allt i mitt liv. Jag minns ett utbrott mamma fick på mig som tioåring.

– Kan vi någon gång ha en fotbollsfri lördag?! skrek hon efter att jag väckt henne för tidigt en morgon i hopp om skjuts till någon ful grusplan i utkanten av Lidingö.
1998 var jag uttagen till elitpojklägret på Bosön. Som 18-åring fick jag hoppa in i IFK Lidingös A-lag som då låg i division två. Sedan stannade karriären av. Tyvärr. Jag är fortfarande aktiv men är inte en elitidrottsman, om man säger så (host host).

I kväll ska jag ta revansch för min misslyckade fotbollskarriär. I Lantz Night Cup ska jag bevisa att det kunde ha blivit en Djurgårdsspelare av mig (jag provtränade med DIF som 14-åring och en gång som 17-åring). Anders Limpar är med. Likaså Jesper Blomqvist. Och så jag då. Med fem kilos övervikt (tack alla ni som sponsrat med bullar) men med kvicka fötter.

Du följer turneringen live med kommentatorer HÄR. Jag kanske gör ett mål eller fem.