I fredags fick jag samtalet jag förberett mig på i tre veckor. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket jag längtat, våndats, varit skräckslagen inför, peppat för men framförallt - hoppats på. Tyvärr blev det inte som jag ville. Ett drömjobb passerade förbi mig med några millimeter och jag hann känna vittringen av precis hur fantastiskt det skulle kunna bli. Utan att få det.
Den här hösten har jag lärt mig att gråta.
Jag har aldrig varit en person som gråter. Istället har jag bitit mig i läppen eller stängt inne allt som stormat på insidan. Så gör duktiga flickor i min värld.
Den här hösten har hittills varit väldigt jobbig. Mikael blev väldigt, väldigt sjuk, en person som stått mig otroligt nära är inte längre i mitt liv, jag har fått se cancer på alldeles för nära håll i takt med att den bryter ned människor jag älskar.
Jag kan gråta nu.
I fredags brann tårar på mina kinder i så många timmar att jag inte vet när de började och slutade. Jag hann snudda vid ett redaktörsjobb på en tidning. Ett drömjobb. En tjänst som klippt och skuren för mig. För det grät jag många tårar.
Och jag vet att det inte är slutet. Att min karriär bara år i sin linda. Jag är 22 år och jag har mycket att vara stolt över hittills. Chanser kommer igen. En dag är det min tur. Men hjärtesorgen är likväl en tung klump i min bröstkorg.
Jag vill så mycket, har så många idéer, artiklar som vill skrivas, reportage som skulle kunna göras, en passion som driver mig framåt framåt framåt.
Därför är det så jävla jobbigt just nu.
Det värsta är kanske att jag i samma telefonsamtal som jag fick höra att jag inte fick tjänsten samtidigt fick så mycket beröm. Så värmande ord, pepp och omtanke. Jag fick ett erbjudande om något annat som är så jävla fint. Som borde göra mig så glad. Och jag är glad! Men jag kan inte ta in det på riktigt. För det är just det där med att vara en duktig flicka som sätter krokben. Känslan av att om jag inte är bäst, om jag inte blir vald, då har jag ändå misslyckats.
Just nu är jag lite trasig i kanterna. Det blir bättre, jag måste bara hitta energin för att orka fortsätta kämpa.