Ces't la mode

Alltså. Jag jobbar som en gnu ungefär dygnet runt. Väldigt roligt, väldigt stressigt och framförallt väldigt mycket att göra. Den som säger att stylistjobb är glammigt är väldigt fel ute. Jag är svettig, osminkad, har en märklig tova till hårknut och skavsår i händerna efter att ha burit. Värt det? Jajamän!

Ska försöka hinna publicera era kommentarer imorgon och blogga i alla fall en gång per dag. Nu måste jag packa en väska inför morgondagens plåtning!

Just nu är inspirationen utifrån min egen garderob ungefär lika med noll. Hatar att säga det men; jag tror det beror på säsongen. Det här mittimellanvädret/årstiden gör mig smått knäpp och schizofren. Det ser ju ut att vara vår när jag kollar på de fluffiga sommarmolnen. Och de första stegen ute i solen tycks lovande. Sen kommer en bitande vind runt hörnet och jag sträcker ut ett par små knytnävar mot den där guden jag inte tror på och morrar om fimbulvintern som aldrig ger upp, tills bussen kommer. Trycker upp axlarna mot öronen och fryser.

När jag blickar bortom de kala trädgrenarna och den dystra grå asfalten som kikar fram mellan smutsiga snödrivor så är detta vad jag inspireras av. Snart så, snart så.

Lite absurt att influeras av Japan i tider som dessa men landet är en ständig källa till skönhet för mig och kommer alltid att vara.

Sidensjalar, några armband för mycket och lite fjädrar på det. Och ett helt färgspektrums alla nyanser av glädje.

Lekfullt mode.

Christofer Kanes makalösa mönster. (fortfarande) Var inne på Mrs. H här i Stockholm i helgen och klappade på den vackraste av dem och lekte med tanken att jag ju faktiskt skulle kunna köpa. 18 000 kr och den skulle vara min. Värt det? Nej. Kul att leka med tanken? Smärtsamt roligt.

Schiapparellirosa och orange ihop. Eller rött och densamma chockrosa.

Bara tanken på vår. En liten lovande mild vinpust och doften av jord.

Pic 1234, unknown. Pic 5, Fashionsquad. Pic 6, my own.

Jag är extremt sugen på att sätta tänderna i ett större pysselprojekt. En grej som legat och gottat till sig i huvudet på mig är minnet av en visning (vems?) med shorts/kjolar där man, jag antar, laserskurit ut knivskarpa spetsliknande mönster ur skinn och lite tjockare tyger.

Jag gillar tanken liksom. Spets är skirt och romantiskt men i ett "ruffigare" tyg skulle effekten bli en annan. Lite råare men ändå vackert.

Frågan är om man kan göra det själv?

Har hållt ögonen öppna efter en skinnkjol med utställd/vippig underdel men hittills kammat noll. Tänker att det vore lättast att skära i skinn men något annat grövre tyg borde ju också funka.

Eller?

Hittade dessa hos Carolina Engman/Fashionsquad och tänker bara: D-I-fucking-Y!

Problemet är bara att hitta ett par schyssta kilklackar i min bebisstorlek 34.

Vore superbt med ett par i mockaliknande tyg. Då skulle färgen fästa bra.

Ååååh!

Nu ska jag istället för att suckta efter att sätta tänderna i något kreativt dra iväg på en heldags plåtning för POPMANI. Det kommer bli så-himla-bra!

Jag har legat i badkaret i två timmar och funderat på bloggen. För tillfället har jag alldeles för mycket att göra (typ uppfylla mina drömmar yrkeamässigt) för att orka med allt detta hat. Därför har jag valt att göra det jag aldrig trodde att jag skulle behöva. Nu kommer alla kommenterar som skrivs godkännas av mig innan de publiceras. På så sätt får jag förvisso se dem men jag väljer vem av er som får spy skit på mig. Jag hatar att göra det men vet ni, för att att jag överhuvudtaget ska vilja fortsätta blogga gör jag det. För min skull.

Jag försökte förklara hela grejen med programmet och dess snedvridenhet men vissa tycks ändå inte förstå. Läs igen vettja men fattar ni fortfarande inte, tja ert problem. Jag kan inte förklara det mer tydligt.

Nu drar jag till en studio i stan för att prova kläderna på modellerna inför imorgon.

Pics. Marcella Mravec.

I tisdags var jag på H&Ms presskontor och drack lite te, snackade med det trevliga folket som sitter där och jobbar och gjorde det jag var där för att göra (även om det alltid uppskattas från min sida att prata kläder och dricka te) nämligen plocka kläder till morgondagens plåtning.

Hittade en massa godbitar från H&Ms olika kollektioner och avdelningar och insåg att jag för första gången på länge hade ett sug efter att köpa nya kläder. Alltså sådant som inte är second hand eller vintage. Nu vet jag inte om det var för att det var en jovialisk färgskala med mönstermixar uppblandat med dekadenta snitt och tyger som gjorde mig lite vårrusig i huvudet men jag tror starkt på H&Ms vår och sommar.

Pillade lite på Fashion Against Aidskollektionen och måste säga att det var vad jag gillade minst. Den förra var otroligt festivalhärlig och jag gillar att den som kommer är androgyn på så sätt att den är tilltänkt att vara helt och hållet för både killar och tjejer. Men oh, en mjukisdräkt á la One Piece? Nej H&M, nej. Och plastpåsen á la Jil Sander. Den gula är kanske snäppet finare än originalet men vad tycker vi egentligen om rakt i nedstigande led copy cat-ing?

Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag rycker på axlarna eller vill rynka ögonbrynen.

Helt okej men inte mer än så.

När Jessica såg första bilden på mitt medelhavsblå hår skrev hon till mig: Jag måste få fota dig! Och eftersom jag älskar Jessicas bilder och gärna är med på roliga idéer både framför och bakom kameran så sa jag naturligtvis; ja!

Sagt och gjort, i söndags ägnade vi ett par av solens sista timmar att fånga oceanen i mitt hår samtidigt som vi pratade om allt som är viktigt i livet.

En Silversaga produktion med mig och det blå i huvudrollen.