Nu finns "Call Girl" att hyra, filmen där kritiken (Palme, objektifering av tjejerna) överskuggade filmens enorma kvaliteter. När jag såg filmen på Stockholm Filmfestival i höstas blev jag överväldigad och satte en femma. Och jag håller fast vid mitt betyg. Läs nedan min recension.

Som Ruben Östlunds, Tomas Alfredsons och Lukas Moodysons filmer kommer "Call Girl" att bli en modern klassiker. Den har alla komponenterna: en intressant och spännande historia med många bottnar, en fantastisk skådespelarensemble med både okända och kända ansikten och är snyggt paketerad med musik, scenografi, kostym och foto i värdsklass. Vi möter Iris (Sofia Karemyr) och hennes väninna Sonja (Josefin Asplund) som hamnat snett i tillvaron. De lockas in i prostitution av bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August). 

Mikael Marcimain har valt att berätta om bordellhärvan på 70-talet genom barns ögon och historien blir därför ännu mer drabbande. Det är historien om män med makt som utnyttjar unga kvinnor. Filmen består av två sammanlänkande berättelser, den viktigaste (och mest lyckade) är den om flickorna och deras öde i bordellmammans händer. Den andra berättelsen handlar om gubbarna i kostym som utnyttjar sin makt och polisen som försöker sätta dit de ansvariga och skyldiga i härvan. Marcimain berättade på invigningen under onsdagkvällen att filmen handlar om olika konstellationer liknande familjer och kallade den skämtsamt för en "familjefilm". Jag älskar filmer som är underhållande och spännande men som samtidigt är modiga, provocerande och har något viktigt att förmedla. Det är ju inte direkt förvånande att mannen som långfilmsdebuterar gör ett mästerverk. Smaka på denna repertoar: "Graven", "Upp till kamp", "Lasermannen"!

Jag har för övrigt aldrig varit med om en så bra filmhöst tidigare där framförallt "Palme", "Searching for Sugar Man", "Hypnotisören" och "Äta sova dö" stuckit ut.

Betyg: 5/5

Se filmen här.