I somras uppe på det där berget igen.

Vi ägnade timtal åt att vandra runt på minimala vägar, vinka till kossor, ooh-a och aah-a över havet/himlen/utsikten/naturen/osv och klättra upp på grejer så man kunde ooh-a och aah-a ännu lite mer från en annan vinkel. 

Och så klädde jag mig i neon så alla spanjorer i små racerbilar inte skulle köra på mig.

Klänning, vintage/Myrorna. Tröja, Vero Moda. Skärp, mammas gamla. Halsband och armband, salig röra från Indonesien/loppis/Sri Lanka/Brasilien/present. 

Jag ägnade en hel kväll åt att bara gå omkring på måfå i "våra" kvarter i Barcelona i somras och plåta streetart eftersom den visade sig vara precis överallt och alldeles fantastisk!

Man har rulljalusier för butiksdörrar och fönster på nätterna och varenda en av dom har någon målat eller sprayat smått, oftast, magiska motiv på. Det är liksom inte fula taggar av någon finnig fjortonåring med hiphop i WESClurarna utan ren och skär konst allt som oftast!

Bara att det känns som att Barcelona ÄR konst i sig gör ju att man vill flytta dit innan någon hinner säga "sangria" liksom. Så otroligt inspirerande.

Italien var fantastiskt. SICILIEN var fantastiskt.

Jag har alltid skrattat lite åt mina föräldrar som gång på gång reser tillbaka till landet, återupptäcker gamla favoriter och hittar nya, eftersom min egen resefilosofi är att se nytt nytt nytt. Men jag kan erkänna att det är en ganska stor del av mig som efter den här resan säger; låt oss bosätta oss där. Bland apelsin- och olivlundar, där ALLT handlar om mat, landskapet tar andan ur en och alla pratar sjukt vackert vare sig de skäller på en eller berömmer ens blonda lockar.

Förlåt mamma och pappa för att jag fnissat åt er i mjugg. Jag var nog också italienare i mitt förra liv. 

Vi ägnades oss mestadels åt att sitta på vår patio under vinrankorna och läsa böcker, bada i havet från vår egna lilla strand (ja, alltså den var ju inte VÅR. Vi är ju inte Hiltonfamiljen. Men eftersom det var i slutet av säsongen så var vi de enda från fjärran länder och därmed de enda badankorna) och vandra runt på torra gator i små byar. Vi hade hyrt ett makalöst fint hus med stora trädörrar, egen fruktträdgård där citrusfrukterna bad om att bli plockade och gulliga morföräldrar på våningen ovanför som pratade ursnabbt på italienska fast vi inte förstod. Vi åkte tåg till Cefalú och åt pizza, åkte tåg åt andra hållet till Palermo och kikade efter maffiosos, åt glass och vandrade bland vackra hus. Vi gick på marknader, fyndade små minnen, drack kaffe, inspirerades att ha blommor och växter överallt och framförallt njöt vi av en ultimat semestervecka i ett sorts olivoljedoftande paradis. 

Jag saknar Barcelona, takterassen, att se den här livsnjutaren sucka nöjt över kall öl.

Att ha picknick på solvarmt kakel, låta håret torka i vinden och ha knasigt bruna händer.

Att handla second handklänningar med broderier på väg ned till havet, äta sjukt mycket tapas och jag saknar till och med de dryga nittio stegen i världens smalaste trappa upp till lägenheten.

Tur att vi åker till Italien idag så vi kan göra ungefär densamma sak fast på italienska!

Ciao!

När jag fyllde år i maj (hej, en evighet sedan och jag har fortfarande inte vant mig vid att säga att jag är tjugo..fyra) fick jag en present av kinderäggskaliber av mina föräldrar. En karta (älskar kartor!), där man skrapar fram länderna man varit i (så fint att att kunna skrapa fram värlen bit efter bit som man upptäcker den!) att hänga på väggen bland all annan bra konst/illustrationer/foto (faktiskt något av det bästa att få - konst/illustration/foto!).

Perfekt för mig som har som största hobby att resa.

Såhär såg den ut innan jag började skrapa lite överallt.

Nu har jag börjat skrapa fram länderna jag besökt. Är inte klar än men ska gnugga loss ordentligt innan jag sätter den bakom glas. Och sen är det bara att fortsätta skrapa tills hela världen är fri!

Perfekt att vi åker till Italien om exakt en vecka så kan jag skrapa fram stöveln i mitten på Europa innan jag petar in den här kompisen i en ram!