Baksmällan

Todd Philips lyckas till slut få till det med en stånkande grabbig komedi om en sällsynt elak baksmälla efter en svensexa i Las Vegas. Och om inte annat lär Zach Galifianakis som spelar den skäggiga jättebebisen Alan få sitt genombrott tack vare "Baksmällan".

Det här var jag inte riktigt beredd på. Jag förväntade mig en rutinmässig testosterronstinn grabbkomedi utan vare sig finess eller skratt. Det förstnämnda stämde bra, men den här gången har regissör Todd Philips sytt ihop en geniunt rolig film med en karismatisk trio skådespelare i spetsen.

Doug (Justin Bartha) ska ta det stora steget och gifta sig med sin flickvän. Men innan det är dags att vandra ner mot altaret och ett mer respektabelt liv är det dags för en sista sväng med grabbarna. Och vart drar man på svensexa om inte syndernas stad, Las Vegas. Med sig dit har han den smådryga charmören Phil (Bradley Cooper), den stele och frustrerade tandläkaren Stu (Ed Helms) och inte minst den blivande svärbrodern Alan (Zach Galifianakis), en minst sagt underlig herre. Med svärfaderns ögonjuvel till bil som fordon beger sig gänget till Las Vegas för en sista kväll tillsammans.

Så dagen efter vaknar trion, minus brudgummen själv, upp i ett sönderslaget hotellrum och med århundradets baksmälla dunkande innanför tinningarna och inget minne av vad som hänt kvällen innan. När de hittar en bebis i en garderob, en livs levande tiger på toaletten och förstår att Doug är försvunnen, inser de att gårdagen blev lite mer livad än vad de hade tänkt sig. I ren desperation ger de sig ut på Las Vegas gator för att försöka ta reda på sanningen om orsaken till den dundrande baksmällan och deras försvunne vän.

I grunden är "Baksmällan" något av ett komiskt mysterium då de tre kamraterna bit för bit pusslar ihop gårdagens bravader och inser att sanningen är värre än vad de någonsin anat. Det är ett lyckat knep för att få filmen att hänga ihop och inte bara bli en lös serie absurda situationer.

Både Bradley Cooper och Ed Helms (från den amerikanska versionen av The Office) gär bra ifrån sig men det här är framförallt Zack Galifianakis film. I rollen som den minst sagt underlige Alan blir han ensemblens självklara mittpunkt. Ena stunden är han rörande i sin barnsliga naivitet för att i nästa smyga knark i kamraternas shots för att lätta upp stämningen. Han är fullkomligt fantastisk och bara det faktum att jag sätter mig ner och dammsuger Youtube efter karln gör filmen för mig.

Första halvan av filmen lyckas faktiskt med det mesta, ensemblen levererar kvickheter som om de inte gjort något annat och historien rullas upp med imponerande fart. Tyvärr tappar Philips bort sig lite under den andra halvan, tempot blir lidande av försöken att knyta ihop storyn. Och till slut blir det som skulle kunnat ha blivit en liten klassiker blir istället en skamlöst underhållande bagatell. Men det räcker långt.

Nils Karlén, MovieZine.se

Har premiär på SF's Biografer fredagen 5/6.