Aenigma

Plåtning igår ute på Djurgården och jag har uppenbarligen fortfarande inte lärt mig att klä på mig ordentligt. Ont i halsen igen och jag förbannar att jag inte är född med typ.. isbjörnspäls.

Men nu är det jobbelijobbjobbperiod igen så det är bara att suga sig fast vid en citron och en bit ingefära och hoppas på det bästa.

Som uppmuntran önskar jag mig just nu följande:

Skelettklänning från Nastygal. Alltså. Jag och skelett/benknotor. Purrrrrr.

Mina naglar är som vanligt i miserabelt tillstånd. Det ser ut som små.. stumpar. Nedgnagda, ledsna, blodiga stumpar. Vill ha manikyr som Ida!

Halsband ska vara stora. Större. Störst. Och helt se ut ungefär såhär fantastiskt.

Hård metall kontra feminin krage. Från Dannijo.

Det här är ingen matblogg och kommer aldrig, pråmis!, att bli heller.

Jag menar, hej och hå! Jag som för två år sedan blev kallsvettig vid tanken på att koka ris själv.

Dock tänkte jag bara lite snabbt tipsa om bästa köttfärssåsen när man är typ a) trött b) lite krasslig eller c) hemkommen från gymmet och hungrig som en tonåring.

Jag använder helst älgfärs. Då vet jag precis vart djuret kommer ifrån (eftersom jag får den från bekanta som jagar uppe i norr) och att den inte lidit i en transport. Smakar dessutom bättre än fläsk/nötfärs.

Hacka massa paprikabitar, tre klyftor med färsk vitlök, ett knippe färsk oregano och små bebistomater. Riv en bit, typ stor som en liten näve, kålrot och blanda sen alla ingredienser med köttfärsen som fått steka en stund. Häll på passerad tomat, salta och peppra och låt det sedan stå och puttra. Avsluta med att gå lite bananas med dina favoritkryddor. Cayennepeppar är min.

Ät med fullkornspasta och kokt broccoli. GOTT.

Kan inte låta bli att lägga upp denna dagens från någon gång i sensomras. Ett par veckor efter Indonesien och jag fjällade som en sjuk liten guldfisk med hade ändå massa fräknar, bruna knän och surfhår. Och så lite pastellfest på det.

Klänning, second hand. Kofta, gammal som g a t a n från Indiska. Diverse armband, köpta på Lombok. Klocka, replika på de klockor amerikanska soldater hade i Vietnam/Fjaerilen vintage. Strumpor, Givenchy for Singapore Airlines (bästa strumporna!) Skor, Monki.

Jag lever ju, såsom jag en miljon gånger känns det som, sagt/skrivit här, efter devisen att varje dag är en möjlighet att klä upp sig och känna sig fin.

Helt enkelt everyday is dress up day.

Nu är det allt som oftast så för mig. Jag blir gladare och betydligt piggare av att peppa till det med neonrosa läppstift och en sidenklänning. Om jag så bara är hemma en dag och går till ICA för att köpa frukt.

Men naturligtvis är det ju dock inte så VARJE dag. Nog för att jag är pretto men inte riktigt SÅ pretto. Ibland har jag hemmajobb i en vecka och då får ICApersonalen såväl som de i mitt hus se mig i noppiga strumpbyxor och Mikaels gamla tröja. Utan smink, tre dagar från en hårborste och med omaka skor. Jag orkar definitivt inte leva upp till något ideal av att vara klämkäck vareviga dag vare sig på bloggen eller i det riktiga livet.

Det är den nakna sanningen utan nakenhet.

Tisdagens dagens. Pyjamasbyxorna är väldigt Man Repeller om jag får säga det själv.

Jag älskar att vara sambo. Det är fantastiskt.

Man får någon att peta i örat när man inte kan sova. Man får en mage att vila på. Man får någon att storhandla med. Man får någon att komma hem till. Man får någon att städa med. Man får någon som suckar när man släpar hem suspekta grejer från second handaffärer.