<h1> <</h1>

Regissörer


Nu finns "Hitchcock" på dvd som handlar om "the master of suspense" och inspelningen av hans mest kända film "Psycho". Filmen tar vid efter att Hitchcock har regisserat publik- och pengasuccén "North by Northwest". Hans filmbolag Paramount vill att han ska upprepa succén med en liknande film men Hitchcock drömmer istället om att filmatisera romanen om seriemördaren Ed Gein, en filmatisering han är väldigt ensam om att vilja göra. Han är så besatt av ”Psycho” att han är beredd att gå in med egna pengar när Paramount nobbar filmen. Den stränga förhandscensuren är också misstänksam mot blandningen av våld och naket i en viss duschscen. Han pantar huset och beslutar sig för att genomföra projektet trots att ingen tror på filmen, inte ens hans fru Alma.



Jag är ett stort Hitchcock-fan och han är en av de stora anledningarna till att jag verkligen ÄLSKAR filmmediet och psykologiska thrillers. Underhållning och kvalitet i ett symboliserar hans filmer och jag tycker även att filmen om honom gör det trots att den känns lite tunn. Filmen ger inget djuplodat personporträtt av Hitchcock, varken människan eller regissören. Han blir en främling på film. Han går mest runt i filmen och är butter men det är kanske den rätta bilden?

Det känns dock som att Hopkins hade kunnat göra mer med skådespeleriet och inte nöjt sig med en förändring i sitt utseende, det vill säga fatsuit och mask.

Nu blir Hopkins istället omsprungen av Helen Mirren som gör en av sina bästa roller någonsin. Hon är fullständigt trovärdig som frun Alma som är kvinnan i hans liv, hon är inte bara hans hustru utan också bästa och närmaste medarbetaren som följt varje film från manus till den slutliga klippningen. Alma har en väldigt stor plats i filmen och det är också hennes relation till Hitchcock som får en fördjupning i filmen. Det är ett fint samspel Hopkins och Mirren emellan. Hon älskar honom trots hans besatthet av sina kvinnliga stjärnor så länge hon blir respekterad som filmarbetare och hustru av sin man.



Jessica Biel och Scarlett Johansson (Vera Miles och Janet Leigh) får tyvärr för lite speltid för att det ska sägas något om deras insatser. Johansson skulle kunnat gjort mer av sin Leigh än vad hon gör men eftersom filmen andas feel-good så är den komplicerade relationen mellan Hitchcock och hans blonda skådespelerskor i stort sett slopad (den är istället i fokus i TV-serien "The Girl" där Sienna Miller spelar Tippie Hedren och Hitchcock spelas av Toby Jones).



En förutsättning för att få behållning av filmen är att ha sett "Psycho" och/eller några andra av mästarens filmer eller åtminstone vara intresserad av filmhistoria och filminspelningar. Därför passar filmen mig även om jag tydligt ser bristerna; som att regissören valt underhållning framför fördjupning. Hitchcock är värd en ännu bättre film men jag är nöjd med knepet att fokusera på en specifik händelse och filmen blir därför inte en traditionell biografi som ska täcka in ett helt liv.


Betyg: 3+/5

Se filmen här.



 

;

Jag har en förkärlek för filmer som blandar journalistik med politik. Det finns en rad filmer (såväl nya som klassiker) som jag älskar, exempelvis "All the President´s Men", "The Girl with the Dragon Tattoo", "State of play", "The China Syndrome", "Michael Clayton", "Pelican Brief" och ”The Ghost Writer”. Jag är intresserad av både journalistik- och politikvärlden och får därför extra allt i denna genre som ofta båda är spännande och smarta. Mina förväntningar är därför höga på "The Company You Keep" även filmen inte har fått bejublad kritik.  

Den är baserad på boken med samma namn som nu manusförfattaren Lem Dobbs förvandlat till en film. En av huvudkaraktärerna i filmen är den unga och drivna journalisten Ben Shepard (Shia LaBeouf) som får en stor story i sitt knä när Sharon Solarz (Susan Sarandon) - en före detta del av en den militanta vänsterorganisationen "Weather Underground" - blir arresterad av polisen. Sharon var en av de WU-medlemmar som var involverade i ett bankrån på 70-talet som krävde livet på en säkerhetsvakt och har därför jagats av FBI i drygt 30 år. Ben gräver djupare i affären och börjar snart intressera sig för advokaten Jim Grant (Robert Redford) vars pappersspår misstänksamt nog inte börjar förrän 1979, innan dess är det tomt.

Shia LaBeouf är ingen favorit hos mig men i rollen som journalist passar han perfekt, hans Ben Shepard är charmig och irriterande på samma gång. I birollerna syns legender som Richard Jenkins, Julie Christie, Brendan Gleeson, Susan Sarandon Chris Cooper, Stanley Tucci och Nick Nolte och de briljerar alla i de få scener de är med i. Brit Marling (”Abitrage”) har en liten men viktig roll och hon är en skådespelare jag ser fram emot att se mer av i framtiden. Robert Redford lyckas alltså regissera sina skådespelare, likaså sig själv – han gör en lågmäld roll precis som filmen i sin helhet är lågmäld. Jag tror att många kan tycka att den är långsam (den är 2 timmar och känns också som det, minst!) men jag tycker om att historien berättas i ett långsamt tempo och att vi som åskådare får lära känna alla karaktärerna. Dock är manuset något fantasilöst, förutsägbart och oengagerat.

Jag känner att jag vill tycka om filmen mer än jag gör för det ser fantastiskt ut på pappret men blir "bara" ett bra slutresultat. Detta thriller/drama ligger och balanserar mellan en trea och fyra, på grund av en ganska svag final och all outnyttjad potential får den en stark trea. Tills vidare.

Betyg: 3+/5

Se filmen här:


;


Reklamikon som brinner för feministisk förändring


Lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Så beskriver Cindy Gallop dagens reklambransch, som hon har gjort till sin mission att förändra. Hon gillar att få saker att explodera och är inte bara omtalad för framgångsrika affärer utan också för det okonventionella projektet – MakeLoveNotPorn.tv. Rebecca Unnerud var på hennes fullsatta framträdande på Hall of Femmes i Stockholm.


I förra veckan hade projektet "Hall of Femmes" sin final med "Design Talks" på Moderna museet. Till tvådagarsseminariet var idel världsnamn, inom design, reklam, konst och mode, inbjudna för att tala, exempelvis Cindy Gallop. Reklammakaren Gallop höll ett bejublat seminarium om dagens reklambransch som hon anser är lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Och så pratade hon självklart om sitt nyskapande och omdebatterade projekt MakeLoveNotPorn!

Hall of Femmes är ett kunskapsprojekt som vill lyfta fram kvinnor inom art direction och design. Projektet består av olika delar: en bokserie, en hemsida, en blogg, podcasts och så Design Talks - en tvådagarsfestival på Moderna museet med internationella föreläsare från det absoluta toppskiktet. Projektet föddes 2009 ur en personlig önskan hos Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana att hitta förebilder inom design.

De arbetar själva i reklambranschen och de letade efter äldre kvinnliga förebilder eftersom de enda de kände till var män eller yngre kvinnor. De gjorde egna efterforskningar, läste böcker och tidningar för att hitta äldre kvinnliga designers i världen. På bara tre år har de gett ut åtta böcker där de lyft fram några av de mäktigaste (men ack så okända) kvinnorna inom konst och design som nu fått sin rättmätiga uppmärksamhet.

Välbesökt framträdande

Några av kvinnorna som talade under dessa dagar var konstnären Barbara Kruger, art director på Vanity Fair och Harpers Bazaars Ruth Ansel, Penny Martin, chefredaktör för The Gentlewoman, Jennifer Daniel, grafisk chef på Bloomberg Businessweek, svenska designern Ann Sofie-Back och Cindy Gallop – varumärkesstrateg. Gallop har beskrivits som en renässanskvinna; marknadsföringssnille, entreprenör, affärskonsult och en brinnande feminist.

Hon är känd som en inspirerande talare med sina föreläsningar om reklam, marknadsföring och framtidsanalys.

Cindy Gallop påbörjade en framgångsrik reklamkarriär i London under 80-talet på byrån BBH, där hon ansvarade för globala konton som Coca-Cola, Ray Ban och Polaroid. Hon startade sedan upp BBH:s kontor i Singapore och vidare BBH New York. Sedan 2005 arbetar hon som konsult, coach och entreprenör inom branding och marknadsföring. Hon jobbar i New York men resten av hennes team finns över hela världen. 2003 röstades hon fram till Advertising Woman of the Year.

Det är Cindy Gallops första besök i Stockholm och hon möts av ett fullsatt auditorium. Hon inleder med att berätta att hon är mäkta imponerad över den cocktail-lista som barchefen på Lydmar har komponerat där alla drinkarna är döpta efter talarna i Design Talks. Hennes drink innehöll gin och hon gillade den men påpekar att ”Barbara Krugers är också god”.

Pratar om porr

Cindy Gallop gjorde ett av 2009 års mest omtalade TED Talks när hon presenterade sitt nyskapande projekt MakeLoveNotPorn, grundat med syftet att krossa de myter omkring sex som skapas av pornografi. Efter det har MakeLoveNotPorn.tv startat där verkligt sex med ”vanliga” människor visas. Gallup menar att det inte är som andra porrsajter utan den vill visa hur det går till i verkligheten "in all its funny, silly, glory, messy, ridiculous human-ness”. Syftet med sajten är att ta upp hur porr har blivit dagens sexualundervisning och hur det påverkar ungas självbild. Hon vill motverka budskapen som den vanliga porren sänder ut.

– Jag vill gå ifrån porrvärlden till den riktiga världen. Jag pratar om sådant som ingen annan vågar och får epost från hela världen där unga frågar om råd angående sitt sexliv. Jag tror på en öppen, ärlig dialog om sex. Mitt budskap med sajten kan kokas ner till en sak: prata om det. Prata om det generellt och offentligt men också intimt.

Själv är hon 53 år och har blivit lika kontroversiell för sitt privatliv som för sina modiga idéer i reklambranschen. Hon har aldrig gjort en hemlighet av att hon uteslutande dejtar yngre män. Hon berättar om alla föreställningar som finns hur äldre kvinnor ska se ut, vara och vilka de ska dejta. Hon har själv aldrig varit gift och aldrig velat det, precis som hon aldrig haft en önskan om barn.

– Det finns inte tillräckligt med förebilder för hur man kan leva som kvinna.

”Be that bitch”

Det hörs att hon är väldigt hängiven när hon pratar om sitt yrke. Hon berättar att allmänheten ofta ser reklam som något de hatar generellt men älskar specifikt (”but love in particular”). Hon menar att det är viktigt att identifiera sin passion oavsett bransch, vad du älskar och vad du är bra på och identifiera förutsättningarna, vilka personer du jobbar bäst med, under vilka timmar, platser och så vidare. Sedan ska du förena detta vilket leder till att det inte känns som att du jobbar. Hon kallar sig själv en action-oriented person och ”action branding – jag är vad jag gör”.

90 procent är män i reklambranschen, ett tydligt manlighetspräglat territorium. Cindy pratar om dagens reklambransch som lika sexistisk och fundamentalistisk som på 1960-talet. Hon riktar sig under en del av seminariet till männen i publiken. Hon hade uttryckligen sagt innan Design Talks att hon hoppades att många män skulle komma och lyssna på henne för hon menar att om vi inte når männen kommer inget att förändras.

– Vi lever i en värld där mallen är en man. Det är bekvämt att arbeta, anställa och hänga med sådana som är som er själva. Men män, ni måste våga det som är obekvämt. Ni måste våga ställa tuffa frågor i era företag och i verkliga livet. Kvinnor har andra synsätt, perspektiv och tankar. Kvinnor har ett annat sätt att driva affärer som är minst lika bra som männens, säger hon och tittar ut över männen.

Hon diskuterar vidare att det handlar om att samarbeta och att förändra näringslivet ("redesign business"). Hon pratar om föräldraskap och att män inte kan ana hur mycket mer de kommer gilla att leva och arbeta i en värld där det är 50/50 lika. I den värld vi lever nu kan inte kvinnor vinna, säger hon och riktar sig till kvinnorna i publiken. Hon berättar att samhället gör att vi kvinnor känner oss osäkra. Kvinnor döms av media, populärkultur, män, andra kvinnor och oss själva. Det klankas ner på hur vi klär oss, ser ut och talar. Hon uppmanar oss att "be that bitch", om du tror att något är rätt – gör det. Som kvinna vill du kanske uppfylla samhällets krav på hur du ska vara som kvinna genom att vara charmig och feminin men att vara en bitch gör att du når längre.

Motiverande passion

Efter Cindys tal ställer samtalsledaren Christina Knight några frågor, bland annat vem som är hennes favoritbitch och hon svarar ”alla som vågar säga vad de tycker”.

– Jag gillar att spränga grejer ("I like to blow shit up"). Jag är näringslivets Michael Bay, säger hon och syftar på Hollywood-regissören som väljer action framför realistiska dramer, med ett blandat resultat. Hon förklarar att hon ”experimenterar, testar, felar och börjar om”.

Hon får frågan hur hon orkar.

– Jag har hittat min passion. Jag har en ”du ska banne mig få se”-lista på personer som jag vill visa att jag klarar vad som helst för. Det gör mig motiverad.

Hon uppmanar alla att gå tillbaka till sina företag och skapa förändring. Hon säger att vi ska våga säga vad vi egentligen vill i offentliga sammanhang.

– Om du vet att ingen kommer att lyssna, berätta inte för någon annan utan gör det själv istället, säger hon och möts av en rungande applåd från publiken.

Jag kom till Cindy Gallops seminarium alldeles uttröttad men gick därifrån fylld av energi. Hon formligen sprutar ur sig idéer och uppmaningar kring hur reklambranschen måste ta sitt ansvar för att göra världen till ett bättre ställe – men också för att få världen att tycka att reklambranschen har ett existensberättigande. Hon känns – precis som hela Design Talks– som någon som helst inte vill prata om jämställdhet utan istället gå till handling för att skapa en värld där kvinnor och män kan jobba tillsammans och på lika villkor.



FAKTA Hall of Femmes, Design Talks och Cindy Gallop

Tre frågor till Hall of Femmes projektledare Elin Trogen:

Varför valde ni att ta in Cindy Gallop som en av era talare?

– Cindy är en fenomenal kombination av businesshuvud, feminism och inspiratör. Hon använder sin feministiska vinkel i allt hon tar för sig och blir på så sätt en fantastisk förebild för alla inom reklam/kommunikationsbranschen. Hon är också en mycket bra föreläsare.

Varför är hon viktig för feminismen?

– Hon påverkar utvecklingen i affärsvärlden och förespråkar feminism och jämställdhet på ett positivt och konstruktivt sätt. Hon är också mer praktisk och mindre teoretisk, hennes vinkel är enkel att ta till sig för alla.

Vad händer nu med Hall of Femmes?

– Lyckorus efter två fantastiska dagar, efterarbetet med dokumentationen av Design Talks, arbetet med vår bokserie samt att fortsätta samtalen omkring framtidens design- och kommunikationsbransch med våra samarbetspartners och andra beslutsfattare. Vi har precis spikat att vi gör ett nytt Design Talks men mer än så kan jag inte säga just nu. Vi är som sagt fortfarande helt matta av lycka efter förra veckans inspirerande och positiva dagar.

Prenumerera på Feministiskt Perspektiv eller ge bort en prenumeration. !!!

;


"10 years" är en liten bagatell, något annat kan man inte kalla denna film som handlar om ett kompisgäng som tio år efter att de slutade High School ska ses igen för en gammal hederlig klassåterträff. Det är en hel hög med personer vi får möta även om de största rollerna utgörs av Jake (Channing Tatum) och Mary (Rosario Dawson). De hade ett förhållande under skoltiden och nu när de kommer med sina nya respektive till återträffen vänds saker och ting upp och ner.

Filmen gick inte upp på bio vilket jag kan förstå för den är väldigt enkel men jag tycker inte bara att det är till filmens nackdel. Många av de personligheter vi som åskådare får bekanta oss med presenteras tillräckligt omsorgsfullt för att vi ska kunna lära känna dem och få sympatier. Det finns inga dåliga skådespelare i filmen utan alla funkar bra, dels nämnda Tatum, Dawson (åh, vad jag har saknat henne!) men även Ari Graynor, Kate Mara, Lynn Collins och framförallt Oscar Isaac som spelar rockstjärnan Reeve. Som alla filmer som handlar om klassåterträffar blir det mycket stereotyper där alla kategoriseras som tönten, drömtjejen, mobbaren och så vidare.

Filmen innehåller en del temposänkningar som gör den lite småtråkig ibland och även en hel del klyschiga scener. Det är inte direkt en film som lämnar avtryck men jag rekommenderar den eftersom igenkänningen verkligen finns där och den gör mig glad och fnittrig. Den besitter också mer djup än vad liknande filmer gör. Om jag skulle beskriva filmen med ett ord skulle det vara: charmig.

 "10 years" är Jamie Lindens långfilmsdebut som regissör. Han är annars manusförfattare och har skrivit manuset till "We Are Marshall" och Lasse Hallströms "Dear John" med (just det) Channing Tatum. Och vem är han tillsammans med då? Jo, ingen mindre än ZOOEY DESCHANEL.

Betyg: -3/5

Hyr filmen på film2home!

;

"The Master" kommer ut på dvd i juni och nu är Paul Thomas Anderson och Joaquin Phoenix i full gång med att filma igen, i "Inherent Vice"

Robert Elswit återvänder som fotograf, han belönades med en Oscar för Bästa foto efter "There Will Be Blood", och har filmat Andersons alla filmer utom "The Master".

"Inherent Vice" är en adaption av Thomas Pynchons noir-deckare "Inneboende brist", om en privatdetektiv i 60-talets Los Angeles. Ryktet är att även Charlize Theron finns med i rollistan, hoppas hoppas!!

Har ni sett "The Master"? Den fick ju väldigt blandad kritik för att vara en Paul Thomas Anderson-film (som annars är idel kritikerhyllad efter filmer som "Boogie Nights", "Magnolia" och "There Will Be Blood"). Jag tycker den är bra, det finns mycket som jag inte tycker om men den är mer än sevärd.

Här följer min recension som jag skrev i november efter har sett filmen på Stockholm filmfestival:

Höga förväntningar är som bekant inte det bästa. De kan krossa resor, relationer, jobb och ja, en film. Men eftersom jag är en drömmare (dock även en cyniker) så går jag omkring med förväntningar allt för ofta, så även när jag såg Paul Thomas Andersons "The Master". Den pressvisades för en full salong på biografen Victoria och det verkade inte bara vara jag som hade förväntningar utan det hägrade i luften. "Magnolia" är en av mina favoritfilmer och hans senaste "There Will Be Blood" är imponerande på alla sätt men jag blev inte helt blown away av den som många vänner och kritiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om "The Master" fast det snart har gått en vecka sedan jag såg den. Den gör mig ganska mållös och den är svår att betygsätta. Jag ser det dock som ett ganska gott betyg eftersom jag gillar filmer som inte är självklara och enkla.

I filmens början möter vi den vilsne, alkoholiserade och excentriske Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som efter en tung barndom och andra världskrigets fasor mest lever ett dekadent liv. Han driver runt och tar diverse ströjobb här och där och av en slump hamnar han på en annan båt där han möter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som kallas mästaren av de andra. Lancaster är en populär, karismatisk man och ledaren av "the Cause" - en rörelse med en liten tillika trogen skara följare. Dodd tar in Freddie under sina vingar och bestämmer sig för att hjälpa honom komma på rätt bana igen - bort från sexmissbruk, alkoholism och otrygghet. Joaquin Phoenix och Philip Seymor Hoffman är självklart fantastiska som alltid, de kan vara två av Hollywoods mest kraftfulla skådespelare, och rollerna som Freddie och Lancaster är som skrivna för dem. Men jag tycker att Amy Adams i rollen som ”sektfrun” gör den bästa rollprestationen trots att hon inte får lika mycket speltid som de andra. Adams har tidigare fått spela snälla roller i filmer som "Catch me if you can", "Doubt" (där hon också spelar mot Philip Seymor Hoffman) och "Sunshine Cleaning". Här gör hon en roll hon aldrig gjort innan och i skiftningen mellan att vara mjuk och otäck, dess oförutsägbarhet, visar hon sin stora kapacitet.

Filmen styrs av denna järntrio som gör kanske sina bästa skådespelarinsatser någonsin men tyvärr är inte historien lika bra. Den svajar här och där och stundtals känns filmen långsam. Jag tycker inte att filmen är fantastisk som helhet men i vissa scener (när det blir tydligt hur Freddie duperats) visar Paul Thomas Anderson att han är en av världens bästa regissörer. Filmen känns ju också intressant just för dess likhet med Scientologin. Likheterna mellan Lancaster Dodd och Scientologins grundare L. Ron Hubbard finns där (utseende, karismatiska ledare och företräder olika religioner) men detta kan appliceieras på i princip vilken rörelse som helst. Det handlar inte om onda utan godtrogna, nedbrutna människor som söker någon som kan styra deras liv. En sådan människa är ofta en karismatisk och retoriskt skicklig människa och då kan det gå hur långt som helst, som Hitler eller Helge Fossmo. Filmen har väldigt intressanta frågeställningar men blir aldrig lika skrämmande eller uppslukande som på pappret. Därför är "The Master" "bara" en bra film och förväntningarna infriades således inte.

Betyg: -4

Fråga: Paul Thomas Anderson regisserade Tom Cruise i "Magnolia" där Cruise gjorde en av sina bästa rollprestationer hittills. Är de vänner? Eftersom Cruise är medlem i Scientologin och verkar vara konservatismen personifierad tvivlar jag på det. Det går inte att komma ifrån att filmen, då Scientologin ifrågasätts och Katie Holmes flyr med deras gemensamma barn, kommer ganska lägligt. Även om filmen handlar om sekter, ledare och dess konsekvenser i allmänhet.

The Master fick tre Oscarsnomineringar, Philip Seymor Hoffman (bästa biroll), Joaquin Phoenix (bästa biroll) och Amy Adams (bästa biroll).


;
;