När jag fyllde år fick jag väldigt många fina presenter. Två som bara var alldeles lite extra fina av olika skäl var båda tavlor. Jag älskar att få konst och illustrationer av mina duktiga vänner och ibland lyckas jag tjata till mig en och annan.
Dock hade jag inte väntat mig att få nedanstående. De överträffar typ en Monet.
"Chipsmannen" är min kära Nathalie Ruejas verk, och illustrationen har varit min favorit sedan jag såg den första gången. Den påminner mig om att man får ligga och pilla sig i naven och titta på skittv fast man borde tvätta och gå ut med soporna och laga riktig middag. Den inger också ett sådant skönt svensson-lugn. Stockholm kan vara så burdust, pretantiöst, elakt, vasst, kallt, nedlåtande och arrogant i min bransch. Då tittar man bara på chipsmannen och frågar sig själv; what would chipsmannen do? Han skulle ge alla ett flottigt finger, klia sig på den tjocka, valkiga magen och fortsätta glo nöjt på TVn under tiden växten i hörnet antar nästa steg i att uttrycka fullkomlig melankoli. Bilden är sorglig och fin på precis samma gång.
Man måste känna mig ganska väl för att förstå min kärlek till djur. Jag blir liksom ett sockerstinnt barn när det kommer till varelser med päls. Ögonen blir runda, munnen likaså och jag knorrar tills jag får klappa. Just hamstrar har varit en akilleshäl i några år och detta är en stående grej hos mina vänner.
Så förstå min förtjusning när jag får min alldeles egen hamster-tavla. Och inte vilken hamster-tavla som helst. Utan the one.
Så vansinnigt knäpp, märklig, absurd och bisarr på det mest fantastiska vis.
Fanny gjorde helt enkelt min egna filmaffisch och om jag får säga det själv bräcker jag Julia Roberts ben i Pretty Women när som och Natalie Portman är inte längre Hollywoods pretty face.
Det krävs morrhår för det nu.
