Sadaf Ahmadis visar nya verk där hon fördjupar nagra av de teman hon arbetat med tidigare, framför allt yttrandefrihetens villkor och kvinnors och regimkritikers situation i hennes forna hemland. Med gjuten betong som främsta material vill hon gestalta det tryck som Irans invånare lever under. Samtidigt lämnar hon också genom friare, måleriska gester en öppning mot hoppet – en dröm om förändring.
Betongen är för konstnären en symbol för makt och förtryck. På 1980-talet förekom det att den islamistiska iranska regimen använde betong för att täcka över massgravar fyllda med avrättade dissidenter. I Sadaf Ahmadis nya arbeten möter vi figurativa reliefer med ansikten som avbildas sedda underifrån. Ansiktena är stiliserade och saknar manliga eller kvinnliga attribut. Ovanför dem hänger stora, tunga betongplattor som representerar krafterna som trycker ner och hotar dem.
Dessa verk får en motpol i en serie mindre betongplattor som bär spår av starka färger som tycks ha anbringats snabbt på ytan, nästan som graffiti; ett symboliskt undergrävande av maktens anspråk genom kvicka, informella gester. Här skapas en glipa i bilden av det monolitiska förtrycket; en antydan till hopp.
Genom sitt sätt att åkalla byggnads- och fasadmaterial vill Sadaf Ahmadi också skapa en särskild koppling till de reliefer och statyer med kvinnomotiv som funnits pa manga historiska byggnader i Iran, men som har täckts över eller förstörts i takt med att islamistiska föreställningar tagit över.