Har dåligt samvete för att jag lagt upp bilder på mina havsflickor i så himla dålig kvalitet. Dom förtjänar verkligen någonting bättre!

Så här är hela serien i sitt fulla antal. Fem stycken individer har det blivit. Skulle kunna göra fler men det känns roligare, och bättre, att göra något annat, nytt projekt. Så det är vad jag gör!

Edit: Fast nu ser jag ju att nummer två och tre är jäääättekonstiga i färgen. Skit också!

Som en sorts del 2 på inlägget med hur man lockar fram sin inre Donatella Versace gjorde jag ju alltså den franska varianten också. Men här snackar vi pärlor, den Chanelska varianten på bling.

Jag gillade deras runda solglasögon med pärlbesatt kant men känner väl att priset är lite saftigt även för någon som anser att investeringar i livets goda är ett livsmotto.

Så jag gjorde en egen variant.

Panduro är ju alltid dyrt när det kommer till material så istället köpte jag ett par gamla "pärlhalsband", dvs. med vaxpärlor, och klippte itu det. Kostade mig cirkus 15 kr.

Och sen limmade jag järnet och tryckte dit pärla efter pärla!

Svårare än så var det inte.

Inte runda som originalet men inte så pjåkigt ändå. Dessutom hur enkelt som helst om man känner att livet vore lite lättare med schysst inramning.

En del 3 kommer faktiskt också eftersom jag helt enkelt inte kunde hålla tassarna borta. Det är något speciellt med sena nätter och doften av varmt, smält lim. Det framkallar kreativa visioner från djupet av ens medvetande. 

Jag står på tå på lätt 75 % av mina bilder av det här slaget. Helt omedvetet. Försöker nog indirekt kompensera för mina våldsamma 160 cm över jorden.

Klänning, H&M. Tröja, Roxy/köpt i Indonesien. Skor, Deichmann.

Hej osminkad tjej.

Tack för gulliga kommentarer igår hörrni. Hela mitt väsen skriker för tillfället efter socker trots att jag just matade den med lunch. Skyller på att jag är stressad inför Amerikatt-valet och är allmänt sjöstjärna idag också. Mhm.

Sitter hemma och är allmänt småolycklig över livet sådär som det är ibland. (fast på den senaste tiden har det varit lite väl mycket av den varan) Försöker peppa mig att skicka viktiga mail och få saker att hända men om självförtroendet inte finns så är det svårt. Jag tvivlar jämt på vem jag är, vad jag gör och mina förmågor. Det är min onda cirkel. Ett mail med ett nej, eller en kommentar som jag tolkar som vass kan få mig på totalt fall. Jag blir en mental sjöstjärna och tänker att det ju är naturligt, för varför skulle jag vara bra? Jag är mjuk och degig med spretiga ben. 

En öroninflammation som kom studsande tillbaka, kliande allergiprickar på benen och mensvärk x 7 gör ju dessvärre ingenting bättre heller. 

Men allt handlar alltid om att bryta mönster. Så jag kokar en hyffsat majestätisk kopp med te, filar på texter och tänker att så länge mamma tycker att jag duger och är bra, då måste jag ju ändå vara det? För mammor är allsmäktiga. 

Innan jag åkte till Italien tänkte jag såsom följer:

Modemässigt är det stövelformade landet känt mer eller mindre mest för följande modehus inom branschen; Versace, Dolce & Gabbana, Gucci och Roberto Cavalli.

Vad har dessa som gemensam nämnare?

Detlillaextra aka guld/glitter/strass/paljetter osv i all oändlighet. 

Vissa kallar det stundtals osmakligt, jag kallar det ganska ofta underbart. 

Och eftersom jag inte för allt i världen ville vara sämre så piffade jag till den bästa accessoaren för en vecka under gassande himlavalv; solglasögon. 

Och jag gjorde det ordentligt.

Hade en idé om renässans möter Tavi och får ett glammigt Lula-kärleksbarn med olivhy. Så jag inhandlade massa små tygrosor i rosa.

Sen grävde jag fram a) ett par lagom Cavalli-esque solglasögon och b) ett gammalt strasshalsband som jag slaktade.

Mätte och måttade och klurade en sväng med hur mycket strass jag ville ha och langade sedan fram limpistolen och satte igång.

Och här är resultatet!

Rosor i nederkant och sidorna och en öve både med strass blev det. Är sugen på att göra ett par med rosor runt hela en dag. Ska bara hitta lite billigare. Panduro är ju ett rån! (Sponsra mig!)

Hade dessa på mig på Sicilien såväl på stranden som inne i stan och kände hur jag smälte in med hela mitt väsen. Jag hörde nästan hur de viskade bakom min rygg "är det Donatella? Är det hon?!". Då har man lyckats med sin sydeuropeiska förvandling. 

Eftersom jag blev mäkta förtjust i även den franska versionen av solglasögon med extra allt så gjorde jag även en variant på Chanels schyssta pärlbesatta. Ett inlägg om det kommer en annan dag!