Regissörer

När jag gick i årskurs sex förlorade jag min morfar Arne som blev 91 år. Den decemberdagen kommer jag aldrig att glömma. Eftersom mormor gick bort innan jag föddes och farmor och farfar när jag bara var några år gammal så betydde han allt för mig. Han var en klippa för hela min familj och jag minns mest vilken fantastisk historieberättare han var, alla hans leksaker, kakbak och hans enorma godhet. Han var samtidigt ganska sträng och hade gett min mamma en tuff uppväxt med många regler eftersom han uppfostrats i en väldigt konservativt religiös familj.

Den morfar jag lärde känna under mina tolv år fanns alltid där för sina medmänniskor och satte alltid andra i första rum. Han var väldigt blyg men också oerhört social och var någon som alla i det lilla samhället Mullsjö i Västergötland visste vem det var. En komplex personlighet helt enkelt. När jag ser "Liv & Ingmar" ser jag likheter mellan min morfar och Ingmar Bergman. Förutom det ovan var de båda väldigt kreativa och älskade att fotografera. De var långa, gängliga, snygga, hade stora näsor och bar basker.

Bergman blir för första gången en människa i min värld när jag ser dokumentären "Liv & Ingmar" och inte "bara" en mästerregissör. Men filmen handlar egentligen inte om demonregissören utan om Liv Ullmann, en av Sveriges bästa och mest gåtfulla skådespelerskor, och hennes relation till honom.

Bra dramaturgi

När Liv Ullmann och Ingmar Bergman träffades för första gången var hon 25 år och han 46. Liv lämnade sitt hemland Norge för att spela in "Persona" på Fårö och det dröjde inte länge förrän de handlöst förälskade sig i varandra och lämnade sina äktenskap för att vara tillsammans på Fårö. De förändrade varandras liv. "Liv & Ingmar" handlar om kärleksrelationen mellan den legendariska skådespelaren och mästerregissören men framförallt vänskap- och yrkesrelationen dem emellan som tog vid när kärleken slocknade.

Filmen är baserad på Livs biografi "Förändring" (1977) och deras privata brev till varandra. Det är givet att det framförallt är på Fårö som filmen har spelats in på. Liv berättar om minnena och Samuel Frölers röst läser upp de poetiska, romantiska och sorgliga brev som de skrev till varandra genom åren. Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilket fungerar mycket bra för dramaturgin.

Även om det är många år och många känslor som ska bearbetas i den relativt korta dokumentären (1:15) känns den aldrig rörig eller spretig, detta tack vare Liv som på ett väldigt underhållande och innerligt sätt berättar om relationen med många bottnar. Genomgående i filmen spelas filmklipp ur deras gemensamma filmrepertoar upp, exempelvis "Persona", "Scener ur ett äktenskap", "Vargtimmen" och "Saraband" och precis som karaktärerna i filmerna går igenom stormande förälskelser, galenskap och hat gör Liv och Ingmar det på ett privat plan.

Även om Ingmar inte längre lever och bara närvarar i ”bakom kulisser-filmer” och foton är han högst närvarande i filmen genom Livs berättelser och han går från myt till en människa. Hans mindre smickrande sidor som svartsjuka och egoism tar lika stor plats som de vackra och hon berättar om både passionen och sedermera smärtan av att leva med och utan honom. Hon berättar om Ingmars osäkerhet som dels tog sig uttryck genom att han ville isolera sig med Liv och dels genom att han var våldsam mot henne. Hon beskriver att hennes trygghet blev att leva på det sätt han önskade för bara då var han trygg.

Osentimental hyllning

Tidigt förstod hon att Ingmar aldrig skulle vara en del av hennes och dotterns liv:

"Jag kände redan då att det bara skulle bli vi två. Att min dotters far behövde leva sitt eget liv. Han var nära oss men aldrig med oss."

Även om Liv alltid varit nummer två i jämförelse med Bergman har hon aldrig varit ett offer och hon har alltid stått på egna ben, både privat och i yrket. Hon har i andra filmer än Bergmans och på teatern visat sin enorma skådespelarkapacitet och kunnat uttrycka känslor som gjort att alla hennes karaktärer i karriären blivit av kött och blod. Hon har även visat sig vara en skicklig regissör (exempelvis "Trolösa") och nästa år har "Miss Julie" premiär, en Hollywood-produktion av Strindberg-pjäsen med Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Hon har också alltid varit respekterad av Ingmar. Hon berättar om när hon anförtrodde Ingmar om hennes besvikelse över att nästintill uteslutande få frågan hur det var att arbeta med honom och han svarade:

"Det beror även på dig. Vet du inte, Liv… Du är min Stradivarius."

Den stämningsfulla och melankoliska musiken är skriven av Stefan Nilsson och speglar verkligen filmen och relationen. Denna dokumentär är något som jag tror att de allra flesta kan få ut något av. Du är kanske en Bergman och/eller Ullmann-fantast, intresserad av filmhistoria eller så är du bara en obotlig romantiker som önskar ta del av något annat än klyschiga Hollywood-kärlekshistorier.

"Liv & Ingmar" är en osentimental hommage till kärleken mellan Liv och Ingmar och till kärleken i stort. Även om de slutade att vara tillsammans och tids nog slutade arbeta ihop tog aldrig deras vänskap slut. Som Ingmar skriver i ett av sina brev till Liv: "vi är smärtsamt sammanlänkade". Dagen innan Ingmar dog den 30 juli 2007 fick Liv en inre känsla av att Ingmar skulle dö och chartrade därför ett plan och gav sig av till Fårö. Hon hann tacka honom för det rika liv de hade tillsammans innan han några timmar senare dog. Det var längesen jag såg något så vackert.

 

Texten publicerades i förra veckans Feministiskt Perpektiv.

Vissa filmer är svåra att föreställa sig innan. Det spelar ingen roll att jag sett både trailern och foton ur filmen. Men med manusförfattaren bakom kontroversiella filmer som "Ken Park" och "Kids"borde jag ha anat. Harmony Korine har i nämnda filmer tagit upp kontroversiella ämnen som incest, självmord, våld, droger (av minderåriga) och även i "Spring Breakers" finns flera av dessa ingredienser med, och nakenheten förstås.

Filmen handlar om kompisarna Brit, Candy och Cotty som drömmer om att åka på Spring Break, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka i Florida, men har inte råd. De bestämmer sig för att råna en snabbmatsrestaurang för att finansiera sin resa och snart är de, tillsammans med den religiösa barndomsvännen Faith, på väg. Efter en tids festande kommer verkligheten ikapp dem och de arresteras och hamnar i fängelse. Till deras räddning (?) kommer knarklangaren och småganstern Alien (James Franco), han betalar deras borgen och tar med de på ett äventyr som innefattar sex, droger och våld.

"Spring Breakers" inleds med (många!) närbilder på nakna kvinnobröst- och rumpor som blir översköljda av öl. Objektiferingen blir snabbt provocerande och sen tröttsam, det känns som en långdragen musikvideo med nakna tjejer och sprit. Hur och när ska filmen egentligen landa?

Stannar på ytan

Den blir bättre när vi får lära känna de uttråkade tjejerna och deras längtan efter kickar, oavsett pris. Skådespelarna Selena Gomez och Vanessa Hudgens har tidigare gjort sig kända som Hollywoods största och sötaste barnstjärnor men har här iklätts helt andra roller. Skådespelarna imponerar i sitt sätt att i ena scenen spela på sin sexighet medan de i den andra ser ut och agerar som de tonåringar som de ska spela. James Franco är genial och det märks att han har roliga dagar på jobbet i rollen som Alien.

Det är en väldigt problematisk film på alla sätt. Det är extremt obalanserat i hur nakna kvinnokroppar zoomas in medan de halvnakna killkropparna runt omkring ständigt befinner sig i periferin. Kvinnorna är sexiga och männen är machokillar.

Precis som att våldet i filmen är glorifierat och draget till sin spets är objektiveringen av kvinnorna det. Det är tydligt att det är genom ett manligt öga man ser filmen och den känns sexistisk. Men kvinnorna är även sexuella subjekt. James Franco är den som har tjejerna i ett stryptag från första stund men när tjejerna övertar makten i flera scener blir filmen intressant ur en feministisk synvinkel. Filmen hade fått högre betyg om Harmony Korine hade vågat gå djupare. Det finns politiska underliggande åsikter där Korine säger något om vår ytliga och rastlösa samtid som går ut på utseende och popkultur.

Hans film kan i korthet beskrivas som att den handlar om 90-talister som blivit hjärntvättade av MTV där alla beter sig som att de är med i en film, musikvideo eller tv-spel. En av tjejerna säger till en av de andra tjejerna innan rånet: "Just fuckin’ pretend it’s a video game. Act like you’re in a movie or something." Jag trodde dock att han skulle våga säga något om all nakenhet och sexism, inte bara visa den. Nu är det framförallt en visuell berg-och dalbana med ett fantastiskt foto som ramas in av neonfärgat ljus.

Ilsket slut

Musiken är en stor del i historieberättandet (mycket bra electro-musik av Skrillex) och precis som filmen i stort är den fylld av populärkulturella referenser, exempelvis två låtar av Britney Spears förekommer. En av dessa låtar är med i en av filmen absolut bästa scener: James Franco sitter vid ett piano och sjunger till tonerna av balladen "Everytime" medan han har bikinibrudarna dansande omkring, de är beväpnade och har rosa rånarluvar med enhörningar på sig. Det är bisarrt, skrattretande och otäckt på samma gång, en känsla som egentligen genomsyrar hela filmen.

Den påminner stundtals om Zack Snyders "Sucker Punch", de är båda stilistisk porr som för tankarna till musikvideor och handlar om sexiga tjejer, i avklädda outfits, med vapen. Den är girlpower och gubbsjuk på samma gång. Precis som med "Ken Park" och "Kids" är jag övertygad om att "Spring Breakers" kommer att bli både hatad och älskad. Själv gör jag ingetdera men filmens final gör att den går från ganska meningslös till feministiskt ilsken och det gillar jag.

Det är ingen "Thelma & Louise" där huvudkaraktärerna går att identifiera sig med men det är ändå skönt befriande att tre filmer om kvinnliga kriminella gäng ("Spring Breakers", "Foxfire" och "The Bling Ring") haft biopremiär de senaste veckorna. Kvinnorna får huvudrollerna som egoistiska subjekt utan ett uns av försonande drag inom sig. Det är en motvikt till alla filmer där tjejen är hänvisade till birollerna som den väna flickvännen/frun alternativt den sexiga älskarinnan/prostituerade.

Texten publicerades i veckans Feministiskt Perspektiv!