<h1> <</h1>

Film2Home


Nu finns "Eskil & Trinidad" att hyra. Min recension publicerades i Feministiskt Perspektiv 15/2.

Rebecca Unnerud har sett barnfamiljen "Eskil & Trinidad" som just nu tävlar på Berlins filmfestival. Hon ser en film som passar vuxna lika bra som barn och som besitter två starka kvinnoporträtt: en ensling spelad av Ann Petrén och tioåriga Mirja som är en fantastisk hockeymålvakt – i smyg.

Nu är filmfestivalen i Berlin igång och "Eskil & Trinidad" av Stephan Apelgren är uttagen till tävlan i barnfilmssektion "Generation Kplus". Samma kategori som "Isdraken" tävlade i förra året. "Isdraken" fick bra kritik hemma i Sverige men inte särskilt stor massmedial uppmärksamhet medan den utomlands prisades och blev en internationell snackis (den fick dock senare en Guldbagge på årets gala för ”Bästa visuella effekter”). Det är dags att höja den något marginaliserade barnfilmens status – jag tänkte börja nu.

Eskil (Linus Oscarsson som gör sin filmdebut) är elva år och flyttar runt mellan kraftverken i övre Norrland med sin pappa Roger (Torkel Petersson) som lagar turbiner. Det spelar inte längre någon roll vart Eskil flyttar för varje ny by innebär samma sak:

"Det heter något på finska o ligger vid älven. Där finns ett kraftverk och ett hockeylag där jag måste spela. Det finns det alltid…".

Denna gång flyttar de till stället där hans pappa en gång i tiden var en framgångsrik ishockeymålvakt och Roger vill självklart att Eskil ska gå i hans fotspår. Eskil är i själva verket totalt ointresserad av allt som har med hockey att göra och bryr sig mer om båtar. Hans danska mamma Mette (Iben Hjejle som nu är aktuell med teveserien Dicte) har flyttat tillbaka till Köpenhamn och hans slits mellan lojaliteten till sin pappa och längtan efter att få träffa sin mamma. Med två frånvarande föräldrar tyr han sig till klasskompisen Mirja (Saga Midfjäll) och Trinidad (Ann Petrén), en särling som bygger en båt för att kunna segla till Karibien.

Rookien Linus Oscarsson är verkligen ett fynd, han bär filmen på sina späda axlar och spelar lillgamla Eskil som om han inte gjort annat. Saga Midfjäll påminner utseendemässigt om en blond Madicken och har fått en väldigt intressant roll som påminner mer om Pippi än Madicken. Det jag gillar med karaktären Mirja är att hon ser typiskt "flickig" ut med långt, ljushårigt hår och är vän till sättet, det vill säga hon är ingen karikatyr av en pojkflicka. Hon är helt enkelt ett barn som har hockey som sitt största intresse och visar sig vara en stor talang.

Hockeytränaren (Jonas Inde) och Eskils nya lagkamrater hoppas att Eskil ska vara den nya frälsaren som ska rycka in och rädda laget som inte vunnit på evigheter. När de blir varse om att Eskil är dålig på hockey tar Mirja hans plats vilket Eskil är tacksam över (resten av byn, däribland pappan, tror dock att det är Eskil som står i målet). Inde står för flera roliga scener på och runtomkring hockeyrinken och det är synd att han inte är med i fler filmer, senast kunde vi se honom i underskattade "Någon annanstans i Sverige" och i UR-dokumentärsserien "Jonas Löfte" som handlar om hans erfarenheter av att leva med alkoholproblem och bipolär sjukdom.

Eskil söker sig till Trinidad, en ensling som är ökänd på byn för att hon sägs äta barn. Hon bor i ett skjul där hon bygger en båt, sedan några år tillbaka, som ska ta henne till Trinidad. Hon är alkoholist och kristen, hennes förhoppning är att få med byns församling på båten eftersom hon tror att Guds vilja är att lämna Sverige och Norrland för Karibien. Trinidad går inte att sätta in i ett fack: hon känns i ena stunden galen medan hon i den andra är vettigare än de flesta. Hon spelas trovärdigt av en genialisk (som alltid) Ann Petrén.

Kuf/särling är en roll som annars inte tillskrivs kvinnor och det är oerhört befriande att denna karaktär får så stort utrymme i filmen. Jag tror att det här är en roll som Petrén kan få en guldbaggenominering för, men då måste vi (kritikerna) ta barnfilmen på allvar för att juryn överhuvudtaget ska beakta filmer som denna. När jag var 14 år så kom "Tsatsiki, morsan och polisen" , en underbar film som älskades av publik och kritiker, vuxna och barn. Den vann en mängd priser, bland annat de tyngsta guldbaggarna som bästa film, bästa regi och bästa manus, så bra är inte Eskil & Trinidad men jag tror att den har potentialen att nå en stor och bred publik. Filmen har djup och tar upp viktiga ämnen samtidigt som den är ett visuellt äventyr med många spännande scener. Den är, som nämnts, fylld av djuplodade karaktärer men Torkel Peterson och Iben Hjejle har, som de ganska osynliga föräldrarna, inte fått så mycket material att spela med och blir ointressanta i periferin.

Att barn- och familjefilmer inte har samma status som annan spelfilm är inte något unikt för just filmen. I litteraturen, teatern och andra konstformer är det samma sak: det skrivs och pratas generellt inte om sådant som först och främst har barn som målgrupp. Det är fint när människor i alla åldrar kan mötas genom en film, det är ju genom möten över gränser som film verkar allra bäst. Jag tänker se filmen igen när den har premiär, denna gång med mina sexåriga syskonbarn som jag tror kommer bli hänförda när de ser "Eskil & Trinidad".

Lycka till i Berlin!

Betyg: 4/5

Filmens finns att hyra här:

;

Det är en väldigt stark, gripande film med fantastiska specialeffekter och väldigt bra skådespeleri från både Naomi Watts, Ewan McGregor och barnskådespelarna (Tom Holland är mycket trovärdig i rollen). Jag får dock en besk eftersmak, den är väldigt sentimental, istället för att för att bara förlita sig på den oerhört hemska och sorgliga händelsen lägger de till Hollywood á la Spielberg-scener. Det känns lite konstigt att bara få följa en familj (rika, vita européer) som det går mycket bättre för än de flesta…

Betyg: -4/5

Se filmen här.

;


Nu finns "Call Girl" att hyra, filmen där kritiken (Palme, objektifering av tjejerna) överskuggade filmens enorma kvaliteter. När jag såg filmen på Stockholm Filmfestival i höstas blev jag överväldigad och satte en femma. Och jag håller fast vid mitt betyg. Läs nedan min recension.

Som Ruben Östlunds, Tomas Alfredsons och Lukas Moodysons filmer kommer "Call Girl" att bli en modern klassiker. Den har alla komponenterna: en intressant och spännande historia med många bottnar, en fantastisk skådespelarensemble med både okända och kända ansikten och är snyggt paketerad med musik, scenografi, kostym och foto i värdsklass. Vi möter Iris (Sofia Karemyr) och hennes väninna Sonja (Josefin Asplund) som hamnat snett i tillvaron. De lockas in i prostitution av bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August). 

Mikael Marcimain har valt att berätta om bordellhärvan på 70-talet genom barns ögon och historien blir därför ännu mer drabbande. Det är historien om män med makt som utnyttjar unga kvinnor. Filmen består av två sammanlänkande berättelser, den viktigaste (och mest lyckade) är den om flickorna och deras öde i bordellmammans händer. Den andra berättelsen handlar om gubbarna i kostym som utnyttjar sin makt och polisen som försöker sätta dit de ansvariga och skyldiga i härvan. Marcimain berättade på invigningen under onsdagkvällen att filmen handlar om olika konstellationer liknande familjer och kallade den skämtsamt för en "familjefilm". Jag älskar filmer som är underhållande och spännande men som samtidigt är modiga, provocerande och har något viktigt att förmedla. Det är ju inte direkt förvånande att mannen som långfilmsdebuterar gör ett mästerverk. Smaka på denna repertoar: "Graven", "Upp till kamp", "Lasermannen"!

Jag har för övrigt aldrig varit med om en så bra filmhöst tidigare där framförallt "Palme", "Searching for Sugar Man", "Hypnotisören" och "Äta sova dö" stuckit ut.

Betyg: 5/5

Se filmen här.

;

Det var inte förrän i dagarna som jag fick reda på att Brian De Palmas senaste "Passion" är en remake av den franska "Crime d'amour" från 2010. Jag har sett den sistnämnda och ställer mig därför frågande.

1.        Varför göra en film på en film som kom ut så sent som 2010?

2.        Varför göra en remake på en film som ”bara” var helt ok i

            sitt original?

Nu har jag sett "Passion" och lägger till ännu en fråga till de föregående.

3.        Hur kan Noomi Rapace vara så dålig?

Ja, jag trodde aldrig att jag skulle skriva att Rapace är dålig (hon har varit en favorit sedan jag såg henne på teatern långt innan en viss Millenium-triologi) men som Isabelle i ”Passion” är hon som bäst ok men oftast skrattretande dålig. Självklart handlar det inte om Rapaces skådespeleri (även om hon tyvärr inte har övertygat mig helt efter sin flytt) utan snarare De Palmas regi och svag handling. Handlingen: Isabelle arbetar på en stor reklambyrå i Berlin där hon har utvecklat en nära relation, full av beundran, till sin chef Christine (Rachel McAdams). Men när Christine förödmjukar Isabelle samt stjäl en av hennes provokativa kampanjer och presenterar den som sin egen, tänker Isabelle hämnas.

I originalet spelas Isabelle av Ludivine Saigner och Christine av Kristin Scott Thomas och de är så mycket bättre, även om McAdams passar som sexig och manipulativ bitch (det bevisade hon redan i "Mean Girls".

"Love Crime" var i sina bästa stunder välspelad, intressant och spännande medan "Passion" BARA är gubbsjuk. Vad har hänt med mannen som har gett oss "Scarface", "Carrie", "The Untouchables" och "Carlito´s Way"? "Passion" känns bara som en ursäkt för att få se heta kvinnor kyssas och det enda bra (förutom McAdams) är EN bra scen, de coola Berlin-miljöerna och att oerhört snygga Benjamin Sadler är med som åklagare.

PASSION

Betyg: -2/5

LOVE CRIME

Betyg: 3/5

Se filmerna här och här.

OBS! Under midsommarhelgen kostar alla filmerna på film2home 1 kr att hyra. Passa på men det finns betydligt bättre nya filmer att hyra som ex. Lore.

;


Nu finns "Hitchcock" på dvd som handlar om "the master of suspense" och inspelningen av hans mest kända film "Psycho". Filmen tar vid efter att Hitchcock har regisserat publik- och pengasuccén "North by Northwest". Hans filmbolag Paramount vill att han ska upprepa succén med en liknande film men Hitchcock drömmer istället om att filmatisera romanen om seriemördaren Ed Gein, en filmatisering han är väldigt ensam om att vilja göra. Han är så besatt av ”Psycho” att han är beredd att gå in med egna pengar när Paramount nobbar filmen. Den stränga förhandscensuren är också misstänksam mot blandningen av våld och naket i en viss duschscen. Han pantar huset och beslutar sig för att genomföra projektet trots att ingen tror på filmen, inte ens hans fru Alma.



Jag är ett stort Hitchcock-fan och han är en av de stora anledningarna till att jag verkligen ÄLSKAR filmmediet och psykologiska thrillers. Underhållning och kvalitet i ett symboliserar hans filmer och jag tycker även att filmen om honom gör det trots att den känns lite tunn. Filmen ger inget djuplodat personporträtt av Hitchcock, varken människan eller regissören. Han blir en främling på film. Han går mest runt i filmen och är butter men det är kanske den rätta bilden?

Det känns dock som att Hopkins hade kunnat göra mer med skådespeleriet och inte nöjt sig med en förändring i sitt utseende, det vill säga fatsuit och mask.

Nu blir Hopkins istället omsprungen av Helen Mirren som gör en av sina bästa roller någonsin. Hon är fullständigt trovärdig som frun Alma som är kvinnan i hans liv, hon är inte bara hans hustru utan också bästa och närmaste medarbetaren som följt varje film från manus till den slutliga klippningen. Alma har en väldigt stor plats i filmen och det är också hennes relation till Hitchcock som får en fördjupning i filmen. Det är ett fint samspel Hopkins och Mirren emellan. Hon älskar honom trots hans besatthet av sina kvinnliga stjärnor så länge hon blir respekterad som filmarbetare och hustru av sin man.



Jessica Biel och Scarlett Johansson (Vera Miles och Janet Leigh) får tyvärr för lite speltid för att det ska sägas något om deras insatser. Johansson skulle kunnat gjort mer av sin Leigh än vad hon gör men eftersom filmen andas feel-good så är den komplicerade relationen mellan Hitchcock och hans blonda skådespelerskor i stort sett slopad (den är istället i fokus i TV-serien "The Girl" där Sienna Miller spelar Tippie Hedren och Hitchcock spelas av Toby Jones).



En förutsättning för att få behållning av filmen är att ha sett "Psycho" och/eller några andra av mästarens filmer eller åtminstone vara intresserad av filmhistoria och filminspelningar. Därför passar filmen mig även om jag tydligt ser bristerna; som att regissören valt underhållning framför fördjupning. Hitchcock är värd en ännu bättre film men jag är nöjd med knepet att fokusera på en specifik händelse och filmen blir därför inte en traditionell biografi som ska täcka in ett helt liv.


Betyg: 3+/5

Se filmen här.



 

;
;