Min 9-åriga son har haft en jobbig dag. Hans mamma och jag bor inte ihop längre sedan länge och vi har honom två veckor var i stöten. Idag var det bytesdag.

Han skulle cykla till skolan och sedan skulle han ringa mig när han cyklade hem till mig så att vi kunde åka in till stan och kolla på en ny mobil med hans farfar. Den gamla telefonen hade hans mamma tvättat tillsammans med byxorna den låg i. Vilket tydligen var hans fel. Det blev ingen ny telefon där utan en äldre modell som inte kan spela hans musik, ta bilder etc. Han älskade den där telefonen.

Han ringer mig, han berättar att han redan har ringt farfar och att han kommer in och hämtar honom. Jag börjar göra mig iordning på jobb för att möta upp.

Min pappa ringer mig och berättar att min son suttit utanför lägenheten. Han hade blivit av med sina nycklar (både till mig, sin mamma och sin cykel) och han ville inte berätta det för mig när han ringde mig. Han skämdes väl för att han gjort av med nycklarna. Detta till trots att detta är en kille som är så otroligt rädd om alla sina saker. Verkligen... sedan han var typ 3 år har han aldrig ens glömt stänga av en leksak som går på batterier ens.

Jag strålar samman med dem i butiken. Där står min pappa och min son och tittar på telefoner. Grabben har valt ut en telefon, farfar står där och ser glad ut. Det är dock något i grabbens ögon som säger mig att han inte är helt ok. Ni vet när man nästan känner att någon är låg? Precis så.

Farfar köper en jättefin mobiltelefon till honom. Sonens ögon glittrar lite mer. Tacksam går han där med sin lilla påse och vi säger hejdå till farfar.

Vi går till bilen. Vi pratar om allt möjligt. Jag fattar att han tvivlar på sig själv... ny i trean på ny skola, cyklar till skolan för första gången, har egna nycklar, egen mobil... och så har han blivit av med två saker på två dagar... Jag förklarar för honom att det inte var hans fel att telefonen hamnade i tvättmaskinen. Att man faktiskt kan glömma nycklar ibland. Vi leker detektiver och går igenom överallt där han har varit. Vi ringer kompisen han var hos igår och se där... vilken flyt! De hade nycklarna där. Han trycker bort samtalet, ger mig tillbaks min mobil och ännu mer glitter i ögonen på honom. Nästan där.

Vi kommer hem. Han gör sina läxor självmant (jag är lite paff här fortfarande) och sedan lattjar vi tillsammans med telefonen. Man kan vifta med handen framför den för att "tysta den" när den ringer, man kan skaka fram låtar, man kan höja/sänka volymen genom att dra den uppåt eller nedåt genom luften. Hans lycka lyser igenom hans ögon och jag bara myser. Nu är allt glitter på plats i ögonen på honom. He´s back!

Läggdags. Han har fått vara uppe lite extra och pilla med sin nya telefon. Innan jag släcker får jag hjälpa honom sätta larmet på den så han kan vakna till den. Han ler och strålar. "Det bästa med den här dagen var att jag fick världens finaste mobil av farfar och att jag hittade mina nycklar. Och att jag är hos dig pappa!"

Jag kollar till honom lite senare. Han ligger där med mobilen i handen med ett leende i sitt lilla ansikte. Han har somnat. Jag tittar på honom en stund. Lägger telefonen på hans nattduksbord. Spelar upp i huvudet hans förändring genom dagen. Från ledsen, självkänslan som fått sig en törn, orolig över mobil och nycklar... efterhand som allting löste sig så sken han starkare och starkare. Nu ligger han därinne i sitt rum, helt bekymmerslös och sover med ett leende. Precis som det ska vara.

Ibland bjuder livet på sanslöst bra dagar. Detta var en sådan.