Det ringer på dörren. Jag reser mig ostadigt från soffan och går ut mot hallen. Klockan är mycket. Vem kan det vara? Grannen?

Jag tittar ut i nyckelhålet men ser bara mörker. Någon blockerar synfältet.
Märkligt. Jag bestämmer mig för att öppna men jag gör det långsamt, som en misstänksam pensionär med dåliga erfarenheter.
– God jul då. Lite glögg kanske?
Styret. Med öppna armar och ett rävliknande flin står han då där, mannen som jag en gång i tiden kallade min sidekick.

Jag gör ett snabbt utfall mot honom och leendet förbyts mot förtvivlan när han inser vad som håller på att hända. Ett nacksving och glöggflaskan faller till golvet och exploderar i trappuppgången. 
–Vad i helvete tar du dig till?! skriker han medan jag leder honom under armen in mot sovrummet.
– Släpp mig, ågren-människa!  
Jag ignorerar hans vädjan och gör det jag måste. Efter några minuters kamp är det över.

Styret hänger sprattlandes i min takkrok, som en levande piñata i kostym, och kan inget göra.
Det är en lustig syn.
– Det här ska du få fan för. Du har ett samtal att vänta från min advokat, säger han nu något uppgiven.
Lemmarna har nästan slutat jobba. Orken flyr hans långa kropp.

Jag suckar, skakar på huvudet och går ut till garderoben för att leta upp mitt gamla brännbollsracket. Jag visslar på Gudfadern-melodin. Plikten kallar.