Under veckan har jag sportat det här halsbandet ett par dagar. Jag är ju ingen minimalist direkt men jag kan verkligen uppskatta riktigt enkla smycken om de är i utav den lite mer rejäla sorten. Detta metallhalsband har jag haft i flera flera år och i perioder använder jag det massor. Oftast bär jag det bakochfram med öppningen fram, som på översta bilden.

Hemma i en tom lägenhet efter tre alldeles vilda dagar av modemaffia, visningar, vänner, sjukliga mängder edamamerbönor och ett litet jobb med Niklas.

Fick denna skickad till mig av Max Factor-teamet. De haffade nämligen mig och Emmi både en och två gånger för intervju under modeveckan och här kan man bland annat höra oss snickelisnacka lite! (Emilia de Poret var ganska magisk i syn fjäderjacka och gravidmage på Whyreds visning för övrigt.)

Hade fått flera mail och kommentarer på Facebook ifrån vänner, och även människor som jag ej känner, som var upprörda över att jag tydligen fick väldigt taskig och hård kritik i dagens avsnitt av Stylisterna. Saken är den att jag varken sett måndagens eller dagens avsnitt. Varför? Jag har inte haft tid och i ärlighetens namn: det var jobbigt att få kritik en gång med en kamera upptryckt i ansiktet. Att se deras diskussioner om vad jag är/har gjort fel gör mig bara ledsen och alldeles för självkritisk, igen. Jag klär mig inte som en Sofis Mode-tjej. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Därmed var jag dömd redan på förhand i uppgiften. Därför är det också tråkigt att jag inte tycks få någon som helst förståelse för att min garderob är så långt bort som det bara går från ämnet. Jag behöver på intet sätt få beröm för det jag gjorde, men en viss förståelse hade känts mänskligt.

Jag har ännu inte bestämt om jag kommer fortsätta kolla på avsnitten. Både för att det var jobbigare än vad jag trodde och för att det ärligt talat känns som att juryn är ganska oproffsiga i sitt jobb ibland. Hade jag vetat att vi i programmet skulle bli skrattade åt, stundom hånade, få kritik för att vi har en personlig stil och utstå sådan mental ångest hade jag kanske tänkt över min medverkan. 

Jag har full förståelse för att detta är TV och att det finns manus och det behövs en jargong för att ge allt krydda. Men jag började tvivla på om jag var någonting överhuvudtaget värd i branschen, hade någon som helst talang och ifall min kreativitet som jag alltid varit stolt över istället var dålig. Och det gör mig så jävla ledsen att jag tänkte så.

Jag har sett min personliga klädstil som något positivt, min kreativitet som något himla bra och mitt sätt att tänka utanför boxen som en sak att ta till vara på. Det tänker jag fortsätta göra.

Men fy fan vad jag mådde dåligt över att aldrig aldrig räcka till fast jag försökte.

I dagarna två har jag sprungit omkrig som en iller på visningarna, umgåts med vänner som gör detsamma och pratat med intressanta människor från vår runda lilla sfärformade jord.

Hittills har jag avverkat Cheap Monday, Diana Orving, Ida Sjöstedt, Josefin Strid, Noir et Blanc, Odeur, Filippa K, Stylein och Whyred. Den enda visningen som faktiskt fått mig att säga lite "oh" var Odeur som hade en fantastiskt dramatisk känsla med m a k a l ö s a accessoarer/konstverk/smycken/prydnader. Häftigt både visuellt och ljudmässigt.

Imorgon, och modeveckans sista dag, hoppas jag på lite mer "oh". Jag vill berörad, fascinerad och längta efter nästa modells utgång. Det fattas mig

nu. Jag hoppas helt enkelt att Camilla Norrback, Busnel, Altewai.Saome och Hope levererar.

Jag gav upp att plåta efter att ha sett min vän Beas bilder för Rodeo. Hon är nämligen något utav det bästa som existerar med en kamera i handen.

Tills jag nallat några bra bilder från dagarnas visningar så kan jag visa hur jag sett ut de senaste dygnen.

Pic 1. Gårdagen på Whyreds visning på Liljevalchs. Kjol, Kellerman vintage. Skärp, mammas gamla. Kofta, Soft Grey. Kappa, Hope. Cape över, Fannys. Sjal, köpt i Oman. Väska, Marc O'Polo.

Pic 2. Horribel bild från Rodeos frontrowblogg. Hej blekfet i grodperspektiv! Har dock på mig: Klänning, Myrorna. Tygpåse, Noir et Blanc. Kappa, Hope. Cape, Fannys. Liten cape över axlarna, Emmaus. Turban, knuten av en halsduk.

Pic 3. Jag och Emmi (Emmi är en av de andra deltagarna i Stylisterna) diskuterar något viktigt ser det ut som. Vi intervjuades även av Emilia de Poret för Max Factor Fashion TV (?) både igår och idag så jag ska se om jag kan leta fram klippen.

Jag vet inte riktigt alls när jag kommer hinna/kunna blogga de närmaste dagarna. Det är modevecka i vår huvudstad och jag tänker att jag ska ägna ett par, tre dagar åt visningar och annat härligt i modets tecken tillsammans med vänner och kollegor.

Tänkte dock på en sak som gjorde mig så himla tja, irriterad rent ut sagt. Läste en mini-intervju med ett antal svenska modepersonligheter och de fick bland annat svara på vad de trodde att besökarna på modeveckan skulle bära. Ett svar bet sig fast i minnet: "Svart antagligen. Det är ändå ingen som vågar något annat."

Är det vad mode är för svenskar? Svart?

Det är som att kalla sig matematiker och bara kunna sjuans gångertabell.

Varför bry sig om regler, normer och allmänna åsikter när man kan göra precis tvärtom.

Vi ses på modeveckan - iklädd regnbågens alla färger, mönster, modeller och känslor. Det är ju en modefest, ingen begravning.

Pics.1 GIF från The Killers eminenta låt 'Bones'. 2. Unknown. 3. Smycken jag köpte på H&Mherr för flera år sedan.

Bara för att man gillar skelett betyder det ju inte att man förespråkar size zero.