Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Anekdoter

När jag kliver av 76:an och går mot ICA Kvantum möts jag av tumult.
Alldeles precis har en äldre man satt fart med sin mountainbike, och kört rakt på en kvinna som jag får reda på heter Christina.
Christina gråter, vi försöker förgäves trösta henne, och det är väldigt svårt att få fram ett signalement på mannen.
Han är tydligen i 50-60-årsåldern och hade enbart ett fungerande öga, om jag förstod Christina rätt.

Jag går in i butiken, köper min hundmat men även några bullar och en Coca-Cola.
Jag betalar och ger sedan Christina, som sitter på en filt utanför butiken, godsakerna.
Tårarna rinner men hon tackar så mycket.
Spåren från cykeln är tydliga – mannen siktade rakt mot Christina.
Vi kommer överens om att hon måste springa in i butiken nästa gång hon känner sig hotad.

Ja, just det – är detaljen relevant att hon är en tiggare?
Gör det skillnad för dig som läser det här?
Då kanske du måste börja rannsaka dig själv och ta upp diskussionen kring människovärde.
Christina känner precis som du.

När jag efter spelningen i natt ser en berusad kille tappa sin Big Mac i golvet på McDonalds, för att sedan garvande k r ä v a en ny av den stackars unga killen bakom kassan tappar jag det totalt.
När fyllot satt sig vid sin plats samlar jag ihop resterna av den kladdiga köttsemlan med mina händer, och går sedan demonstrativt mot papperskorgen mitt emot förövaren.
– Nu slänger jag din burgare! skriker jag med uppspärrade Samuel L Jackson-ögon och fyllot hajar till.
– Tack ska du ha gubben, säger han på Östermalmsvenska och ler och där och då hade kunnat leda till vad som kunnat komma att kallas The Big Mac Massacre (eller Royal with Cheese-tragedin).

Men jag hade Chicken McNuggets att äta så killen fick leva.

Vår första arvoderade spelning låg några timmar framför oss. Vi hade övat i nästan två år i mitt pojkrum. Vi hade en vision och nu låg målet inom räckhåll. Med totalt två liter Dax Wax hoppade vi in i Sebbes pappa El-Carlos (han är elektriker) Berlingo och gjorde det vi skulle.

Det gick ok.

Och plötsligt stegar Wyclef Jean fram till dj-båset, tar mig i hand och undrar om jag har någon instrumental houseslinga han kan frestyla över. Jag har ett oändligt antal houselåtar utan sång, men där och då star det stilla i huvudet. Jag kan inte komma på en enda.

Jag visar honom min Wyflef-mapp, där jag samlat hans bästa alster och han bestämmer sig för duetten med Shakira – Hips Dont Lie.
Jag trycker på play och en halvmeter ifrån mig uppträder mannen som var min stora idol i tonåren.

Wyclef och The Fugees gav mig någon sorts trygghet när jag 1998 åkte tuck-tuck genom det fattiga Filippinerna och Wyclef gav mig euforiska minnen i början av 2000-talet när jag såg honom i ett utsålt Globen. 2005 dök han upp och knackade mig på axeln när jag spelade på en fest på Medborgarplatsen. Jag drog av instrumentalen till Lean Back och The Fugees ja THE FUGEES  improviserade fram en helt unik mashup framför mig och det var länge det starkaste minnet i min dj-karriär (jag hade svårt att sova den natten).

– Whats your dj name? frågar han mig i båset på Café Opera.
– Beat Cake, svarar jag.
– Give it up for Beef Cake! skriker Wyclef i mikrofonen och jag känner tacksamhet även om det blev lite fel, det där.


Kvinnan framför mig i kön beställer en buzzola-pizza och plötsligt blir jag 14 år gammal. Jag är på prao, min första riktiga kontakt med arbetslivet.
Medan mina klasskamrater kan stoltsera med praktik på brandstationer, advokatbyråer, mäklarfirmor och glassiga butiker på NK låter jag mitt intresse för mat styra mitt val.
Jag är pizzabagare i en vecka på Gavroche ute på Lidingö (finns kvar än i dag).

Eller bagare och bagare. I mitt fjortonåriga huvud ser jag framför mig hur jag elegant kastar pizzadeg i luften medan folk hurrar som i filmen Cocktail.
I verkligheten får jag springa fram och tillbaka med tallrikar. Diska tallrikar. Och rengöra bord efter dreglande gymnasieungdomar.

Jag glömmer aldrig när en av bagarna ber mig leverera en tallrik pizza under den mycket hektiska lunchperioden. 80 skollunchvägrare från Hersby Gymnasium intar den lilla lokalen och jag springer mig svettig mellan borden.
En labzola! En labzola! skriker jag högt och tydligt med ingen tycks reagera.
Jag fortsätter att skrika mig hes helt förgäves. Helvete.
Ingen vill ha labzolan.

Jag går tillbaka till bagaren och förklarar situationen.
Han skrattar så hans stora mage gungar och jag förstår inte vad som är så roligt.
Han ropar något på turkiska till de andra bagarna och de börjar också garva så tårarna rinner. Jag är ett levande frågetecken.
Till slut klappar han mig på ryggen, tittar mig i ögonen och ler vänligt.
Brorsan. Jag bad dig leverera en buzzola. Vad fan är labzola?! Vi har ingen labzola? Det finns ingen pizza som heter labzola.