Juni – 2013 – modeochfilm

Mina dagar på Öland

onsdag, 26 juni 2013, 17:16

Jag är nu i Örebro och ska vara här hela veckan (ska på bröllop på lördag). På tisdag far jag iväg till Zakynthos/Grekland med min fästman och är borta en vecka.

Mina dagar på Öland var fyllda av SOL, strandhäng, syskonbarnlek och god mat.

Spring Breakers - som en långdragen musikvideo

torsdag, 20 juni 2013, 20:47

Objektifiering, glorifierat våld, droger och brott – Spring Breakers är "girl power" och gubbsjuka i ett, konstaterar Rebecca Unnerud. Hon har sett filmen, som har premiär på midsommardagen, och hittat feministiskt intressanta glimtar som hon anser att regissören Harmony Korine borde ha vågat fördjupa.

Vissa filmer är svåra att föreställa sig innan. Det spelar ingen roll att jag sett både trailern och foton ur filmen. Men med manusförfattaren bakom kontroversiella filmer som "Ken Park" och "Kids"borde jag ha anat. Harmony Korine har i nämnda filmer tagit upp kontroversiella ämnen som incest, självmord, våld, droger (av minderåriga) och även i "Spring Breakers" finns flera av dessa ingredienser med, och nakenheten förstås.

Filmen handlar om kompisarna Brit, Candy och Cotty som drömmer om att åka på Spring Break, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka i Florida, men har inte råd. De bestämmer sig för att råna en snabbmatsrestaurang för att finansiera sin resa och snart är de, tillsammans med den religiösa barndomsvännen Faith, på väg. Efter en tids festande kommer verkligheten ikapp dem och de arresteras och hamnar i fängelse. Till deras räddning (?) kommer knarklangaren och småganstern Alien (James Franco), han betalar deras borgen och tar med de på ett äventyr som innefattar sex, droger och våld.

"Spring Breakers" inleds med (många!) närbilder på nakna kvinnobröst- och rumpor som blir översköljda av öl. Objektiferingen blir snabbt provocerande och sen tröttsam, det känns som en långdragen musikvideo med nakna tjejer och sprit. Hur och när ska filmen egentligen landa?

Stannar på ytan

Den blir bättre när vi får lära känna de uttråkade tjejerna och deras längtan efter kickar, oavsett pris. Skådespelarna Selena Gomez och Vanessa Hudgens har tidigare gjort sig kända som Hollywoods största och sötaste barnstjärnor men har här iklätts helt andra roller. Skådespelarna imponerar i sitt sätt att i ena scenen spela på sin sexighet medan de i den andra ser ut och agerar som de tonåringar som de ska spela. James Franco är genial och det märks att han har roliga dagar på jobbet i rollen som Alien.

Det är en väldigt problematisk film på alla sätt. Det är extremt obalanserat i hur nakna kvinnokroppar zoomas in medan de halvnakna killkropparna runt omkring ständigt befinner sig i periferin. Kvinnorna är sexiga och männen är machokillar.

Precis som att våldet i filmen är glorifierat och draget till sin spets är objektiveringen av kvinnorna det. Det är tydligt att det är genom ett manligt öga man ser filmen och den känns sexistisk. Men kvinnorna är även sexuella subjekt. James Franco är den som har tjejerna i ett stryptag från första stund men när tjejerna övertar makten i flera scener blir filmen intressant ur en feministisk synvinkel. Filmen hade fått högre betyg om Harmony Korine hade vågat gå djupare. Det finns politiska underliggande åsikter där Korine säger något om vår ytliga och rastlösa samtid som går ut på utseende och popkultur.

Hans film kan i korthet beskrivas som att den handlar om 90-talister som blivit hjärntvättade av MTV där alla beter sig som att de är med i en film, musikvideo eller tv-spel. En av tjejerna säger till en av de andra tjejerna innan rånet: "Just fuckin’ pretend it’s a video game. Act like you’re in a movie or something." Jag trodde dock att han skulle våga säga något om all nakenhet och sexism, inte bara visa den. Nu är det framförallt en visuell berg-och dalbana med ett fantastiskt foto som ramas in av neonfärgat ljus.

Ilsket slut

Musiken är en stor del i historieberättandet (mycket bra electro-musik av Skrillex) och precis som filmen i stort är den fylld av populärkulturella referenser, exempelvis två låtar av Britney Spears förekommer. En av dessa låtar är med i en av filmen absolut bästa scener: James Franco sitter vid ett piano och sjunger till tonerna av balladen "Everytime" medan han har bikinibrudarna dansande omkring, de är beväpnade och har rosa rånarluvar med enhörningar på sig. Det är bisarrt, skrattretande och otäckt på samma gång, en känsla som egentligen genomsyrar hela filmen.

Den påminner stundtals om Zack Snyders "Sucker Punch", de är båda stilistisk porr som för tankarna till musikvideor och handlar om sexiga tjejer, i avklädda outfits, med vapen. Den är girlpower och gubbsjuk på samma gång. Precis som med "Ken Park" och "Kids" är jag övertygad om att "Spring Breakers" kommer att bli både hatad och älskad. Själv gör jag ingetdera men filmens final gör att den går från ganska meningslös till feministiskt ilsken och det gillar jag.

Det är ingen "Thelma & Louise" där huvudkaraktärerna går att identifiera sig med men det är ändå skönt befriande att tre filmer om kvinnliga kriminella gäng ("Spring Breakers", "Foxfire" och "The Bling Ring") haft biopremiär de senaste veckorna. Kvinnorna får huvudrollerna som egoistiska subjekt utan ett uns av försonande drag inom sig. Det är en motvikt till alla filmer där tjejen är hänvisade till birollerna som den väna flickvännen/frun alternativt den sexiga älskarinnan/prostituerade.

Texten publicerades i veckans Feministiskt Perspektiv!

Passion - original vs. remake!

onsdag, 19 juni 2013, 18:44

Det var inte förrän i dagarna som jag fick reda på att Brian De Palmas senaste "Passion" är en remake av den franska "Crime d'amour" från 2010. Jag har sett den sistnämnda och ställer mig därför frågande.

1. Varför göra en film på en film som kom ut så sent som 2010?

2. Varför göra en remake på en film som ”bara” var helt ok i

sitt original?

Nu har jag sett "Passion" och lägger till ännu en fråga till de föregående.

3. Hur kan Noomi Rapace vara så dålig?

Ja, jag trodde aldrig att jag skulle skriva att Rapace är dålig (hon har varit en favorit sedan jag såg henne på teatern långt innan en viss Millenium-triologi) men som Isabelle i ”Passion” är hon som bäst ok men oftast skrattretande dålig. Självklart handlar det inte om Rapaces skådespeleri (även om hon tyvärr inte har övertygat mig helt efter sin flytt) utan snarare De Palmas regi och svag handling. Handlingen: Isabelle arbetar på en stor reklambyrå i Berlin där hon har utvecklat en nära relation, full av beundran, till sin chef Christine (Rachel McAdams). Men när Christine förödmjukar Isabelle samt stjäl en av hennes provokativa kampanjer och presenterar den som sin egen, tänker Isabelle hämnas.

I originalet spelas Isabelle av Ludivine Saigner och Christine av Kristin Scott Thomas och de är så mycket bättre, även om McAdams passar som sexig och manipulativ bitch (det bevisade hon redan i "Mean Girls".

"Love Crime" var i sina bästa stunder välspelad, intressant och spännande medan "Passion" BARA är gubbsjuk. Vad har hänt med mannen som har gett oss "Scarface", "Carrie", "The Untouchables" och "Carlito´s Way"? "Passion" känns bara som en ursäkt för att få se heta kvinnor kyssas och det enda bra (förutom McAdams) är EN bra scen, de coola Berlin-miljöerna och att oerhört snygga Benjamin Sadler är med som åklagare.

PASSION

Betyg: -2/5

LOVE CRIME

Betyg: 3/5

Se filmerna här och här.

OBS! Under midsommarhelgen kostar alla filmerna på film2home 1 kr att hyra. Passa på men det finns betydligt bättre nya filmer att hyra som ex. Lore.

Spring Breakers och Liv & Ingmar

tisdag, 18 juni 2013, 13:26

Jag skriver på recensionerna av "Spring Breakers" och "Liv & Ingmar" för Feministiskt Perspektiv, texterna publiceras på sina premiärdatum. Två HELT olika filmer, den ena filmen gillar jag villkorslöst, den andra har jag ett mer kluvet förhållande till...

Premiär: 5/7

Studio S

Premiär: 22/6

SF FILM

Annars är det mycket annan stress för att hinna allt innan jag drar till Öland på torsdag. Jag är borta från Stockholm i nästan en månad, semesterplanerna är: Öland-Örebro-Grekland(Zakynthos)-Öland-Malexander). Datorn åker med på äventyret!

Hultsfredsfestivalen 2013

måndag, 17 juni 2013, 13:26

Stoxa heter området där Hultfredsfestivalen numera huserar. Stoxa ligger intill en golfbana och är ett nytt mäss- och evenemangsområde, 12 kilometer utanför Arlanda känns området ganska genialt (lätt för artister och besökare att nå området). Som stockholmare kom jag och mina vänner smidigt till ingemanslandet med insatta gratis Swebus-bussar. Närheten till Arlanda är påtaglig då flygplan på låg höjd ständigt flyger över våra huvuden, en väldigt mäktig syn!

Annars så känns "nya" Hultsfred deprimerande vid en första anblick. Det är torsdag och regnet öser ner, organisationen är rörig och det värsta av allt – inget folk. Trots att området känns väldigt litet för alla oss som varit på Hultsfred á la original så ekar det tomt på många ställen. Vid 18-tiden har regnet avtagit men trots band som Imagine Dragons och Bastille är det glest med festivalbesökare. Festivalen kommer igång ordentligt först med Phoenix som spelar vid 23.30, det franska bandet som har hållit på sedan 1999 bjöd på en fantastisk show. Att jag och mina vänner (alla födda 85) skulle vara bland de äldsta var vi beredda på men när Bastille gör en cover på Coronas 90-talsklassiker "The Rhytm of the Night" och vi är de enda som hoppar, då vet vi att vi är 10 år äldre än (electro)-90-talisterna.

Tillbaks på området på lördagen och festivalens tredje dag känns det som en annan festival med betydligt mer folk och värmebölja. Grymma bokningar som Shout Out Louds, Tegan And Sara, Adrian Lux, Band of Horses och Fatboy Slim avverkar varandra och festivalen får en värdig avslutning, trots den miserabla öppningen. Trots att festivalen gick back ekonomiskt blir det nog en fortsättning nästa år (dock med ett nytt namn) och jag (bekväm festivalbesökare som jag är) är lycklig över närheten och kommer att återvända.