Onsdagen den 24:e feb

Imorse vaknade vi klockan 05:00. Vi skulle filma de sista bilderna från Joshuas hem. Vi skulle även filma när Joshua och Julius tar farväl från sina familjer. Det skulle bli en emotionellt jobbig dag för dem. Vi skulle vara där och filma allt.

Efter 10 timmars bussfärd var vi äntligen på hotellet i Mombasa. Vi var smutsiga, trötta, irriterade och hungriga efter resan. Trots hotellets låga klass var vi tacksamma för toalett, dusch och tre sängar. I byn delade vi en säng och därför kände vi oss lite bortskämda att få varsin säng. Eluttaget och lampan i rummet gav mig känslan av lyx. Spegeln var en bonus. Jag hade inte sett mig själv i spegeln på över en vecka. Efter att ha duschat och bäddat ner mig i den rena sängen fick jag en enorm tacksamhetskänsla. Jag känner mig tjatig när jag hela tiden påpekar att vi ska uppskatta allt vi har i Sverige. Inte vara snobbiga och överlägsna över det. Mer kanske tacksamma, ödmjuka och glada. Hur som helst, det är inte min plats att predika om hur saker ting ska vara.

Idag vaknade vi och använde toaletterna med stor glädje. Jag har njutit varenda sekund och försökt förbereda mig till att flytta in till ghettot imorgon. Jag kommer att bo i ett Swahili hus.
Till dess kommer vi nog bara planera och slappa. Vi ska ladda inför de kommande veckorna och utmaningen är på topp för min del.

Kom att tänka på att vi inte har introducerat oss själva.

Winston är fotografen i teamet. Han letar ständigt efter saker och ting i sin väska. Han är en glad, spontan och otroligt duktig. Han är även enormt rolig och får oss ofta att skratta.

Rose är journalisten och ledaren att prata om alla toalettbesök. Det är hon som pratar mest och diskuterar med alla. Hon är kreativ, envis och drivande. Målmedveten och ambitiös. Hennes vanligaste fras (som hon säger en miljon gånger om dagen) är " min nästa dokumentärfilm ska handla om..."

Tisdagen den 23:e feb

Morgonen har varit händelserik. Vi vaknade kl 05:00 för att filma soluppgången. Där satt vi ute bland majsfälten. Utsikten över den vackra naturen och soluppgången här i byn är obeskrivligt. Efter frukosten filmade vi barnen när de gjorde sig i ordning till skolan. Vi gav oss iväg till skolan och filmat hela morgonen. Jag fick hålla tal för alla barn och fick en del frågor om dokumentären och om hur det är att bo i Sverige. Det är helt otroligt hur disciplinerade de är.

Väl tillbaks hos Joshua, vid tiotiden, bevittnade vi slaktandet av en get. Det kändes väldigt märkligt och jag fick många tankar i huvudet. Jag bara stod där, hörde hur geten skrek och så småningom bara avled. Jag och Winston stod kvar en lång stund, stirrade och såg allmänt chockade ut. Se bilden och avgör själv.

Medan Joshua och hans bror rensade geten utförde vi några intervjuer och sedan var det dags att grilla.

Det var otroligt hett ute. Köttet från geten låg i en hink. Hundratals flugor svärmade omkring. Köttbitarna grillades på grillen. Med händerna vände Joshua revbenen och levern. Joshua vände sig till mig och gav mig en bit. Jag som faktiskt gillar lever trodde att det var just det jag fick och med stor glädje stoppade jag in det i munnen. Någonting sprack i munnen på mig när jag började tugga. Smak av någonting annat än lever tog över mina smaklökar. Winston stod länge och bara stirrade på mig, "good?" fick han ur sig. Hans såg allmänt chockad ut. "Ja, jag gillar lever." säger jag. Då börjar Joshua skratta som berättar att det faktiskt var ett gethjärta...

Japp, det är inte lätt att anpassa sig till deras matkultur. Men jag är glada att de tyckte om det och njöt av varenda bit.

Måndagen den 22:e feb

Ett av de största problem som har påverkat oss i Wamunyu är att klara oss utan elektricitet. Kameran måste laddas. Vår tid är begränsad här och vi behöver filma så mycket som möjligt. Idag åkte vi in till centrum för få tag på en generator för att ladda vår utrustning.

I centrum pågick en marknad. Farmers stod med sina kor och getter och prutade högt med tydliga och entusiastiska gester. Vi hittade ett ställe där vi kunde ladda vår utrustning. Efter Roses toalettbesök bestämde vi oss för att ta en promenad. Tydligen stod vi ut från mängden, allas ögon var fixerade på oss. Vissa tittade på oss med leende på läpparna och skrek. "MAMBO!" eller "MAZUNGO!" Andra spanade bara misstänksamt på oss.

Helt plötsligt hörde vi ett skrik från andra sidan torget. "AMERICAN! Hey you, AMERICAN!" En berusad man sprang mot oss från långt avstånd, stannade framför oss och stack ut sin hand för att hälsa på oss. "Hello Americans, welcome to Wamunyu". Vi blev lite chockade av mannens entusiasm för att träffa oss, men skakade glatt hand med honom. Vi pratade en kort stund och sedan fortsatte vi att gå.

Mannen följde efter oss in i varje butik. Vi försökte bli av med honom i folkmassan men kort därefter stod han där igen. Han fortsatte skrika "AMERICAN!" och började så småningom ändra sin attityd gentemot oss. Hans ton blev mer och mer aggressiv. Till slut stod han vid mitt öra och skrek, "You man, Mr American. I'm talking to you!" Vi förlorade vår trygghetskänsla i den stunden.

Joshua befann sig på andra sidan torget. Han spelade schack med några vänner. Rose försökte be mannen att lämna oss ifred. Själv försökte jag tänka ut något snabbt för att göra oss av med den här mannen. Ointresserad av Rose, sa han till henne med otrevlig ton, "I'm not talking to you, I'm talking to mr. American". Situationen var oroande. Det enda komiska var att mannen hade hittat en liten amerikansk flagga som han stirrigt, våldsamt viftade med när han skrek, "Ameeerican, Ameeerican!"

Joshua dök upp till slut. Han sade några ord till mannen som sedan nickade och försvann. Jag tittade på Joshua en bra stund och undrade vad han hade sagt till mannen. Joshua hade på sig en cheesecutter hatt, och han hade snygga kläder på sig. Han hade ett brett leende på sina läppar.

Inom ett par dagar kommer vi att lämna hans familj och resa hundratals kilometer till Mombasa, där han arbetar. Resan hem till sin familj har han bara råd med några få gånger per år. Jag ser fram emot att lära känna honom bättre.

Måndagen den 22:e feb

Dagens ämne har mest handlat om toalettbesök. Vi har problem med att utföra nummer två, något jag nu insett jag har tagit för givet hemma i Sverige. Enkla saker som kommer av sig själv. I Sverige borde man uppskatta alla toalettbesök. Efter flera dagar, långa diskussioner och våra dagliga mål med bönor var alternativen få. Winston hade besökt toaletten igår. Han hade fantiserat om att han satt på ett femstjärnigt hotell. Erfaren som han var, kände han att han kunde ge oss lite råd till våra första stora besök.

Under tiden behövde vi omgående ladda vår utrustning och fick därför åka in till byns centrum. På väg mot "downtown" som ligger ca 45 minuter från vårt hem fick jag akuta behov av att utföra nummer två. Det dröjde innan vi hittade en toalett nära laddningsbutiken där vi skulle ladda vår utrustning. Joshuas toalett var rena himmelriket jämfört med denna. Jag hade inget val. Efter att ha sprungit in och ut tre, fyra, fem gånger var jag nu tvungen att utföra akuta gärningar gråtande. Winston som skulle ge stöd stod mest utanför den leriga hyddan och skrattade högt medan jag grät ännu mer.

Vi fortsatte dagen med att ladda upp våra elektriska utrustningar. På väg hem från centrum planerade jag och Anette morgondagens besök på toaletten på Joshuas gård. Några timmar senare, efter ytterligare måltid med bönor var det Anettes tur att besöka toaletten. Kolsvart omkring oss, med enbart en svag ficklampa som redskap och rökelse i handen begav vi oss till toaletten. Dagens problem löstes till slut.

Morgondagen blir hektisk. Vi ska upp och filma den vackra soluppgången. Sen ska jag laga frukost till barnen som ska till skolan klockan 05:30. Vi ska även bevittna slaktandet av en get.

Söndagen den 21:e feb

Idag har det varit en händelse rik dag! En bra dag. Ni vet, en av dem dagarna där man känner att man får ut så mycket som möjligt. Ser och upplever en sida av livet som man inte trodde fanns.

Vi började morgonen med att höra Joshuas rörande historia om sin uppväxt. En historia som jag hade velat att alla våra nära och kära kunde uppleva. En historia som skiljer sig från min uppväxt i Iran eller Winstons uppväxt i Nya Zeeland och annorlunda från livet i Sverige. En sann historia. Så småningom tog vi oss till byns kärna. Winston filmade konstant. Trots att vi har bra koll och schema på vad vi behöver filma för dokumentären kan det bli lite förvirrande. Anledningen är att man vill filma allt. Alla nya intryck är intressanta. Så intressanta att man ibland känner att man tappar fokus på den verkliga historien för dokumentären. Men man måste hålla distans till andra fängslande handlingar, svårt men nödvändigt. Hur som helst, vi begav oss av på två motorcyklar, tre på varje, till Julias hem som ligger 3 km ifrån Joshuas hus. Väl framme möte vi hela hans familj och släktingar. Ett möte som på många sätt fick mig att tänka efter. Det finns inte mycket de har och så svårt med olika familjesituationer men ändå har de ett skratt, en äkta positiv syn på livet och ett leende på sina läppar.

Vi fick chansen att prata med Julias mormor. Det var en häftig upplevelse att höra hur hon beskrev sina tankar och känslor. En kvinna på 90 år någonting men stark, glad och hoppfull. Hennes berättelse tog mig tillbaks i tiden. Hon var så äkta, hennes ord och meningar kom från ett rent hjärta. Hon tog mig tillbaks till en värld där människan bara verkade vara en enkel levande varelse, äkta, naiv men vacker. Det känns som vi har utvecklats väldigt mycket i världen men har samtidigt tappat balansen om äkthet när det gäller känslor och tankar. Kanske har saker som status, stolthet, pengar, avundsjuka, svartsjuka satt gränser för oss?

Att prata med Julius fru gav mig en större inblick i deras liv. Julius och hans fru har varit gifta i tretton år. Under alla dessa år har de försökt att skaffa barn utan att lyckas. För att Mary ska bli gravid behöver de medicin och för att få medicin behöver de pengar. Vilket de inte har. Tänk att pengar ska styra så mycket i våra liv!

Innan vi begav oss till Joshuas hem så bjöd Julius oss på te. Vi satt på ett litet café ute på landet som är omringat av sand och grönska. Väl därute fick vi en liten skvätt regn på oss innan vi satte oss på motorcyklarna och körde hem på skumpiga vägar.

I kväll ska jag laga mat med Joshuas fru. Ska bli intressant och se vad det blir till middag!

PS: Jag vet inte varför men här i Kambiti är jag jämnt hungrig, kanske för att man bara äter frukost och middag. Under dagen får man stå ut med tom mage.