Tre saker jag inte ledsnar på:
doften av syrén. Önskar dom fanns året runt.
Mammas gamla flätade läderskärp och min lilla paljettklädda miniatyrväska. (nightwear worn as daywear är mottot och då kan man lika gärna ha discominiväska till flanellskjorta. Vilket jag har jämt.)
Min sminkrutin är våldsamt avancerad. Så avancerad att den ibland kan ta upp till fem minuter. (Och då går två av dom fem ut på att ganska noggrannt ta bort mascararester runt ögonen)
Jag sveper alltså på mascara och dammar på lite puder om jag är blank.
MEN, läppstift är ju det bästa som hänt mitt sminkförråd. Så fort en dag är mörkblå påsar under ögonen och tonårshy på nytt så blir det läppstift.
Nu kanske detta inte är mitt bästa experiment med två färger men jag gillar konceptet. Rött över hela läppen och sen dutta rosa bara på mitten.
Skjorta, Mikaels/Insight. Sidensjal, köpt i Indonesien.
I somras när vi plåtade ett jobb för ett tyskt märke så hände det som ganska ofta händer när hårstylisterna får se mitt långa hår. De går loss totalt och flätar som om vi gick i sjätte klass igen. Helt fantastiskt att bli ompysslad om ni frågar mig!
Detta var resultatet en av dagarna när jag kom hem. Flätor som är inbakade två varv runt huvudet. Kände mig som en jättekringla. Eller som jag trillat ner från Sound of Music-berget.
Jag tycker att det är råfint med höga klackar. Det kan verkligen lyfta en hel klädsel skulle jag vilja sträcka mig till att säga lite klichéeartat. Men jag skulle vara en rejäl hycklare om jag sa att jag gick runt i det själv. Ge mig en timma i ett par bekväma kilklackar och jag ser ändå i kors av smärtor och får tvångstankar om att amputera migsjälv med ett bestick.
Det är superfint med alla vackra modetjejer som dör för Isabel Marant och går runt dagarna i ända i, inte kilklack utan platålösa, pjucks från Stella McCartney och får mer milslånga ben än vad de redan har. Men jag har taxben och de får jag leva med. För jag glider hellre runt i boots och är glad än i något som placerar permanenta ilskerynkor mellan ögonen.
Men ibland låtsas jag att jag har skitlånga ben och susar mellan vardagsrummet och köket i ett par Banana Republics från New York. Med färgglada strumpor i såklart.
Om jag får tillåta mig att orera lite om designsamarbeten så tänker jag göra det ett kort slag.
Jag brukar ju varken stå först, eller sist, i kön när H&M lanserar sina collaborations helt enkelt för att de sällan tilltalar mig. Tänker lite såhär, är inte hälften så snobbigt som det låter, att om jag vill ha ett märke så köper jag just märket; inte ett samarbete med det märket.
För visst tyckte jag att nästan allt av Marni for H&M var jättefint (särskilt Coppolas film med Bryan Ferry + Roxy Musics gudomliga Avalon). Men.. jag vill inte dela dom plaggen med halva Stockholm. Chansen, dvs risken, är ju extremt mycket mindre att jag möter någon med ett plagg från Marnis huvudlinje. Dyrare ja, men desto mer unikt. Inte för att jag vill vara elitistisk men jag ser inte meningen med att köpa Marni for H&M eftersom det vattnar ur plaggets värde för mig.
Jag tycker det är bra att modehusen gör sig tillgängliga för den stora massan men i slutändan intresserar det inte mig. Kläderna tappar helt enkelt lite av sin.. untz.
Men OM jag skulle satsa på ett köp där någon av de dyra bjässarna gör ett gästspel i ett främmande rum så skulle det nog bli något utav ovanstående. Kenzo gör 60-talspoppiga tygskor med Vans, Marni rockar schyssta Acapulcodoftande plaststolar och Missoni låter Converses sneakers zigzaga sig fina. Jajemänsan.
