Man hämtar sig långsamt men säkert från helveteshelgen. Mikael börjar bli måttligt (läst: olidligt) rastlös av att vara hemma och sjukskriven. Men när han mår bättre mår också jag bättre så därför tänkte jag visa er förra månadens DIY som jag gjorde till min serie i Länstidningen i Östersund, som vanligt. Hjärtstrumpbyxorna!

Ni har ju redan sett resultatet men såhär gjorde jag.

1. Jag gjorde misstaget att köpa ett par alldeles för tunna strumpbyxor som det blev hål i efter en dag så använd ett par tjockare som det inte bli maskor i så lätt. 

2. Köpte en bit filttyg på Panduro. Kostar 12 kr och då blir det mycket tyg över. Finns massa färger men jag valde knallrosa. Klippte på fri hand och fick två ganska lika former.

3. Tanken var att ha varsitt hjärta på vardera knä så efter lite mätande var det bara att sätta en nål i tyget och börja sy. Ett tips är att nåla fast hjärtat så det inte flyttar på sig och blir snett.

4. Dubbla varv senare med vit tråd som kontrast och cirkus 20 minuter är strumpbyxorna klara. Ganska enkelt när man fått in tekniken i att sy genom de två lagrena (filttyget och 'ena' sidan av strumpbyxorna).

 Man kan väl säga att strumpbyxorna är en smula inspirerad av den här filmen!

Kan man inte vara hjärttäckt från topp till tå på en kak-klänning kan man ju i alla fall ha hjärtan på knäna.

Tack för alla fina ord och er omtanke. Det är lite svårt att ta in allt just nu. Från just era kommentarer till att äta frukost och tänka. Men det finns ljus i tunneln och saker kommer bli bra. Det måste bara få tänkas över, pratas om och få nya lösningar.

Just nu sitter jag på jobbet i butiken på Bondegatan. Mailar en massa och är glad att det är fint väder. Det behöver vi. Att få ha en normal höstdag.

Önskar kanske mest av allt idag att jag hade energi att skriva ett inlägg om hur valet blev i söndags. Hur Jimmie Åkessons obehagligt skrattande ansikte när siffrorna kom om deras steg in i vår riksdag fick mig att gråta så mycket att jag var tvungen att ringa mamma.

Men vi tar det en annan dag. Nu vill jag bara önska mig Tavis tröja i present. Modevärlden menar att 90-talets loggohajp är på väg tillbaka och jag känner att tack men nej tack för Nikelogga á storlek med mitt eget huvud.

Feminist kan jag dock ha skrivet över hela bröstet och magen vilken dag som helst. 

I lördags vändes mitt och Mikaels liv upp och ned. Jag vet inte hur många timmar vi varit på sjukhuset, hur länge jag suttit vid hans säng där, hur mycket jag gråtit och hur många gånger jag tänkt att det måste vara, det bara måste vara, en mardröm.

Men det är ingen mardröm. Så tills jag orkar, tills allting landat och vi vet hur saker och ting blir så kommer jag blogga väldigt lite om än något alls. Kanske är jag tillbaka om ett par dagar, eller om en vecka.

Jag hoppas ni förstår. Just nu är Mikael allt som betyder något.

Jag känner mig lite torr i huvudet för tillfället. Har en hel del att blogga om men ingenting känns riktigt rätt när det kommer ut. Kan ni inte berätta vad ni vill se/höra/läsa här? Så får jag lite inputs och inspiration från de som vet bäst, ni!

Eftersom jag den här veckan har en livskris härligt uppblandad med en yrkeskris är allting lite upp och ned. Jag önskar att min garderob såg ut som Jane på Sea of Shoes. Att jag är på modeveckan i NYC och gör TV och andra roliga saker som modebloggsgiganterna. Att ett par Doc Martens i storlek 34 uppenbarade sig bland mina skor. Osv.

Men tills det händer ska jag ta på mig nedanstående kombination (!) och ge mig iväg för att rösta efter att jag jobbat här hemma på ön ett tag.

Less is more is boring.

Jag ritar väldigt sällan av människor. Av den enkla anledningen att jag inte är bra på det. Sen känns den delen av bloggillustrationer gjord liksom. Vi har ju Anna till det. Den bästa av bästa. Men ibland trillar jag över bilder som får det att klia i händerna och tja, då blir det en tolkning. Den här gången (som ganska ofta faktiskt) var det vackra Signe.