Lördagen den 20:e feb

Klockan var nio på kvällen. Vi låg som kvällen innan ihopknölade på en väldigt trång plats. Hälften av min kropp hängde mellan sängen och väggen. Rörde jag huvudet åt höger fick jag sängramen i ansiktet. Där låg vi pratade lite om dagens händelser och lyssnade på fladdermöss. Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten som ligger 30 meter från vår hydda. Laget bestämde sig för att göra mig sällskap.

På väg dit i mörkret... nej nej, inte mörkret utan i den kolsvarta intet... hörde vi fotsteg i majsfältet. Vi var de enda som var vakna. Kändes som att hela världen hade lämnat oss. Med en svag ficklampa i handen försökte vi lista ut var fotstegen kom ifrån och var den rörde sig. Vid de laget hade jag helt glömt bort mitt akuta behov. Men med rädsla i varenda kroppsdel försökte vi ta oss till vårt mål, dvs. toaletten! När vi stod där, framför den leriga hyddan började hunden på gården att skälla! Då tog rädslan över oss. En känsla av hopplöshet i ett främmande område gjorde att vi blev panikslagna. Jag tog väldigt snabba steg i den mörka intet... med Winston och Anette en bit bakom mig. Efter några sekunder, trots att det kändes mycket längre, kom vi fram till vår koja. Väl inne låste vi dörren, placerade våra resväskor framför den och la oss i sängen. Återigen på den trånga platsen, fast jag kunde inte varit gladare. Mitt hjärta bultade och jag försökte lyssna till vartenda ljud som kom till mig. Efter en stund kunde vi återigen höra fotstegen utanför vårt fönster och vi blev ännu mer rädda!

Tiden gick och jag stirrade ut i det mörka och svarta natten med kroppen helt stelt. Min trygghet var så långt borta från mig. Stakars Winston, var femte minut frågade jag om han var vaken. I en börja svarade han kvickt men eftersom tiden gick började han mumla istället. Det var en lång natt. Vet inte när jag började bli så trött att jag släppte allt men den natten fick jag inte heller så mycket sömn.

Torsdagen den 18:e feb

Vägen till Wamunyu från Nairobi var väldigt skumpig och stenig. Omgivningen bestod delvis av karakteristiska bruna kullar. Här och var kunde man se teplantage och majsfält. En stor kontrast från den livliga staden Nairobi. Det här är "the real Kenya" (det riktiga Kenya) tänkte jag.

Vi anlände till Joshuas hus och blev glatt bemötta av hans familj. Joshua med sitt livliga humör tog med oss kring sin boskap. Den röda jorden var dekorerad med tegelröda kojor. Här är kvinnorna de som styr. Hans 80-år-någonting-gamla mor sprang runt med djuren och högg ved. Fantastiskt!

Vi blev visade till våra rum, sedan toaletten som låg trettio meter bort, ett hål i marken. Jag frågade Joshua varför det fanns grenar i luckorna i taket?

- Vi har placerat dem där för att hålla fladdermöss borta på nätterna.

Jag är ingen mörkrädd person av mig, men efter hans svar hade jag velat ha dagsljuset en lite längre stund. Här i byn har de inte tillgång till el och rinnande vatten. Så fort solen försvann förstod jag hur oförbredd jag var för denna främmande värld som jag helt plötsligt befann mig i. Hemma i Sverige tänker jag nog inte mycket på el för det är så enkelt, bara en strömbrytare som ska på och av.

På kvällen samlades vi med familjen för middag, en enkel måltid av majs och ris. Vi satt runt Joshua som berättade om sina ungdomshistorier och översatte berättelser av sin mor. Deras sätt att leva är väldigt enkelt men inspirerar mig. Här är mycket lugnt. När vi var bredda att gå till sängs blev jag förvånad. Joshua sa att jag skulle följa med honom. Jag följde honom i mörkret till en annan hydda där jag skulle få sova.

Jag tittade på Rose och Anette som flinade, lättade att det inte var dem. I hyddan insåg jag att det inte fanns några pinnar för att skydda mig från fladdermöss. Detta kan låta som jag är mammas pojke, rädd för mörkret. Men jag tror nog att det hade varit ett fåtal personer som hade velat ligga ute i en hydda bland alla majsfält helt själv. Jag tittade runt omkring mig och drog mig snabbt tillbaka till Rose och Anette. Nu ligger vi på en trång plats och lyssnar på fladdermöss som gnager på pinnar över våra huvuden.

Torsdagen den 18:e feb

Vi sitter i Joshuas hem, en by 3 timmar utanför Nairobi. Det blev lite ändrade planer, att springa runt till olika myndigheter och regeringen tog längre tid än förväntat. Trots att jag fick springa runt och vänta en del så gick allting bra.

Tänker tillbaks till Sverige och hur man oftast blir skickad eller kopplad från den ena till den andra när man behöver hjälp med olika ärenden. Problemet är väl att man har svårt och vill inte ta ansvar i vårt samhälle. Ibland vet man att personen i frågan som man sitter i luren med eller har framför sig kan hjälpa en, om den anstränger sig lite... men nej, för mycket ansvar!! Då blir man skickad till en annan som också måste springa från ansvaret. Hur som helst... tillbaks till Kenya.

Vi bestämde oss att ta oss till byn Kambiti idag istället för igår. Kvällen blev istället fylld med drinkar, god mat och en massa skratt. Det var nämligen dags för oss att fira projektets start!

Idag vid lunchtid kom vi hit efter en skumpig resa. Varmt i bilen, bumpiga gator, en otrolig fantastisk vy som följde oss hela vägen till byn. Väl framme möte vi Julius och Joshua.

Det var en spännande och känsloladdad träff. Sist jag träffade Julius och Joshua var för ungefär ett år sen. Nu befinner vi oss här igen. Naturen är otroligt vacker! Husen är omringade av kor, getter och hönor. Ute hör man hunden skälla och katten jamar. Huset saknar el, vatten och värme. Jag undrar hur de klarar sig under kalla perioder här? Toaletten är en mycket enklare version än utedass. Fyra lerväggar och ett litet håll är allt det består av som befinner sig en bit utanför hemmet vi bor i. Hålet är så litet att man undrar hur morgondagens besök ska gå till?

Idag har vi umgåtts med Joshua och Julius, och lärt känna familjen som vi promenerat runt i området med. En del filmande har det varit. Nu har vi bara ett kort möte och sen SÄNGEN.

Fakta om Kambiti: Kambiti är en liten by som befinner sig i Wamunyu. I Wamunyu där folkgruppen Akamba kommer från är naturen underbart. Man kan få en skymt av skogar, berg och kullar som är idealiska att uppleva. Ett typiskt akamba gård består av separata byggnader för att sova, laga mat, grovkök och toalett. Byggnaderna är oftast gjorda av lera på väggarna eller tegel och halmtak med gräs eller tak av plåt. De flesta hus i Wamunyu har inte tillgång till elektricitet och vatten. Akamba folket pratar Kikamba. De som har tur och går i skolan lär sig Swahili och engelska.

Innan jag fortsätter posta nya inlägg vill jag klargöra en sak. Alla inlägg är i presens om vår resa.

Anledningen är att jag och Winston skrev dagbok dagligen i Kenya. Men vi befann oss där under feb - maj 2010. Jag kommer i fortsättningen att sätta datum så ni lättare kan följa dagligen på våran resa.

Vi är i Sverige nu men även här har äventyren med vår dokumentärfilm fortstatt.

Njut av läsningen.