Rust and Bone finns nu på dvd! Här följer min recension som jag skrev efter att ha sett den på Stockholm Filmfestival förra året.

Marion Cotillard är en bra skådespelare men ingen personlig favorit. Hon är ofta reducerad till lättglömda flickvänsroller á la den ljuva, vackra, förföriska och mystiska tjejen. Ett undantag är i "La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf" där hon spelar titelrollen Edith Piaf som hon rättvist Oscarbelönades för. Det är väl det som har varit problemet, att så fort hon blev en del av Hollywoodindustrin och lämnade Frankrike har hon blivit typecastad. I "Rust and Bone" av ”Stockholm Visionary Award”-vinnaren Jacques Audiard är hon tillbaks på hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i - Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Allt som Stephanie lever för rycks bort från henne och hon börjar ty sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som försörjer sig på ströjobb och street fighter. Två vilsna själar med sargade kroppar inleder en invecklad relation med flera motsättningar. De blir varandras hjältar.

I ett tidigt skede av filmen som åskådare noterar jag att ingen av karaktärerna är genomgod. Både Ali och Stephanie har mörka och smutsiga sidor även om de också har vackra drag, vilket bidrar till en realistisk film. Men eftersom jag stundtals har svårt för karaktärerna (särskilt Ali) och irriterar mig på deras handlingar är historien ibland störande att titta på. Filmen känns också ganska spretig och jag är inte fullt nöjd med filmens slut. Filmens starka sidor överväger dock. Den är stundtals så oerhört vacker i redigering, musik och foto att jag baxnar (se den helst på bio)! Och så tillbaks till Marion Cotillard, som i Stephanie får visa upp sin bredd som skådespelare. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret.

Några av filmens bästa och mest hjärtskärande scener är när hon på egen hand dominerar filmrutan.

Som nedan scener:

Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Förklaringen är säkerligen att Jaques Audiard, som i tidigare filmerna "Mitt hjärtas förlorade slag" och "En Profet" skildrat unga män på glid, inte är van att ha med kvinnor i sina filmer och lätt fastnar i gamla mönster. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad minst lika mångfacetterat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. En realistisk film med karaktärerna och berättelsen i fokus, som så ofta i franska filmer. Marion Cotillard, välkommen tillbaks!

Betyg: -4

Skriv en kommentar