Pyntar en vägg med klädmässiga stilleben. Min garderob börjar bli en second hand/vintagedominerad sådan. Härligt!


Det är så jävla jobbigt att vara ledsen. Så nu ska jag bli glad igen.

Vi tar det lite i taget. Nu ska jag besvara era kommenterar!

Jag tar ut min ångest på gymmet i dessa dagar. Det resulterar i att jag a) har en jävla träningsvärk jämt och b) i alla fall sover som en död sten.

Idag är dock en bättre dag. Lunch med bästa Helena som peppade, stöttade, gav tips och var snäll. Jag ser förvisso ut som om jag haft sju svåra år och Spöket Laban har rosiga kinder jämfört med mig. Men bortsett från det, okej ändå.

Jag är inte den som tröstshoppar. I fredags var det dock undantagstillstånd och jag och Kristin gav oss på Myrorna i Ropsten för lite shopping. Hem kom jag med mina nya vinterboots! Det är svårt som tusan för mig att köpa skor pga ministorlek men ibland trillar man över godbitar på second hand. Som dessa för 50 kr. Jag försökte beskriva dem som 'Prada tolkar en 90-talsskogshuggare'. Så fula att de liksom är fina. Grova, oanvända och fin kontrast mellan råa material som läder, canvas och gummisula.

Era kommentarer värmer verkligen även om jag som med allt annat just nu inte riktigt kan ta in det. Jag är liksom trött innifrån och ut just nu. Det finns ingen energi att ta utav.

Men hur mycket jag än sitter i pyjamas klockan 13.15 på dagen och hur lite jag än orkar le på riktigt kan jag inte låta bli att älska fina Sofias Halloweenkostym.

Lady VeGaga - en hyllning eller en antihyllning till Lady Gaga i köttskrud?

Antagligen ingetdera men jag älskar hur Sofia gör det Sofia gör bäst, tolkar mode. (Veganismen har antagligen sitt bästa ansikte i denna kvinna.)

Jag var nog inte ensam om att klappa händerna när Lady Gaga äntrade scenen iklädd en köttoutfit på VMAs i år. Inte för att jag tycker att köttslamsor är extra hett utan för att det rör om och tvingar folk till eftertanke. Jag är inte vegetarian men jag har dock förståelse för människor som är det och blev upprörda över hennes klädsel. Men för mig handlar inte köttklänningen så mycket om köttets äta eller inte äta utan mer om kroppens objektifierande. Hur människor tar sig rätten att granska och bedömma andra människors kroppar. Vi är alla skapade utav kött men man vill inte bli behandlad som ett stycke kött.

Läs ett intressant inlägg i köttklänningsdebatten här.

I fredags fick jag samtalet jag förberett mig på i tre veckor. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket jag längtat, våndats, varit skräckslagen inför, peppat för men framförallt - hoppats på. Tyvärr blev det inte som jag ville. Ett drömjobb passerade förbi mig med några millimeter och jag hann känna vittringen av precis hur fantastiskt det skulle kunna bli. Utan att få det.

Den här hösten har jag lärt mig att gråta.

Jag har aldrig varit en person som gråter. Istället har jag bitit mig i läppen eller stängt inne allt som stormat på insidan. Så gör duktiga flickor i min värld.


Den här hösten har hittills varit väldigt jobbig. Mikael blev väldigt, väldigt sjuk, en person som stått mig otroligt nära är inte längre i mitt liv, jag har fått se cancer på alldeles för nära håll i takt med att den bryter ned människor jag älskar.

Jag kan gråta nu.

I fredags brann tårar på mina kinder i så många timmar att jag inte vet när de började och slutade. Jag hann snudda vid ett redaktörsjobb på en tidning. Ett drömjobb. En tjänst som klippt och skuren för mig. För det grät jag många tårar.

Och jag vet att det inte är slutet. Att min karriär bara år i sin linda. Jag är 22 år och jag har mycket att vara stolt över hittills. Chanser kommer igen. En dag är det min tur. Men hjärtesorgen är likväl en tung klump i min bröstkorg.

Jag vill så mycket, har så många idéer, artiklar som vill skrivas, reportage som skulle kunna göras, en passion som driver mig framåt framåt framåt.

Därför är det så jävla jobbigt just nu.


Det värsta är kanske att jag i samma telefonsamtal som jag fick höra att jag inte fick tjänsten samtidigt fick så mycket beröm. Så värmande ord, pepp och omtanke. Jag fick ett erbjudande om något annat som är så jävla fint. Som borde göra mig så glad. Och jag är glad! Men jag kan inte ta in det på riktigt. För det är just det där med att vara en duktig flicka som sätter krokben. Känslan av att om jag inte är bäst, om jag inte blir vald, då har jag ändå misslyckats.

Just nu är jag lite trasig i kanterna. Det blir bättre, jag måste bara hitta energin för att orka fortsätta kämpa.

Pics. blandad kompott som inspirerar just nu. Två översta är bästa McQueen. Ja tack till min garderob. Den tredje - monokromt at its best. Den sista känns som italiensk porslin! Vem har sagt att bara kläder i sig behöver vara inspirerande?


Orkar inte sitta hemma med min nervösa klump i magen. Faktum är att jag gör allt för att liksom slippa tänka på morgondagens samtal. Igår gick jag på ett pass på gymmet som förvandlade mig till spagetti, idag promenerade jag runt på ön och kollade in den andra (!) reklam/filminspelningen vi haft runt knuten på huset sen vi flyttade hit och strax ska jag måla naglarna i en ny grön färg och ta mig in till söder och Fannys butik eftersom de har öppet under Sofo Night.

Antingen tycker jag att ni kan komma dit ni med eller så kan ni ställa en fråga här!