Stockholm filmfestival

"The Master" kommer ut på dvd i juni och nu är Paul Thomas Anderson och Joaquin Phoenix i full gång med att filma igen, i "Inherent Vice". 

Robert Elswit återvänder som fotograf, han belönades med en Oscar för Bästa foto efter "There Will Be Blood", och har filmat Andersons alla filmer utom "The Master".

"Inherent Vice" är en adaption av Thomas Pynchons noir-deckare "Inneboende brist", om en privatdetektiv i 60-talets Los Angeles. Ryktet är att även Charlize Theron finns med i rollistan, hoppas hoppas!!

Har ni sett "The Master"? Den fick ju väldigt blandad kritik för att vara en Paul Thomas Anderson-film (som annars är idel kritikerhyllad efter filmer som "Boogie Nights", "Magnolia" och "There Will Be Blood"). Jag tycker den är bra, det finns mycket som jag inte tycker om men den är mer än sevärd.

Här följer min recension som jag skrev i november efter har sett filmen på Stockholm filmfestival:

Höga förväntningar är som bekant inte det bästa. De kan krossa resor, relationer, jobb och ja, en film. Men eftersom jag är en drömmare (dock även en cyniker) så går jag omkring med förväntningar allt för ofta, så även när jag såg Paul Thomas Andersons "The Master". Den pressvisades för en full salong på biografen Victoria och det verkade inte bara vara jag som hade förväntningar utan det hägrade i luften. "Magnolia" är en av mina favoritfilmer och hans senaste "There Will Be Blood" är imponerande på alla sätt men jag blev inte helt blown away av den som många vänner och kritiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om "The Master" fast det snart har gått en vecka sedan jag såg den. Den gör mig ganska mållös och den är svår att betygsätta. Jag ser det dock som ett ganska gott betyg eftersom jag gillar filmer som inte är självklara och enkla.

I filmens början möter vi den vilsne, alkoholiserade och excentriske Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som efter en tung barndom och andra världskrigets fasor mest lever ett dekadent liv. Han driver runt och tar diverse ströjobb här och där och av en slump hamnar han på en annan båt där han möter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som kallas mästaren av de andra. Lancaster är en populär, karismatisk man och ledaren av "the Cause" - en rörelse med en liten tillika trogen skara följare. Dodd tar in Freddie under sina vingar och bestämmer sig för att hjälpa honom komma på rätt bana igen - bort från sexmissbruk, alkoholism och otrygghet. Joaquin Phoenix och Philip Seymor Hoffman är självklart fantastiska som alltid, de kan vara två av Hollywoods mest kraftfulla skådespelare, och rollerna som Freddie och Lancaster är som skrivna för dem. Men jag tycker att Amy Adams i rollen som ”sektfrun” gör den bästa rollprestationen trots att hon inte får lika mycket speltid som de andra. Adams har tidigare fått spela snälla roller i filmer som "Catch me if you can", "Doubt" (där hon också spelar mot Philip Seymor Hoffman) och "Sunshine Cleaning". Här gör hon en roll hon aldrig gjort innan och i skiftningen mellan att vara mjuk och otäck, dess oförutsägbarhet, visar hon sin stora kapacitet.

Filmen styrs av denna järntrio som gör kanske sina bästa skådespelarinsatser någonsin men tyvärr är inte historien lika bra. Den svajar här och där och stundtals känns filmen långsam. Jag tycker inte att filmen är fantastisk som helhet men i vissa scener (när det blir tydligt hur Freddie duperats) visar Paul Thomas Anderson att han är en av världens bästa regissörer. Filmen känns ju också intressant just för dess likhet med Scientologin. Likheterna mellan Lancaster Dodd och Scientologins grundare L. Ron Hubbard finns där (utseende, karismatiska ledare och företräder olika religioner) men detta kan appliceieras på i princip vilken rörelse som helst. Det handlar inte om onda utan godtrogna, nedbrutna människor som söker någon som kan styra deras liv. En sådan människa är ofta en karismatisk och retoriskt skicklig människa och då kan det gå hur långt som helst, som Hitler eller Helge Fossmo. Filmen har väldigt intressanta frågeställningar men blir aldrig lika skrämmande eller uppslukande som på pappret. Därför är "The Master" "bara" en bra film och förväntningarna infriades således inte.

Betyg: -4

Fråga: Paul Thomas Anderson regisserade Tom Cruise i "Magnolia" där Cruise gjorde en av sina bästa rollprestationer hittills. Är de vänner? Eftersom Cruise är medlem i Scientologin och verkar vara konservatismen personifierad tvivlar jag på det. Det går inte att komma ifrån att filmen, då Scientologin ifrågasätts och Katie Holmes flyr med deras gemensamma barn, kommer ganska lägligt. Även om filmen handlar om sekter, ledare och dess konsekvenser i allmänhet.

The Master fick tre Oscarsnomineringar, Philip Seymor Hoffman (bästa biroll), Joaquin Phoenix (bästa biroll) och Amy Adams (bästa biroll).

Rust and Bone finns nu på dvd! Här följer min recension som jag skrev efter att ha sett den på Stockholm Filmfestival förra året.

Marion Cotillard är en bra skådespelare men ingen personlig favorit. Hon är ofta reducerad till lättglömda flickvänsroller á la den ljuva, vackra, förföriska och mystiska tjejen. Ett undantag är i "La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf" där hon spelar titelrollen Edith Piaf som hon rättvist Oscarbelönades för. Det är väl det som har varit problemet, att så fort hon blev en del av Hollywoodindustrin och lämnade Frankrike har hon blivit typecastad. I "Rust and Bone" av ”Stockholm Visionary Award”-vinnaren Jacques Audiard är hon tillbaks på hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i - Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Allt som Stephanie lever för rycks bort från henne och hon börjar ty sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som försörjer sig på ströjobb och street fighter. Två vilsna själar med sargade kroppar inleder en invecklad relation med flera motsättningar. De blir varandras hjältar.

I ett tidigt skede av filmen som åskådare noterar jag att ingen av karaktärerna är genomgod. Både Ali och Stephanie har mörka och smutsiga sidor även om de också har vackra drag, vilket bidrar till en realistisk film. Men eftersom jag stundtals har svårt för karaktärerna (särskilt Ali) och irriterar mig på deras handlingar är historien ibland störande att titta på. Filmen känns också ganska spretig och jag är inte fullt nöjd med filmens slut. Filmens starka sidor överväger dock. Den är stundtals så oerhört vacker i redigering, musik och foto att jag baxnar (se den helst på bio)! Och så tillbaks till Marion Cotillard, som i Stephanie får visa upp sin bredd som skådespelare. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret.

Några av filmens bästa och mest hjärtskärande scener är när hon på egen hand dominerar filmrutan.

Som nedan scener:

Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Förklaringen är säkerligen att Jaques Audiard, som i tidigare filmerna "Mitt hjärtas förlorade slag" och "En Profet" skildrat unga män på glid, inte är van att ha med kvinnor i sina filmer och lätt fastnar i gamla mönster. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad minst lika mångfacetterat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. En realistisk film med karaktärerna och berättelsen i fokus, som så ofta i franska filmer. Marion Cotillard, välkommen tillbaks!

Betyg: -4